En vårhälsning från Wagner

Pingst, hänryckningens tid, när våren på allvar börjar övergå i sommar. Vad kan passa bättre då än en dos Wagnersk filosofi – några korta rader om frihet och ”sanningsenlighet”. Utdraget är hämtat ur ett brev till kompositören August Röckel, daterat den 26 januari 1854. Wagner formulerar här några av de bakomliggande tankar han ville förmedla i sina verk, en grundläggande hållning, som inte minst präglade utformningen av Nibelungens ring:

”Ett står över allt: friheten! Men vad är ’frihet’ – kanske – som våra politiker tror – ’godtycke’? – Förvisso inte! Friheten är: sanningsenlighet. Den som är sanningsenlig d.v.s. i samklang med sin innersta natur är fri; ofri är den däremot som tror sig vara tvungen att härma andra. Om man trots allt yttre tvång bevarar sin sanningsenlighet, bevarar man friheten, åtminstone i högre grad än den som inte märker något av världens många tvång, eftersom han själv omsorgsfullt anpassat sig efter dem.

Jag tror att denna ’sanningsenlighet’ i själva verket är hela den ’sanning’ som våra filosofer och teologer talar så mycket om. Den innehåller ’det verkliga’ som är ’det sinnliga’ – det osinnliga är det overkliga, det endast tänkta, föreställda. ’Sanningsenlighet’ är känslan för denna verklighet och innebär dessutom att man bekänner känslan. ’Sanningen’ är bara begreppet om denna känsla, åtminstone inom filosofin: detta begrepp står lika långt från verkligheten som ’sanningsenligheten’ står den nära. ’Sanning’ är ett förrädiskt ord – som alla begrepp – och med sådana ord kan man åstadkomma många system, men verkligheten har man inte inringat. Den fattar man säkrast med känslan, sann känsla som är sinnlig känsla – de mänskliga sinnenas känsla, inte de djuriska som filosoferna och teologerna så föraktfullt vill ha det till; dessa sinnen som iakttar stjärnorna och beskriver deras lopp! – ’Världen’ kan vi vara eniga om bara vi låter denna känsla ensam råda och endast beaktar de intryck just den skänker oss.

Människan begagnar sig av mångahanda hjälpmedel för att försöka begripa världens helhet: dessa komplicerade verktyg är just ’begreppen’. Vi är så stolta över att kunna uppfatta en helhet genom begreppen att vi – i det ögonblick vi tror oss besitta denna helhet – glömmer bort att vi egentligen bara glädjer oss åt våra verktyg begreppen, alltmedan världens verklighet är oss mycket fjärran. Den som i längden inte står ut med denna villfarelses vansinne skall känna otillfredsställelse i sitt innersta, genomskåda illusionen och förstå nödvändigheten av att medvetet åter närma sig världen med känsla. Begreppen förespeglar oss stabil helhet, men känslan avslöjar verklighetens väsen, dess växlande mångfald. Verkligt är bara det skiftande; att vara verklig, leva, betyder: födas, växa, blomstra, vissna och dö; döden gör livet möjligt – utan slut är bara det som saknar början. Endast det tänkta saknar början inte det verkliga.

Att bejaka sanningen är att som kännande människa ge sig åt verkligheten: födandet, växandet, döendet – förbehållslöst i glädje och sorg. – Vi måste helt och hållet ge upp sökandet efter ’helheten’: det hela visar sig för oss i den enskilda företeelsen, för bara den kan vi förnimma – förstå den kan vi först när vi fullständigt låter oss uppsugas av den. Hur sker detta underbara? fråga naturen! genom kärleken! – allt det som jag inte kan älska stannar utanför mig och jag förstår det inte – filosofen tror att han gör det men inte den ’sanningsenliga’ människan, som vet att verklig förståelse endast kommer genom kärlen. Och bara som man och kvinna älskar vi sannast, all annan sorts kärlek härleder sig från den kärleken. Metafysikern, som sätter osinnligheten före verkligheten, härleder det sinnliga varat ur idén och tänker sig att begreppet kärlek existerade före den verkliga kärleken, föraktar denna liksom han överhuvudtaget föraktar sinnena. Låt honom göra det – han har aldrig älskat som människor kan älska!

Genom kärleken tillfredsställs egoismen och förlöses – man och kvinna blir sann människa. Varför tänker vi oss alltid så kärlekslöst ’människan’ bara som man! Människan föds först genom mannens och kvinnans kärleksförening, denna sublima skapelseakt som inte kan överträffas – men upprepas likt livsmomentens ebb och flod, födelse och död. Det är ett farligt missförstånd att kalla denna kärlekens förmåga till förnyelse svaghet och hylla den abstrakta kärleken till gud-vet-vad-för-stort som den äkta, därför att den varar. Redan tanken på en möjlig ’varaktighet’ avslöjar denna senare kärleks overklighet. Det blott tänkta, abstrakta, upphävs av verklighetens ständiga växling: metafysikerns oändlighet är evig overklighet. När kärlekens verklighet är vår förintas t.o.m. alla våra ångestfyllda föreställningar om det som skall ta slut. Det verkligt eviga, det evigt verkliga är kärlekens njutning. – Egoismen dör när ’jag’ uppgår i ’du’; världen måste förvandlas till den älskades ’du’ för att den skall bli verklig.”

Brevet om helighetens anda

Att form har en förmåga att ersätta innehåll i formaliserade sammanhang är ingen nyhet. Detta innebär bl.a. att en metod, organisation eller princip riskerar att tappa kontakten med och bli ett hinder för det mål den var tänkt att tjäna. Detta hinder är förrädiskt, då det fördunklar och skymmer vägen till just det som det uttryckligen säger sig illuminera, vilket underblåser principlös självrättfärdighet. Redan för 800 år sedan tar Ibn Arabi upp detta problem i ett brev, eller snarare en bok i form av ett brev, adresserat till sin gamle vän och mentor al-Mahdawi.

Vad tälten beträffar liknar de deras tält,
men klanens kvinnor är inte kvinnorna i dessa tält.

År 1200 inledde den då 35 år gamla Ibn Arabi vallfärden till Mecka. Resan gick genom Egypten, över Hebron och Jerusalem och sedan vidare till slutmålet i dagens Saudi-Arabien. Där blev han kvar i flera år, och det skulle visa sig att han hade lämnat sina hemtrakter i Al-Andalus och det välbekanta Maghreb för att aldrig mer återvända. Under sin tid i Mecka skrev han Brevet om helighetens anda (Risalat Ruh al-Quds).

Verket i sin helhet är sammansatt av tre delar. Dels är det en omfattande biografi över framstående sufier som Ibn Arabi mött och räknar till sina lärare (denna del finns utgiven i Sufis of Andalusia). Dels är det en utåtriktad kritik av sufismens förfall, ett uttryck för den djupa besvikelse Ibn Arabi upplevde efter sitt möte med vägens företrädare i öst. Detta kombineras till sist med en öppenhjärtig inre kritik, en redogörelse för Ibn Arabis kamp med sitt eget själv. Därav den fullständiga titeln, Helighetens anda vid rådgivning av själen (Ruh al-Quds fi Munasahat an-Nafs).

Det genomgående och allmängiltiga temat kan sägas vara nödvändigheten av en ständig självkritik och självrannsakan, för att behålla en intellektuell hederlighet och undvika dubbla måttstockar och självbedrägeri.

En nyckelvers som Ibn Arabi återkommer till flera gånger är den ovan citerade om klanen, tälten och kvinnorna. En vers som uttrycker att någon eller något till det yttre liknar sitt forna jag, men vars inre har gått förlorat, och sorgen över att finna något främmande i dess ställe. Eller med andra ord, att formen har gått från att vara ett oskiljaktigt uttryck för innehållet, till att bli en form på innehållets bekostnad, vilket i sig redan är ett nytt innehåll. Man hänvisar till den välbekanta formen för att dölja eller rättfärdiga det nya grunda innehållet.

Men ett yttre utan sitt rätta inre slutar snart även att likna sitt forna yttre. Det förvrängs till ett nytt yttre, en tvådimensionell nidbild av vad det en gång var, utan varken liv eller djup. Ett yttre som bokstavligt talat bara tål en ytlig granskning. (Och det som ”en gång var” behöver då inte nödvändigtvis ha existerat historiskt, utan syftar minst lika mycket på hur det borde vara. Alltså inte nostalgi över fornstora dagar, utan eftersträvansvärda tidlösa ideal.) Ibn Arabi citerar även följande vers av Abu-l-Qasim al-Junayd, som uttrycker samma sak.

Sufifolket har brutit upp.
Sufismen har blivit en svindel.
Sufismen har blivit en vattensäck av läder,
ett märke i pannan och en stav.
Sufismen har blivit ett utrop,
en uppvisning av hysteri, en hopvikbar bönematta.
Ditt jags nycker har lett dig vilse:
Dessa är inte vägens regler.

Brevet är en svidande uppgörelse med en institutionaliserad andlighet där form ersätter innehåll – en andlighet som kännetecknas av lättja, skenhelighet och arrogans. Och, hur detta hänger ihop med den enskilda individens bevekelsegrunder. Mot skenheligheten ordinerar Ibn Arabi en självklar men för egot mycket besk medicin: uppriktighet och ödmjukhet.

Mer om detta verk och verkets tema finner man i artikeln Three Dimensions of the Ruh. Förutom en fördjupning av det som nämnts ovan så tillför texten i förbifarten även en intressant nyans till det på senare tid så populära begreppet ijtihad – d.v.s. rätten att själv tolka och omtolka urkunder. För ijtihad betyder även inre strävan, alltså varje människas strävan att leva upp till helighetens anda. Det är detta ijtihad (det stora jihad) Ibn Arabis brev handlar om.

Man kan för att exemplifiera problemet med form och innehåll t.ex. fråga sig, och nu återknyter jag till ingressen, om principen om ijtihad när den åberopas idag verkligen används för att försvara helighetens anda, eller om den har tömts på sitt inre, och istället används som ett förrädiskt hinder för att rättfärdiga en allmän principlöshet, tvärtemot vad den vid första anblicken kan tyckas göra. Tälten liknar kanske deras tält, d.v.s. principen kanske liknar den egentliga principen, men om innehållet är en acceleration av världens utarmning och fördunkling, inte den bärare av frihet och suveränitet den en gång var, då är formen en vilseledande hägring.

De följande excerpterna är hämtade från Utdrag ur brevet om helighetens anda, som återfinns i Ibn Arabi – En minnesbok (Alhambra, 1998). En omistlig bok om man vill läsa Ibn Arabi på svenska (trots en uppenbart hastig korrekturläsning och en i vissa partier dunkel översättning, man kan dock tycka att en minnesbok skulle vara värd en mer gedigen genomarbetning).

Utdrag ur brevet om helighetens anda:

”O min broder, uppriktiga råd är det bästa som två vänner kan utväxla, i synnerhet i dessa tider när vänskapen frodas av smicker.”

”Alla människor tar emot råd från andra, men inte från jaget (nafs), med undantag från den som är väl vägledd av Gud. […] Ty jaget är blint när det gäller att se de egna bristerna medan det ständigt är uppmärksamt på bristerna hos andra. Sålunda kan ditt råd till jaget, föranlett av en fråga, förmå henne till många förbjudna ting såsom lögner och hyckleri. Det är så sällsynt numera att en som ger råd finner en sann vän att jag om detta har skrivit följande vers: När jag försvor mig åt forskning och rannsakan, så lämnade de mig utan en vän i världen.”

”Det nöjda ögat ser ingen brist, men det missnöjda ögat uppdagar fel. Som jag har förklarat uttrycker denna vers inställningen hos en som älskar dig för sitt eget jags skull, medan den människa som älskar dig för din egen skull inte skulle tala på det sättet. Eftersom Gud älskar oss för vår egen skull, inte för sin egen, så fäster Han uppmärksamheten vid våra brister och avslöjar våra ofullkomligheter.”

”O min broder, du har nyligen förvärvat vissa egenskaper som jag inte har sett hos någon annan utom dig (må Gud låta dig och mig tillhöra vinnarna). En av dessa egenskaper är att du förstår vikten av kunskap och lärda män, och att du inte tar någon hänsyn till underverk och andliga tillstånd. En annan av [dina enastående egenskaper] är din redobogenhet att låta dig vägledas av sanningen och din ödmjukhet inför den och din vilja att böja dig för var och en som besitter den, vare sig han är en framstående person eller obemärkt. Du förefaller helt likgiltig för din världsliga ställning – som delvis beror på att människor ser upp till dig och kysser din hand och på det faktum att kungar kommer till din dörr. Detta är höjden av oväld (må Gud låta oss båda hålla fast vid den).”

”En annan av dina egenskaper är att när du inte vet något så säger du: ’Jag vet inte’, och när du vet något säger du: ’Jag skulle vilja höra det från någon annan’. Vid Gud, min käre vän, mäns huvuden har rullat under strävandet efter vissa egenskaper som du förvärvat. Dessutom har du uppnått ett andligt tillstånd opåverkat av levnadsförhållanden. Din ställning förskönas inte av strålglansen i en hög rang. Likaså har jag aldrig sett maken till din andliga vetgirighet i fråga om människorna och tiderna, inte heller maken till din övertygelse om att detta är en av de religiösa plikter som åligger alla.”

”Vad dina samtida angår, min vän, så beskrivs de bäst av den vise Abu Abd Allah Muhammad ibn Ali at-Tirmidhi (Guds nåd vare med honom), som sade: ’Uppenbar svaghet och oerhörd anspråksfullhet’.”

”Så fort jag kommit till detta land [Arabien] frågade jag efter människor som följde den idealiska tariqah (eller andliga vägen) i hopp om att jag bland dem skulle finna den Himmelske Ledsagarens Andedräkt. Jag fördes till en grupp som bodde i ett sufiskt härbärge (khanaqah), vars byggnad var ståtlig med en stor gård, och jag varseblev deras inre syfte och tänkta färdeväg, som framgick av renheten hos [det som av dem kallas] deras lappade plagg, rättare sagt hos deras pråliga uniformer.”

”O min vän, den tid som nu råder är hård, en upprorisk djävul, en förstockad tyrann. De onda lärde är bara intresserade av materiell vinning, och de orättfärdiga härskarna är klädda i och omgjordade av världslighet. Världen har antagit sådan betydelse i deras ögon att de inte skönjer någon högre strävan; i deras själar har Verkligheten blivit så förringad att de flyr undan den. De bryr sig bara om bönemattor, färgade lappar, dräkter, vandringsstavar och smyckade pärlor, som gamla kvinnor. De är som glupska barn och påminner sannerligen om småbarn till sitt förstånd. De har ingen kunskap som avhåller dem från det som är otillåtet, inte heller någon självtukt. De använder religionens ytliga aspekter för att uppnå flyktiga ting; de söker sig till sufiska härbergen där de njuter av både det som är tillåtet och det som är förbjudet; de har vidgat sina ärmar och gött sina kroppar.”

”Guds nåd vare med Abu-l-Qasim al-Qushayri, som mötte sådana som pryddes av sufiernas utseende men till sin inre gestalt var nakna i jämförelse med dem. Om dem reciterade han följande vers: Vad tälten beträffar liknar de deras tält, men klanens kvinnor är inte kvinnorna i dessa tält. Detta handlar om dem som verkar lika. Men numera är det allmänt vedertaget [av sufierna] att varken tälten eller kvinnorna längre finns.”

”Sufierna (må gud finna behag i dem) brukade bära lappade plagg. Det var deras kännetecken och det var den gröna döden. Dessa människor av idag säger: ’Vi borde bära särskilda lappade kläder’. De förstår inte vad det innebär att bära sådana kläder. De har gjort de avlagda kläderna fina och skräddarsytt dem med särskilda former och snitt som är mycket dyra, och de har slösat med en hel mängd tyg. Sedan kallar de dem för lappade plagg.”

”Vad vår tids människor beträffar svär jag vid Gud att om du granskar deras ansikten så kommer du få se glasartade, flackande ögon, och om du granskar deras själar (nufus) så kommer du att finna dem tanklösa, och om du granskar deras hjärtan så kommer du finna dem förströdda och tomma på helighet och goda gärningar och fullkomligt fördärvade. Ja, deras hjärtan har förvandlats till djungler för rasande lejon och lyor för ylande vargar. Hur kan sådana människor jämföras med de som beskrevs av Abu-l-Fayd när han sade: ’Det finns bland Guds skapade varelser somliga som tillhör de yppersta och somliga som är enastående’? Det blev sagt: ’O Abu-l-Fayd, vilket är deras särmärke?’ och han svarade: ’Det är när [Guds] tjänare lägger bort all bekvämlighet och bemödar sig i lydnad [mot Gud] och åstundar [den världsliga] ställningens förfall’.”

”I detta land har jag mött vissa sufier som går klädda i åtsittande byxor för unga män, utan någon känsla av skam inför den Barmhärtige. De är fullständigt okunniga om de större och mindre förpliktelserna [i fråga om bön och tvagningar]. De är inte ens värdiga att sopa golvet på avträden. Trots det, min vän, är de som musslor i vilka en dyrbar pärla kan finnas dold, eller som ett stängsel kring en blommande trädgård, för bland dem kan man finna någon som är sannfärdig och medveten om sanningen, eller någon som är hemmastadd i kunskap och går obemärkt, som bär deras skamliga märke därför att han ingår i deras sällskap men som inte har någonting gemensamt med dem.”

”Jag råkade möta en sådan person i Egypten, på Kairos sufihärbärge (khanaqah), en medelålders person utan fel som kunde beskrivas som en redbar man. Och sedan mötte jag i Arabil [nära Mosul] en shaykh som bland dessa människor kallades shaykhernas shaykh (det var åtminstone vad hansjälv sade till mig), och jag märkte att han visade sig mycket uppmärksam mot varje person som talade till honom och som hävdade att i Maghreb har Gud ingen som känner vägen till Honom eller söker lära känna den. Först ville din vän inte tala öppet eller diskutera saken, men sedan slogs jag av tanken att det skulle vara upprörande och fel att inte säga något, så jag nämnde för honom vissa av de hemlighetsfulla gåvor som Gud förlänat dig, och därefter berättade jag om några av de andliga tillstånd som uppnåddes av vår mästare Abu Madyan, det renaste av helgon. När han hörde detta blev han storligen förvirrad och utbrast: ’Aldrig trodde jag att något sådant kunde finnas i Maghreb’. Sedan ställde några av mina vänner frågor till honom om ett teologiskt problem rörande helvetets skapelse, och jag svär vid Gud att det enda svar han gav var: ’Jag vet ingenting om det’. Genom att svara på detta sätt gjorde han rättvisa åt sig själv eftersom han nu insåg sin egen ofullkomlighet, och hans talförhet minskade och hans eld falnade.”

”Vad angår de människor i denna del av världen [Östern] som njuter av att lyssna på musik och sång (ahl as-sama) och faller i extas så ägnar de sig åt sin religion för nöjes skull och som underhållning. Man kan få höra dem säga: ’Jag såg Den Allsvåldige och Han sade detta till mig och Han gjorde detta’. Men när man ber dem om något bevis eller någon hemlighet som förvärvats i detta extatiska tillstånd så finner man inget utom njutningslysten förströelse och djävulskt begär. Det är satan som ropar med [sufins] tunga, och han [dansaren] faller i trans så länge den andre sinnesförvirrade [sångaren] fortsätter att skria. Det är som en herde som hojtar till sina får så att de går fram och tillbaka utan att veta vad eller varför.”

”Vet, min vän (må Gud ge dig framgång däri), att när jag i den heliga moskén i Mecka offentligt läste upp det som jag just har förmält dig om de självutnämnda sufierna och kritiserade deras metoder så tog en viss individ anstöt. Han sade: ’Vad får honom att säga detta? Det hade varit bättre om han hade hållit mun’. Dessa och liknande yttranden fällde han. Hans motstånd gjorde mig ännu mer övertygad om sanningen i vad jag hade sagt – just därför att han blev så upprörd. Han verkade rentav blind för de källor jag stödde mina uttalanden på. Han höll i teorin med om deras giltighet därför att de mer än en gång hade smekt hans öron; han förkastade dem inte; tvärtom gillade han dem. Men när klandret drabbade hans samtida fann han det opassande därför att han själv var inblandad och blev rädd för att också drabbas av klander. Därför blev han illa till mods. Om han hade varit en redbar man skulle han ha varit mer självkritisk.”

”Varför ger du mig inte ditt stöd när du vet att det jag säger är sant och att detta är det tillstånd som råder? Varför kommer du inte gråtande över dina synder, så gör jag detsamma och sedan kan vi hoppas att Gud ska ha förbarmande med oss. Du har låtit dig förvandlas till en bedragare och en som dagtingar med sina principer och en ledare av kompromissmakare. Jag svär vid Gud att jag inte vill låta mig försättas i ett sådant tillstånd. Låt oss förena oss i veklagan och sorg över våra misslyckanden (att uppfylla våra plikter) under människolivets korta tid, och låt oss jämra oss över den tid som förnötts på oväsentligheter.”

”Vid Gud svär jag att om någon besväras av sådana förebråelsens ord så är det därför att han själv är skyldig till de brister som kritiseras. Hade han varit oskyldig så skulle han ha förblivit lugn, lika lugn som om vi hade förbannat tjuvar, stråtrövare och liknande. Men eftersom han själv tillhörde de kritiserade så tog han sin tillflykt till gensägelse, och när han gjorde detta fjärmade han sig från Gud, och hans motstånd mot oss behöver inte betraktas som den första tår som fälldes över den övergivna lägerplatsen, ty om någon talar om jagets laster och dess olika tillstånd, och blottar jagets brister och kritiserar det, så kommer han, vare sig han gör det med särskild inriktning eller rent allmänt, att fördömas av sina samtida eftersom det han säger strider mot deras intressen. Först när detta släktled är dött och borta och nästa har tagit vid kommer folk att erkänna värdet i hans ord. Då kommer folk att säga: ’Den-och-den, må Gud välsigna honom, sade detta’, och det är så människorna alltid har varit.”

”Sedan jag funnit att Gud för mitt hjärta hade öppnat dörren till visdomen (hikmah) och låtit haven av visdom flöda in i det och hade låtit min hemlighet simma i deras djup, då fann jag vid Gud att jag såg ut över en väldig havsvidd vars vågor var höga och dånande, uppiskade av orkaner, ända till det ögonblick då jag åter begrundade svallet av gnosis och mysteriernas hav i mitt bröst och plötsligt upptäckte att hela den upprörda oceanen var lugn och orörlig i jämförelse med det hav av visdom som brusade i mitt bröst. Det var framför allt i helgedomen i Mecka som jag överväldigades av skräck, oro och fruktan. Därför svor jag att aldrig mer sitta och undervisa människor. Emellertid fick jag en sträng tillsägelse av Gud att sitta och ge människor råd, och eftersom denna uppmaning inskärptes i mig liksom med tvång satt jag och utövade vältalighet skarp som ett draget svärd.”

Bland arbetare & äventyrliga hjärtan

Om man är intresserad av den intellektuellt turbulenta Weimartiden (oavsett om det gäller någon specifik politisk eller filosofisk strömning eller om man bara vill skaffa sig en överblick) så har man en veritabel guldgruva i tegelstenen The Weimar Republic Sourcebook. Den innehåller bl.a. utdrag ur tre verk av Ernst Jünger, alla med väldigt olika karaktär, varav jag nyligen upptäckt att två redan ligger på nätet, närmare bestämt hos Spöknippet. Det tredje följer här, för trots att detta inte utgör ett av Jüngers mest angelägna alster så tycker jag ändå det kan vara intressant att lyfta fram en text som speglar även denna sida av honom.

Men först vill jag nämna On Danger (Über die gefahr), publicerad 1931. Detta är den intressantaste texten av de tre, om hur faran fasas ut ur det borgerliga samhället för att till varje pris skapa trygghet, och om vad detta får/fick för konsekvenser. Om hur det medför ett blint försvar av vad som felaktigt upplevs som en stabil samhällsordning i en tid av förändring, vilket leder till att allt som upplevs som farligt utdefinieras och bekämpas, och att allt som man tror hotar denna upplevt trygga ordning definieras som farligt. Kan ses som en försmak av det av rädsla genomsyrade samhälle som Jünger analyserar i Der Waldgang (1951) ett världskrig – och en revolution som aldrig kom – senare.

Den andra texten är kapitlet Feuer, från Der Kampf als inneres Erlebnis (1922). Här möter vi titanen Jünger, den unge krigaren. Det är vackert och hårt, ett stilprov som verkligen visar på en likhet med Yukio Mishima. Och till sist har vi texten jag nu lägger ut här, ett utdrag från Der Arbeiter (1932). Om vi mötte titanen i Feuer får vi här en inblick i tiden som mauretanier, den politiska, aktivistiska sidan hos den unge Jünger.

Både titanen och mauretaniern är visserligen något Jünger gjorde upp med relativt kort därefter. Och även om övergången var glidande, och den börjar tidigt (eller var kanske alltid närvarande), så kan man nog säga att brytpunkten definitivt passerades i och med Marmorklipporna (1939). Men trots allt är det nog så att det är pamflettskriverierna under Weimartiden som lade grunden för Jüngers ”tvivelaktiga ställning”, som Svensson formulerar saken i en av sina många läsvärda betraktelser över Silverräven.

The Worker: Domination and form

First published in Der Arbeiter: Herrschaft und Gestalt (Hamburg: Hanseatishe Verlags-Anstalt, 1932), 197-201.

The world we live in displays on the one hand positive similarities to a workshop and on the other, to a museum. The distinction between these two landscapes, from the point of view of the demands they imply, is that no one is forced to see in a workshop more than simply a workshop whereas over the museum landscape there reigns a grotesquely proportioned spirit of edification. We have risen to a level of historical fetishism that stands in a direct relation to our deficiency in productive energy. Therefore the dismal thought occurs that some sort of secret correspondence causes the pace of our accumulation and preservation of so-called cultural goods to be matched only by the grandiose scale on which we simultaneously create instruments of destruction.

These goods, that is, the art, culture, and the education industry, have so come to permeate our emotional and aesthetic environment that the need to lighten our load can scarcely be imagined in sufficiently fundamental and comprehensive terms. It is not the worst that around the most out-of-the-way little hovel that life has ever forced the body to endure a circle of experts, collectors, snoopers, and curators gathers. Such was ultimately, albeit on a more modest scale, always the case.

More dubious is the issue of all this industriousness in a network of stereotyped values behind which is concealed utter mortification. At play here are only the shadows of things, with advertisements being made for a concept of culture that is alien to all manner of primal strength. This is happening at a time in which the elemental has regained its strength, a time in which it penetrates our environment and poses unambiguous challenges. While the state faces more original and pressing tasks than ever in history, effort is instead expended attempting to attract a new generation of administrators and cultural bureaucrats and to cultivate a perverse feeling for the “true greatness” of the people. Regardless of how far one might wish to lock back, it would be difficult to hit upon such a distressing blend of banality and arrogance as has become common in the inevitable invocations of German culture in the official state language. What our fathers had to say about progress was in comparison truly golden.

The question arises, how, in a time so filled with things of burning importance, those presently transpiring and those yet to come, such a veneer of pale idealism and infused romanticism is possible in the first place. The answer that no one is capable of doing better may well be naïve, but it is also apt. The museum industry represents nothing other than one of the last oases of bourgeois security. It supplies the seemingly most plausible pretext upon which one can evade the political decision. This is an activity the world is happy to catch the Germans undertaking. As soon as it became apparent that the “workers’ representatives” in Weimar in 1919 had their Faust in their knapsacks, it was possible to predict that the bourgeois world had been saved for a reasonable time to come. The flatness with which cultural propaganda was practiced in Germany during the war developed afterward literally into a system, and there is scarcely a postage stamp, scarcely a banknote on which one does not run across the same thing. All of these things have won for us the reproach, unfortunately mistaken, of being perfidious. It is a matter here, however, not of perfidy, but of the bourgeois absence of instinct in questions of value.

This absence is a kind of opium that veils danger and summons up the deceitful consciousness of order. That, however, is an intolerable luxury at a moment that demands one not speak of traditions but create them. We are living at a moment in history when all depends on an enormous mobilization and concentration of the forces at hand. Our fathers had perhaps the time to occupy themselves with the ideals of an objective science and an art existing for its own sake. We in contrast find ourselves quite clearly in a position in which not this or that but the totality of our life is in question.

This makes imperative the act of total mobilization. Its task is to pose to every phenomenon, both human and material, the brutal question of its necessity. Instead, in the years since the war, the state has occupied itself with things that are not just superfluous to an endangered existence but harmful, and it has neglected other things that are critical to survival. The image one ought to have of the state today resembles not a convivial passenger steamer but a warship ruled by extreme simplicity and economy on which every motion is made with an instinctive sense of confidence.

What ought to inspire respect in foreigners visiting Germany are not facades preserved of past times, not ceremonial speeches made during the centenary celebrations of classic artists, and not the concerns from which novels and plays derive their themes; it is rather the virtues of poverty, work, and diligence which today represent cultivation much more profoundly than the bourgeois ideal can ever dream.

Do people not know that our entire so-called culture is incapable of preventing even the smallest neighboring country from violating our territory? Do they not know that it is, on the contrary, enormously important for the world to know that the defense of the nation will enlist even children, women, and the aged in its cause? And that, just as individuals renounced the pleasures of their private existence, so would the government not hesitate for a second to sell the art treasures in all the museums to the highest bidder, if this defense required it?

Such expressions of the highest form of tradition, namely, the vital, living form, obviously presuppose a supreme sense of responsibility, a sense to which it is clear that the point now is not our responsibility to images but to the primal strength to which these images bear witness. That requires, to be sure, a genuine greatness of another kind. Let us however be persuaded: if there still exists among us genuine greatness, if somewhere a poet, an artist, a believer is hidden, then it is this sense of responsibility and their need to make themselves useful that will make them recognizable.

It requires no prophetic gift to predict that we are standing not at the beginning of a golden age but before great and difficult change. There is no optimism capable of obscuring the fact that great conflicts are more numerous and more serious than ever. The point is to match the stature of these conflicts by creating orders that are unshakable.

The situation in which we find ourselves, however, is that of an anarchy concealed behind the delusion cast by values become obsolete. This situation is necessary insofar as it guarantees the decay of those old orders whose fighting strength has proved insufficient. The strength that one finds in the depths of the people, in contrast to the creative soil of the state, has preserved itself in unsuspected ways.

Already today we are justified in saying that exhaustion has been essentially overcome – that we possess a youth that knows its responsibility and whose core was invulnerable to anarchy. It is inconceivable that Germany would ever lack good people. How grateful is this youth for every sacrifice asked of it. The critical point, however, is lending this willing and ready issue of nature a form corresponding to its essence. This task poses the greatest and most significant challenges to our productive energies.

But what can be the spiritual nature of minds that fail to comprehend that there is no more profound or knowing spirit than that of any given soldier who fell somewhere on the Somme or in Flanders?

That is the standard that we need.

Om uppriktighet

Ett av den mänskliga kärlekens mest utsökta glädjeämnen – att tjäna den älskade utan hans vetskap – är endast möjligt, i fråga om kärlek till Gud, genom ateism. (Simone Weil)

I en passage i Preussiska anarkister tar Carl-Göran Heidegren upp Siegfried Kracauers tes om tre för individen möjliga förhållningssätt till den alienation och tomhet som den samhälleliga nihilismen planterar i människan.

För det första den principiella skeptikern som förvandlar inte kunna tro till inte vilja tro, och som väljer att framhärda i avförtrollning. För det andra kortslutningsmänniskorna som så fort de upplever tomhet flyr in i ny tro, de flyr varje utanförskap in i nästa hus. De har tvivlat, men lämnar tvivlet för snabbt. De vill tro snarare än tror, och p.g.a. att de anar denna brist överkompenserar de som fanatiker. De klingar ihåligt. Den tredje hållningen är vad han kallar den dröjande öppenheten:

Återstår måhända väntandets hållning. Den som beslutar sig för denna stänger inte trons väg för sig som den trotsiga bejakaren av tomhet och inte heller bestormar han denna tro likt den längtande som gör sin längtan hämningslös. Han väntar, och hans väntan är en dröjande öppenhet i en förvisso svårförklarad betydelse. (Siegfried Kracauer, Die Wartenden, 1922)

Det berättas att sufin Rabi’a al-Basri en dag sågs med en fackla i ena handen och en hink vatten i den andra. När folk i byn frågade vad hon höll på med fick de svaret att med facklan skulle hon sätta eld på himlen och med vattnet släcka helvetets lågor för att avslöja den sanna vägen till Gud, bortom hot om straff och löften om belöning.

Ernst Jünger återger i en dagboksanteckning en snarlik historia, här tillskriven Abu Bakr Shibli ett par hundra år senare (citerat från Ernst Jünger och islam av Ahmed Gross, Minaret nr 1/2 2007):

Abu Bakr Shibli, mystikern från Bagdad, känd för sitt excentriska beteende, död 945. En gång gick han runt med en käpp som brann med full låga i båda ändar. Man frågade honom: Vad håller du på med? Jag vill med den ena änden sätta eld på paradiset och med den andra på helvetet, så att människorna enbart sysselsätter sig med Gud. (Ernst Jünger, Siebzig verweht III)

Är det kanske detta Rumi syftar på när han säger att ateisten är sanningen nära?

Den älskande skall möta sin Älskade utan någon beräkning eller baktanke. (Fakhr al-din Araqi, Gnistornas bok)

Bureus & vetenskapen

Det är känt att Uppsala universitets sigill, med den välbekanta inskriptionen Gratiae – Naturae – Veritas, utformades av Johannes Bureus, och levererades till universitetet år 1601. Motivet förekommer dock även två år tidigare på Bureus stora runtavla (bilden nedan), med den enda skillnaden att strålarna runt Jahve i den övre halvan här ännu inte sträcker sin ner över jordklotet i den undre. Det är okänt om denna förändring gjordes på Bureus eget initiativ eller som en eftergift för kyrkan, här representerad av beställaren Laurentius Paulinus Gothus, för vilken det ursprungliga motivet kan ha framstått som allt för blasfemiskt. Utifrån vad vi vet om Bureus i övrigt kan vi vara tämligen säkra på att utformningen i vilket fall varken var slumpartad eller ogenomtänkt.

Hur ska man då tolka devisen, sanning genom nåden och naturen? Och viken betydelse hade begreppen natur och nåd för Bureus? Det är självskrivet att de inte hade den moderna betydelse som ofta används idag, där gratiae anses syfta på humaniora och naturae på de naturvetenskapliga ämnena, och att dessa två världsliga kunskapsområden gemensamt utgör sanningen. En betydelse mer i Bureus anda torde vara att vägen till sanning bär via kunskap om skaparen och skapelsen i dess bredaste bemärkelse, och om det är så, att solstrålarnas utbredning till hela cirkeln kan ha varit ett sätt att värja sig från vantolkningen att dessa områden skulle utgöra två från varandra helt skilda domäner, den uppfattning som etablerades under renässansen och kom att lägga grunden för den nu rådande scientismen.

Vi veri veniversum vivus vici

Remember, remember the 5th of November,
The gunpowder treason and plot,
I know of no reason
Why gunpowder treason
Should ever be forgot.

Guy Fawkes, Guy Fawkes, it was his intent,
To blow up king and parliament,
Tree score barrels of powder below,
To prove old England’s overthrow.

By God’s providence he was catch’d
With a dark lantern and burning match.
Holloa boys, holloa boys, let the bells ring.
Holloa boys, holloa boys, God save the King.

B.akunin

Varje år när höstmörkret sänker sig och klockorna ställs om till vintertid så infinner sig behovet av en lite lättsammare läsning passande för årstidens melankoli, någonting avkopplande men inspirerande som vilar tankarna från djupare funderingar och litterär förkovran – med andra ord någonting i stil med Boris Akunins berättelser om den snillrike detektiven Erast Fandorin.

Boris Akunin är pseudonymen för den ryske översättaren, litteraturvetaren, historikern, japankännaren, sinologen och filologen Grigorij Tjchartisjvili. En man som bl.a. har överfört Yukio Mishimas författarskap till det ryska språket. Pseudonymen var från början ett sätt för Akunin att skydda sitt litterära anseende och dölja att han skrev s.k. underhållningslitteratur, men då denna signatur snabbt blev en av ryssland mest populära så var hemligheten omöjlig att bevara. Namnvalet är en uppenbar referens till den ryske anarkisten Michail Bakunin, men det finns även en andra mer specifik innebörd. Akunin är ett japanskt uttryck som kan översättas till ”boven i dramat”, en mäktig skurk som sätter sina egna regler och drivs av en egen moral, och med en betydelse som drar åt fribrytare eller ”den andre”. Akunin själv använder begreppet i Diamond Chariot (den 10:e boken i ordningen, om Fandorins tid i Japan) på ett sätt som bäst kan beskrivas som en japansk motsvarighet till Jüngers anark.

Böckerna om Fandorin utspelar sig under tsarrysslands skymningstid, närmare bestämt från 1876 (Bakunins dödsår) till revolutionsåret 1905, och varje bok är skriven utifrån olika unika subgrenar av deckargenren och mot bakgrund av för tiden avgörande händelser och tendenser. I Vinterdrottningen möter vi t.ex. nihilistiska studenter och underjordiska konspirationer i Moskva. Den följs av Turkisk gambit, en spionhistoria bland officerare och krigskorrespondenter vid fronten i Bulgarien under rysk-turkiska kriget (1877-1878). Leviatan sedan är en Döden på Nilen-historia som utspelar sig ombord på en lyxkryssare med samma namn på väg från England till Indien, vilket bl.a. för tankarna Titanic/Leviatan-symboliken i Jüngers Der Waldgang. Akilles död är en politisk thriller med en intrig som leder till tsarens innersta krets – en berättelse som anspelar både på en verklig historia, det misstänkta mordet på general Skobelev 1882, och på Homeros Akillessaga som på olika sätt löper parallellt med bokens handling. Den sista delen i serien som finns översatt till svenska är Särskilda uppdrag – två falla för Fandorin, där vår hjälte bl.a. besöker det av Jack the Ripper härjade London.

Den stora förebilden är givetvis Sherlock Holmes (tätt följd av Agatha Christie), och Akunin har själv beskrivit sin huvudperson som en förening av de främsta manstyperna i världen, den ryske intellektuelle, den engelske gentlemannen och den japanske samurajen – och den som kan sina ryska klassiker finner även en mängd referenser till Turgenjev, Tolstoj och Dostojevskij m.fl. i böckerna om Erast Fandorin.

Den flygande mattan

Man kan med fog påstå att järnvägens utbredning i slutet av 1800-talet utgör själva sinnebilden för modernismens och industrialismens definitiva genombrott. Ståltentakler sträcktes på kort tid ut från Europa mot planetens mest avlägsna hörn – åt öster den transsibiriska järnvägen, mot söder orientexpressen och västerut drogs rälsen kust till kust över Amerika, tre milstolpar som anses symbolisera människans triumf över naturen och förnuftets seger över barbariet – och snart var hela jordklotet inhägnat, de facto omslutet av ett orubbligt galler av järn. Och när järnvägen slöt sitt grepp runt vår värld, så slöts även ett grepp inom oss, runt vårt sätt att tänka. Denna förändring i det inre eller mikrokosmiska kan alltså sägas korrespondera mot en symbolisk manifestation i det yttre makrokosmiska – människans konstruktion av ett fysiskt fängelse för planeten förebådade det så mycket verkligare men osynliga mentala fängelse som redan var i antågande.

Järnvägen, detta verktyg för europeiskt imperiebygge och monokultur. Det spelar ingen roll hur långt du färdas, för vilka landskap du än korsar så är det mest definierande inslaget i miljön just järnvägen själv. Den vagn du sitter i dånar fram längs räls som redan skurit in i marken likt för hårt åtdragna handfängsel. Och de platser du besöker, oavsett hur avlägsna eller exotiska, är per definition redan dominerade av den kultur järnvägen bär med sig. Tågresor är repetitiv masstransport längs på förhand fastlagda sträckor mot trygga och välkända mål, och även om man väljer avgångar på de mest udda tider eller resmål ingen annan väljer, så är man fortfarande bunden av systemets begränsningar, tidtabellernas konformism.

Du lär dig visserligen mycket om världen när du reser runt i 1900-talets intellektuella landskap, men det finns kunskap som är helt omöjlig att nå så länge man inte helt kliver utanför upplysningens logik, dess språk och det moderna sättet att tänka. Du kan med andra ord lära dig otroligt mycket om Leviatan inifrån bestens buk, men för att få en full förståelse av vad Leviatan är så måste du även studera monstret utifrån – och står man utanför har man samtidigt per definition frigjort sig från det man lämnat. På detta sätt är kunskap och frihet helt oskiljaktiga – det ena går inte att nå utan det andra – vilket även medför att sann kunskap måste vara operativ, en del i en förändringsprocess.

Perspektivet hos den person som sitter inne i tåget och tittar ut är väsensskilt från perspektivet hos den som vandrar i ett landskap där järnvägen inte existerar, eller som sitter på en bergssluttning och betraktar rallarnas arbete i dalen och ser de första tågen passera. Och det som ligger före, bortom och utanför den moderna rationalistiska tågkupéns tankevärd är det tidlösa – det mytiska och symboliska. Detta kan inte förstås om man betraktar det genom rationalismens fönster, utan det måste levas för att bli begripligt – och det moderna projektet blir först fullt begripligt i ett mytiskt sammanhang.

Så, om järnvägens utbredning är sinnebilden för modernismens och industrialismens definitiva genombrott, då blir den flygande mattan en passande symbol för dess absoluta motsats. Obunden av tid och rum rör den sig obehindrat mellan saga och historia, myt och kronologi, insida och utsida. Ett färdmedel i den magiska realismens och poetiska sanningens tjänst, som gör resenären till en del av vilket landskap som helst, utan att detta först måste tyngas ned, plöjas upp och definieras om av en välmenande samhällelig självcentrering. Den flygande mattan bär med andra ord över Bifrost, regnbågsbron, till mytologins värld – den är mythos.

Tolkien till flyktens försvar

Följande text är ett utdrag ur Tolkiens essä Om sagor (1938), som ingår i Ringens värld. Här möter vi en för många fortfarande okänd och ofta helt förbisedd sida av Tolkien, när han utifrån en diskussion om litterär eskapism övergår till att passionerat försvara flykten, inte bara som en självklarhet när ”verkligheten” definieras av krig och alienation, utan som en faktisk bastion för motståndet mot denna verklighet:

‘Jag har hävdat att flykten är en av sagans funktioner, och då jag inte ogillar sagor är det klart att jag inte godtar den ton av förakt och medlidande i vilket man nu ofta talar om ”eskapism”, en ton som inte motiveras av ordets bruk utanför den litterära kritiken. I det som ordets missbrukare gärna kallar ”det verkliga livet” är det klart att en flykt som regel är mycket praktisk och rentav kan vara heroisk. I det verkliga livet är det svårt att klandra den, utom i de fall där den misslyckas. I kritiken tycks den vara desto mer klandervärd ju bättre den lyckas. Vi står tydligen inför ett missbruk av en term men också inför en tankeoreda. Varför skulle man förakta en människa, som när hon finner att hon sitter i fängelse, försöker ta sig ut och bege sig hem? Eller när hon inte kan det, tänker och talar om annat än fångvaktare och fängelsemurar? Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den. När kritikerna använder ”flykt” i denna mening förväxlar de – och inte alltid i god tro – fångens flykt med desertörens rymning. Precis så skulle en talesman för partiet ha etiketterat flykten från eländet i Führerns eller något annat ”Reich” och ansett också kritik av detta rike som förräderi. På samma sätt förfar dessa kritiker: för att göra förväxlingen desto grundligare och på så sätt få sina opponenter i misskredit, sätter de föraktets etikett inte bara på deserteringen utan också på den redbara flykten och på detta som ofta är dess följeslagare – avsky, vrede, fördömanden och revolt. De inte bara blandar samman fångens flykt med desertörens rymning utan de tycks också föredra quislingarnas underkastelse framför patrioternas motstånd. Gentemot ett sådant tänkande behöver man bara säga: ”Det land du älskar är dömt till undergång” – för att ursäkta varje förräderi, ja för att glorifiera det.

För att ta ett banalt exempel: att inte nämna (ja, inte paradera med) elektriska gatulampor av massproducerad standardtyp i en historia ni berättar är (i denna mening) eskapism. Men underlåtenheten kan härhöra, och gör det nästan säkert, ur medveten motvilja mot en så typisk produkt av robotarnas tidsålder, som förenar materialbehandling och sinnrikhet med ett fult och (ofta) underlägset resultat. Dessa lampor kan uteslutas ur berättelsen helt enkelt för att de är dåliga lampor; och det kan hända att detta faktum är en av de lärdomar vi kan dra av berättelsen. Men så kommer den stora pekpinnen: ”Elektriska lampor har kommit för att stanna”, heter det. Redan för längesen anmärkte Chesterton med full rätt, att så snart han hörde att något ”hade kommit för att stanna”, viste han att det mycket snart skulle bli utbytt och faktiskt betraktat som ömkansvärt föråldrat och sjaskigt. ”Naturvetenskapens frammarsch, i ett tempo som påskyndats av krigets behov, fortskrider obevekligt… gör vissa saker föråldrade och bebådar nya utvecklingslinjer i utnyttjandet av elektriciteten”, tillkännages det. Det är att uttrycka samma sak, bara på ett hotfullare sätt. Den elektriska gatulampan kan faktiskt ignoreras helt enkelt för att den är betydelselös, snart kommer att försvinna. I varje fall har sagorna mera bestående och fundamentala ting att tala om. Blixten till exempel. Eskapisten är mindre servil gentemot det flyktiga modets nycker än opponenterna. Han gör inte tingen (som det vore lika rationellt att betrakta som undermåliga) till sina härskare och gudar genom att dyrka dem som ”oundvikliga” eller rentav ”obevekligt självklara”. Och hans motståndare, som lätt blir hånfulla, har ingen garanti för att han gör halt där: han kunde uppvigla folk till att riva ner gatulamporna. Eskapism har nämligen ett annat och mer elakt ansikte: reaktionen.

För inte längesen – hur otroligt det än kan låta – hörde jag en prästman från Oxford deklarera att han ”välkomnade” annalkandet av massproducerande robotfabriker och larmet av självförsinkande mekanisk trafik, emedan detta satte hans universum i ”kontakt med det verkliga livet”. Han kan ha menat att människornas levnads- och arbetssätt i tjugonde seklet på ett alarmerande sätt ökar i barbari och att den högljudda demonstrationen av detta på Oxfords gator kunde tjäna som ett varnande exempel på att man i längden inte kan bevara en oas av förnuft mitt i en öken av dårskap bara genom att fly undan, utan direkt offensiv aktion (praktisk såväl som intellektuell). Men jag är rädd att han inte menade så. I varje fall tycks ”det verkliga livet” i detta fall inte motsvara akademiska mått. Föreställningen att bilar skulle vara mer ”verkliga” än låt oss säga centaurer eller drakar är märkvärdig. Att de skulle vara mer ”verkliga” än till exempel hästar är patetiskt absurt. Hur verklig, hur sprittande av liv är inte en fabriksskorsten jämförd med en alm: ett stackars föråldrat ting, en eskapists substanslösa dröm!

För egen del kan jag inte få in i mitt huvud att taket på Bletchleys station skulle vara mera ”verkligt” än molnen. Och som hantverksprodukt finner jag det mindre inspirerande än legendens himmelskupa. Bron över till plattform 4 är för mig mindre intressant än Bifrosts gudabro, vaktad av Heimdall med Gjallarhornet. Från mitt primitiva hjärta kan jag inte hålla tillbaka frågan huruvida inte järnvägsingenjörerna i allmänhet skulle ha nått bättre resultat med alla sina slösande rika resurser om de uppfostrats med lite mer fantasi. Och jag misstänker att sagorna är bättre konstlärare och konstnärer än den akademiskt utbildade person jag talar om.

Mycket som han (antagligen) och andra (helt visst) skulle kalla ”seriös” litteratur är inte mer än lek under ett glastak bredvid en kommunal simhall. Sagorna kan uppfinna vidunder som flyger genom luften eller bor i djupet men söker i varje fall inte att eskapera från himmelen eller havet.

Och om vi för ett ögonblick lämnar ”fantasien” åt sidan, tror jag inte att en som läser eller berättar sagor behöver skämmas ens för arkaismens ”eskapism” – för att han föredrar inte drakar men väl hästar, borgar, segelskepp, bågar och pilar; inte bara alver, utan riddare, kungar och präster. Ty det är i alla fall möjligt för en rationell människa att efter viss reflexion (helt utan förbindelse med saga eller romantisk berättelse) komma fram till ett fördömande – åtminstone implicerat i den ”eskapistiska” litteraturens tystnad – av progressiva företeelser som fabriker eller de maskingevär och bomber som tycks vara dessa fabrikers mest naturliga och oundvikliga (vi vågar kanske säga ”obevekliga”) produkter.

[…]

Det är i sanning en tidsålder av ”förbättrade hjälpmedel till försämrade ändamål”. Det ingår i den essentiella sjukdomen i en sådan tid – som framskapar önskan att fly bort, inte från livet men från vår närvarande tid med dess självförvållade misär – att vi är intensivt medvetna om att våra verk är både fula och fördärvliga.

[…]

Många berättelser ur det förflutna har blivit ”eskapistiska” i sin lockelse enbart genom att de har överlevt från den tid när folk i regel hade glädje av sina händers verk – till vår tid då många känner avsky för det människans hand formar.’

Der Waldgang (excerpter)

Då fortsätter det inslagna Jüngerspåret med skogsvandraren. Här följer två (lätt uppsnyggade) artiklar som jag har råkat snubbla över på ämnet. Två översättningar till engelska, med nästan 50 års mellanrum, av valda delar ur Ernst Jüngers Der Waldgang (1951).

The retreat into the forest publicerades i Confluence 1954, vol 3, nr 2, och ligger som oredigerad scan på Ernst Jünger in Cyberspace. Den verkar bestå av excerpter från kapitel 1-5.

Taking the forest way publicerades i Art & thought : Fikrun wa fann 2003, vol 40(1), nr 77(2), och består av excerpter från kapitel 14 och 29.

 

The Retreat into the Forest

1.

Fear is one of the most characteristic phenomena of our age. Its appearance is all the more perplexing, because it follows closely upon an era of individual freedom in which even the misery which was still familiar to Dickens had become almost unknown. How did this reversal come about? Were one to choose a turning point, one would find none more suitable than the day of the Titanic shipwreck. There light and darkness clash; the hubris of progress is confronted by panic, luxurious comfort by destruction, automatism by the catastrophe which appears as a traffic accident.

Indeed, increasing automatism and anxiety are closely related. They appear whenever man limits the scope of his decisions in order to ease his fate by technological means. To be sure, these limitations result in a variety of conveniences; but they are accompanied by an increasing loss of freedom. The individual is no longer rooted in society as a tree in a forest, rather he is comparable to the passenger in a rapidly moving vehicle whose name may be “Titanic,” but also “Leviathan.” As long as the weather holds and the outlook is pleasant, he will scarcely notice the curtailment of his freedom. He may even be filled with optimism and with the consciousness of power produced by the sense of speed. But all this changes when the fiery volcanic islands and icebergs emerge on the horizon. Then not only will technology claim a right to dominate fields other than the procurement of comfort, but at the same time the lack of freedom will become apparent – be it in the victory of elemental forces or in the fact that individuals who have remained strong acquire the means to exercise absolute power.

It may be objected that ages of anxiety and of apocalyptic panic occurred without a comparable automatism. This may be, for the automatism becomes terrifying only when it is revealed as one of the forms, indeed as the style of nemesis. The anxiety of modern man may be of a very special sort or it may be merely the contemporary incarnation of a recurrent cosmic anxiety. This problem need not detain us. Rather we should ask a question which concerns all of us: is it possible to reduce the fear while the automatism of the age persists, or rather, while this automatism – as may be anticipated – makes further progress toward its ultimate perfection? Can we stay on shipboard and at the same time reserve our powers of free decision? Can we not merely preserve, but strengthen the roots which still cling to the prime depths of being? This is the essential question of our time.

The reader will have experienced a change in the nature of what is considered a question. We are constantly confronted by forces that question us. And their inquisitiveness is by no means motivated by a concern with ideas. In approaching us with their questions, they do not expect us to promote the cause of objective truth, or even to contribute to the solution of any specific problems. They are not concerned with our solutions, but with our answers. This distinction is relevant. Increasingly, the act of questioning takes on the characteristics of a cross examination, a process which can be studied in the development which leads from the ballot-box to the questionnaire.

The ballot is designed to determine a factual relationship, the will of the voter, and the act of voting is so organized that it may be expressed without outside intervention or influence. Hence the act of voting is accompanied by the feeling of security and even by the sense of power which distinguishes of sovereign expression of the free will within a sphere protected by law. But the contemporary, obliged to reply to a questionnaire, is far removed from this sense of security. His statements are far-reaching in their implications, for his fate may depend upon them. We see individuals confronted by a situation in which they are asked to procure documents designed to cause their ruin. And how trivial are the things which nowadays determine the destruction of man! It stands to reason that the change in the nature of the process of questioning points to an order of things altogether different from that at the beginning of the century. The old security has disappeared, and we must adjust our thinking accordingly. Questions press in on us ever more closely, ever more menacingly, and the manner in which we answer becomes increasingly significant. And even silence has become an answer. These are the dilemmas of the age, and there is no escape from them.

Another characteristic of our period is the intertwining of significant events with insignificant representatives. This is particularly remarkable in our great men. They make the impression of figures which can be seen in any number in the coffee-houses of Vienna or in provincial officers’ clubs. These are the men who cause millions to tremble, who shape the fate of countless numbers. And yet they are the very men whom our time has selected with unfailing tact, if we consider it under one of its aspects, that of a tremendous wrecking enterprise. All these liquidations, rationalizations, socializations, electrifications and pulverizations require neither culture nor character, both of which are a threat to the automatism. Wherever in our period power is essential, it is attracted by the individual in whom the insignificant is coupled with a strong will.

Such phenomena have occurred before in the history of mankind. They might be counted among the atrocities which are rarely missing when great transformations take place. More disquieting is the fact that cruelty threatens to become not an accompaniment but an inseparable element of the new power structures, and that the individual is exposed to it without any possibility of defending himself. There are several reasons for this, above all the fact that rational thinking is itself cruel and that this cruelty then enters into the process of planning. The extinction of free competition plays a special part, leading to a curious distortion. For competition is like a race in which the most skillful win the prize. Where it ceases, it is replaced domestically by great pressures for a general sinecure at the expense of the state, while external competition – the race between the states – continues.

Terror steps into the resulting gap. The speed formerly produced by the race of competition must now be produced by fear. In the one case the standards of efficiency depend on high pressure, in the other on a vacuum.

There it is the winner who sets the pace, here it is the man who is worse off. For this reason the state feels constantly compelled to subject a segment of its population to atrocities. Life has become gray, but it may well seem bearable to the man who, next to himself, sees the absolute black of utter darkness. These, and not their economic implications, are the dangers of extensive planning.

The selection of the persecuted groups is a question of secondary importance. They will always be minorities, set apart either by nature or artificial construction. Obviously, all who are distinguished by virtue of tradition or excellence will be endangered. It is understandable that under these conditions human beings would rather submit to the most oppressive burdens than to be counted among those who are “different.” Seemingly without effort the automatism succeeds in destroying the remnants of free will, and persecution becomes ubiquitous like an all-pervasive element.

Escape may be possible for a favored few, but it usually leads to something worse. Resistance only animates the Leviathan by giving him a welcome pretext for repressive measures. In the face of such conditions only one hope seems to remain, that the process may spend itself like a volcano spends its fiery ashes. But at this point a question arises, which is not at all theoretical, but an inevitable concomitant of every contemporary existence whether there is not, after all, another road that may be traveled, whether there do not exist mountain passes which can be discovered only after a long ascent.

New conceptions of authority and great concentrations of power have arisen. In order to resist them, we require a new conception of freedom transcending the anemic abstractions we have come to associate with this term. The first prerequisite for this new awareness is that man must not content himself with being left in peace; that he must be ready to risk his life. In that case, we shall soon learn that even in the states in which the power of the police has become overwhelming, independence is by no means extinct. The armor of the new Leviathan has its chinks which must be constantly sought out, an activity requiring both caution and audacity of a kind hitherto unknown. This suggests that elites are about to begin the struggle for a new freedom which will require great sacrifice and which must not be interpreted in a manner unworthy of it. In order to find analogies we must go back to ages of strength, say, to the period of the Huguenots or of the guerillas as Goya saw them in his Desastros. Compared to these, the storming of the Bastille - an event which still provides nourishment for the current notion of freedom - appears like a Sunday stroll into the suburbs.

Is there at least one root left which will open up the riches of the soil? Health and life depend upon it -beyond all civilization, and beyond its safeguards. This becomes evident in periods of extreme danger, when the apparatus not only forsakes the individual but even turns against him. Then each individual must decide whether he wants to surrender or to persevere by relying on his own and innermost strength. In this case he may choose the retreat into the forest (Waldgang).

2.

The ship is a symbol of temporal existence, the forest a symbol of supratemporal being. In our nihilistic epoch, optical illusions multiply and motion seems to become pervasive. Actually, however, all the contemporary display of technical power is merely an ephemeral reflection of the richness of Being. In gaining access to it, and be it only for an instant, man will gain inward security: the temporal phenomena will not only lose their menace, but they will assume a positive significance. We shall call this reorientation toward being the retreat into the forest (Waldgang), and the man who carries it out the wanderer in the forest (Waldgänger). Similar to the term “worker” (Arbeiter), it signifies a scale of values. For it applies not only to a variety of forms of activity, but also to various stages in the expression of an underlying attitude. The term has its prehistory in an old Icelandic custom. The retreat into the forest followed upon proscription. Through it a man asserted his will to survive by virtue of his own strength. That was held to be honorable, and it is still so today in spite of all commonplaces to the contrary.

Wanderers in the forest (Waldgänger) are all those who, isolated by great upheavals, are confronted with ultimate annihilation. Since this could be the fate of many, indeed, of all, another defining characteristic must be added: the wanderer in the forest (Waldgänger) is determined to offer resistance. He is willing to enter into a struggle that may appear hopeless. Hence he is distinguished by an immediate relationship to freedom which expresses itself in the fact that he is prepared to oppose the automatism and to reject its ethical conclusion of fatalism. If we look at him in this fashion, we shall understand the role which the retreat into the forest (Waldgang) plays not only in our thoughts but also in the realities of our age. Everyone today is subject to coercion, and the attempts to banish it are bold experiments upon which depends a destiny far greater than the fate of those who dare to undertake them.

The retreat into the forest (Waldgang) is not to be understood as a form of anarchism directed against the world of technology, although this is a temptation, particularly for those who strive to regain a myth. Undoubtedly, mythology will appear again. It is always present and arises in a propitious hour like a treasure coming to the surface. But man does not return to the realm of myth, he reencounters it when the age is out of joint and in the magic circle of extreme danger. It is not a question therefore of choosing the forest or the ship but of choosing both the forest and the ship. The number of those who want to abandon the ship is growing, and among them are clear heads and fine minds. But it amounts to a disembarkation in mid-ocean. Hunger will follow, and cannibalism, and the sharks: in short, all the terrors that have been reported from the raft of Medusa. Hence it is advisable under all circumstances to stay aboard even at the danger of being blown up. This objection is not directed against the poet who reveals – through his life as well as through his work – the vast superiority of the artistic universe over the world of technology. He helps man to rediscover himself: the poet is a wanderer in the forest (Waldgänger), for authorship is merely another form of independence.

In general, we are not concerned with specific political and technological configurations. Their fleeting images pass, but the menace remains or returns with ever greater speed and with increased impact. The opponents come to resemble one another to such an extent that it is easy to recognize them as disguises of the very same power. Our task then is not to master the external phenomena here or there, but to subdue the age. That requires a sovereign will which, nowadays, is to be found less in heroic decisions than in the man who has forsworn fear in his own heart. The immense precautions of the state are directed against him and him alone, and yet ultimately they are destined to bring about his triumph. When he realizes this, he is liberated and dictatorships sink into dust. Therein lie the untapped resources of our age and not only of ours. This is the theme of all history and it defines history, setting it apart from the realm of the demons and from mere zoological events. It is anticipated by myth and by the great religions, and recurs forever. Again and again giants and titans appear with the same seemingly overwhelming superiority, only to be felled by the free man who need not always be a prince or a Heracles. The stone from the sling of the shepherd, the banner raised by a maiden, and a crossbow, have also been known to suffice.

3.

At this point another question arises. To what extent is freedom desirable in the first place? Can it serve a purpose within our present historical situation? Is it not a distinctive merit of contemporary man – and a merit easily underestimated – that he knows how to renounce freedom to so large an extent? In many ways he is like a soldier marching toward unknown destinations or like a worker building a palace others shall inhabit. Nor is this his worst aspect. Should he be distracted as long as the process continues? There is no doubt that there are goals served by countless millions who lead lives which would be unbearable without this prospect and which cannot be explained in terms of sheer coercion. The sacrifices will perhaps reap them glory only in a distant future, but they will not have been in vain. The processes will continue, and as in all conditions ordained by fate, the attempts to delay the development and to revert to points of departure will only serve to further and to accelerate the course of events.

It is well to remain aware of the inevitable in order to avoid being lost in illusions. Freedom coexists with necessity, and only after freedom enters into a relation with necessity can the new state of mind emerge. Every transformation of the concept of necessity has brought with it a change in the concept of freedom. For this reason the notions of freedom of 1789 have become obsolete and are no longer effective against the coercion of our time. Freedom in itself is immortal, but in each period it appears in a different guise and must be conquered anew. History in the true sense can be made only by free men; it is the form given by the free to his destiny. In this sense, man can act as a symbol; his sacrifice includes and counts for the other members of the community. It cannot be our task, then, to change the design of the universe. But palaces could be built upon it and not only the ant-heaps anticipated by the utopias of our day.

Let us consider a further objection. Should we restrict ourselves to a philosophy of catastrophe? Should we – and be it only in our spiritual preoccupations – seek out the waters of extreme danger, the cataracts, the maelstroms, the huge abysses? This is an objection not to be underestimated. Much is to be said for the judicious man who maps out the safe itineraries with the firm will to persevere in his course. It is a problem which can assume practical aspects, as in the case of armaments. Armaments are designed for the eventuality of war, to begin with as a preventive measure. Subsequently, they lead to a borderline situation where preparedness seems to invite war. There are kinds of investment which, under all circumstances, must end in bankruptcy. Thus systems of lightning-rods are conceivable which would ultimately bring on the thunderstorms. The same considerations apply in the spiritual realm. In considering the marginal case, we may overlook the routes it’ll open. However, one does not exclude the other. Rather reason demands that we consider all possible eventualities, and keep a response in readiness for each, as one does on the chessboard.

In our situation it is our duty to reckon with catastrophe, to sleep with it, so to speak, so that we shall not be caught unaware. Only in this manner can we acquire a reserve of security which will enable us to act reasonably. In a state of complete security our thought merely plays with the possibility of catastrophe. We include it in our plans as an improbable eventuality, and we protect ourselves with minimal precautions. In our days the reverse must be the case. We must spend almost our entire capital on the possibility of catastrophe precisely in order to keep open the middle road that has become as narrow as the edge of a knife.

But we are concerned here with the threat to which the individual is exposed, and with his fear, not with politics or political ideas. Fundamentally the individual is only interested in his profession, in his family, and in the pursuit of his inclinations, but, sooner or later, the age intrudes upon him. Either conditions gradually deteriorate or he is exposed to extremes. Expropriation, compulsory labor, and worse appear on his horizon. Before long, he will realize that neutrality would be tantamount to suicide – you must either howl with the wolves or fight them.

Where in his distress can he find a third solution which leaves him some freedom from the dynamics of the events? Only in his existence as an individual, in his own being which remains unshaken. Anyone who has escaped from catastrophes knows that, in the last analysis, he owed his rescue to simple human beings who did not submit to the power of hatred and fear or to the automatism of slogans. They resisted the impact of propaganda and of technical suggestiveness, the impact of all demoniac forces of our civilization. Immeasurable may be the blessings when such virtue becomes visible in the leaders of nations, as it became manifest in Augustus. Upon this virtue empires are founded. The prince does not rule by killing, but by giving life. Therein lies one of the great hopes, that among the faceless millions one perfect human being may arise.

Among such humans we may name Socrates whose example inspired not only the Stoa but countless spirits of all ages. We may differ in our opinions concerning the life and the teachings of this man; his death belongs to the greatest of all events. The world is such that prejudice and passion will ever again demand blood. It is necessary to realize that this will never be otherwise. The arguments change, but stupidity sits forever in judgment.

Men were brought before its tribunal first, because they despised the gods; then because they did not recognize a dogma; or again, because they offended against a theory. There exists no great word or noble thought in the name of which blood has not been spilled. The message of Socrates resides in the conviction of the invalidity of the verdict which testifies to a standard transcending the human scale. The true verdict was spoken long before the trial began and took expression in the exaltation of the victim. The trial is perennial, and the philistines who sat in judgment then may be met today on every street corner and in every parliament. The idea that this might end has always distinguished the shallow thinkers. But human greatness must be reconquered again and again. It triumphs whenever man masters the onslaught of vulgarity in his own heart. Therein resides the real substance of history; in the encounter of man with himself, that is to say, with his own divine power. That must be understood if one wishes to teach history.

Socrates called the sphere where he was counseled by a voice not to be expressed in words, his daimonion. It might also be called the forest. But what does it mean to the contemporary if we advise him to follow the example of the man who conquered death, the models of gods, heroes, and sages? It means that he participates in the resistance against the age, and, indeed, not against this age only, but against every age whose basic motivation is fear. It is in the nature of things that education today aims at the very opposite. Never before have such strange notions concerning the teaching of history existed. All these systems are designed to cut off the influx of metaphysics, to domesticate and to drill the spirits for the benefit of the collective. Even when the Leviathan is obliged to rely upon courage, as on the battlefield, it will attempt to keep the fighting man in place with a second and stronger menace. In such states one depends on the police.

We touch here the core of modern suffering, the great emptiness, which Nietzsche called the growth of the desert. The desert is growing; this is the spectacle of civilization with its draining relationships. In this landscape we yearn for sustenance: “The desert is growing; woe to him who contains deserts within himself.” It will be well if the churches create oases. It will be better still if man is not satisfied even with that. The church can give us assistance, but not existence. The decision will take place within man; no one can spare him his travails. The great loneliness of the individual belongs to the characteristics of the age. He is surrounded and imprisoned by anxiety which closes in upon him like approaching walls. Anxiety becomes tangible in the prisons, in slavery, and in the battles of modern war. These experiences fill the thoughts, the soliloquies, perhaps even the diaries in years when a man may not even trust his closest neighbor. Yet the proximity of saving powers is also felt. The terrors are alarms, symptoms of ever more insistent questions which are being put to man. No one can spare him the answer.

The desert is growing; the faded, infertile spheres are multiplying. The fields which gave life purpose are disappearing; so are the gardens from which one can take nourishment without suspicion, the sheds which have familiar tools. The laws have become dubious, the weapons double-edged. Woe to him who harbors deserts; who does not contain, be it only in one cell, the substance which ever again guarantees fertility.

4.

It is frightening how concepts and objects often change their appearance over night, and produce wholly unexpected results. That is a symptom of anarchy. Let us consider, for instance, freedom and the rights of the individual in relation to authority. These are determined by the constitution. Again and again, and, unfortunately, for some time to come, we will have to expect the violation of these rights by the state, by a party which has seized the state, by a foreign invader, or by a combination of these forces. It may be said that the masses, at least in our country, are in a state where they scarcely perceive the violation of the constitution any longer. It seems that they are far more concerned with football games than with their own basic rights. Once this consciousness is lost, it cannot be restored artificially.

The violation of a law can assume a legal varnish; for example, when a ruling party prevails upon a majority to change the constitution. The majority can be right and yet commit wrong, a contradiction that the simple-minded cannot grasp. Even at plebiscites it is often difficult to decide where the law ends and violence begins. These encroachments can gradually gain in strength until they assume the character of pure atrocities. Those who witnessed these actions, accompanied by the applause of the masses, know that traditional expedients are of no avail against them. Suicide is not to be expected from everybody, least of all when recommended from abroad. No fate is more hopeless than to live in a period in which the law has become a weapon.

In Germany, resistance against authority is, or was, especially difficult because, from the days of legitimate monarchy, the population preserved a modicum of respect for the state. Hence the individual found it difficult to understand why the victorious powers prosecuted him, not merely by means of a blanket accusation of collective guilt, but also as an individual for having, for example, continued in his profession as a conductor of an orchestra or as a public official. Although this state of mind produced some grotesque results, we must not treat it as a mere curiosity. It is indicative of a new feature in our world, in which foreigners may accuse the individual as a collaborator with popular movements, while political parties try him as a sympathizer of unpopular causes. The individual is thus placed between Scylla and Charybdis; he is threatened with liquidation either because he participated or because he failed to participate.

Hence, a high degree of courage is required which will enable him to defend the cause of justice all alone, and even against the power of the state. It will be doubted whether such men can be found. Some will appear, however, and they will be wanderers in the forest (Waldgänger). Even against his will, this type of man will enter the historical scene, for there are forms of coercion that leave no choice.

It may seem strange that a single individual, or even several, should resist the Leviathan. Yet it is precisely through their action that the colossus reveals its vulnerability. For even a handful of determined men can become a threat, not only morally but physically. Again and again we witness that two or three gangsters can upset an entire metropolitan district, and cause lengthy sieges. If the relationship is reversed, if the authorities turn criminal and men of justice offer resistance, incomparably greater effects can be produced. The consternation of Napoleon at the uprising of Mallct, a single, but unbending man is a well-known instance.

Let us assume that a small number of truly free men are left in a city or state. In that case the breach of the constitution would carry a heavy risk. In this sense, the theory of collective guilt is justified, for the possibility of violating a law is directly proportional to the degree of resistance it encounters at the hands of freedom. An attack on the invulnerability and, indeed, on the sanctity of the home would not have been possible in old Iceland, in the form in which it was possible as a purely administrative measure in Berlin in 1933, in the midst of a population of several millions. As an honorable exception we should mention a young Social Democrat who killed half a dozen of the so-called auxiliary police at the entrance of his apartment. He still partook of the substantial Old-Germanic sense of freedom which his opponents celebrated in their theories. Naturally, he had not learned this from the program of his party.

Let us suppose, furthermore, that the authorities would have had to expect an incident of this sort in every street of Berlin. In that case, things would have been different. Long periods of peace and quiet favor certain optical illusions. Among them is the assumption that the invulnerability of the home is founded upon the constitution and safeguarded by it. In reality, it rests upon the father of the family who, accompanied by his sons, appears with the ax on the threshold of his dwelling. This truth is not always apparent, however. Nor is it to be construed as an objection to the constitution. It is simply that the old saying still holds: the man must vouch for his oath; the oath cannot vouch for the man. The German has been reproached for his lack of resistance to official acts of violence and perhaps justifiably. He did not yet know the rules of the game, and he felt threatened from other directions where there has never been any question of basic human rights. Those who died in a hopeless struggle, unarmed, and in defense of their wives and children, are, as yet, hardly noticed. But their lonely destruction will become known. For it counts as a weight in the scale of history. We, who survived, must see to it, however, that the spectacle of coercion which met no resistance shall never be repeated.

5.

We live in a period in which it is difficult to distinguish between war and peace, and the boundaries between merit and crime are obscured by intermediary shades. This deceives even sharp eyes. For into every case of individual guilt enters the confusion of the age, the collective guilt. An aggravating circumstance is the fact that there are no sovereigns left, and that all who exercise power have risen by way of feuding political parties. This reduces from the very outset the capacity for actions oriented toward the welfare of the whole: that is, for impartiality, for generosity, and for development. Those who exercise power prefer instead to live off the whole; they are incapable of preserving it, and of increasing it through their inner abundance, through being. Hence, capital is wasted by victorious factions for the benefit of shortsighted aims and conceptions.

The only consolation is the realization that this spectacle is part of a descent which leads in a definite direction and toward definite goals. In former times, phases such as the present were termed an interregnum. Their distinctive characteristic is the absence of ultimate values. But it is already a significant achievement that we recognize this, and the realization is of much greater value than the attempt to reintroduce old and obsolete values with the pretense that they might still be effective. Our eyes reject Gothic ornaments in the world of machinery; in the moral realm a similar law obtains.

When all institutions have become dubious or even infamous, when you hear prayers being offered not for the persecuted but for the persecutors, then the ethical responsibility shifts to the individual, or rather to the individual who is still unbroken, the wanderer in the forest (Waldgänger).

It is a hard decision which he must make that he will reserve the right of independent judgment whatever the cause for which his approval or participation is solicited. It will require a considerable sacrifice, but it will also lead to an immediate gain in sovereignty. As matters stand, this gain will be felt as such only by very few. Yet the power of sovereign rule can come only from those who have preserved the awareness of the primal scales of value, only from the men who cannot be induced to renounce humanity by any superiority of force.

The great experience of the forest consists of the encounter with the Ego, with the self, with the inviolate core and essence that sustains the temporal and individual appearance. This encounter, so decisive for the conquest of health and for the victory over fear, is also supreme in its moral value. It leads to the primal basis of all social intercourse, to the man whose example defines individuality. In this sphere we will encounter not only community but also identity. This is the symbolic meaning of the embrace: the Ego recognizes itself in the other human being in the saying, “This is you.” The other can be the beloved, the sufferer, or the helpless victim. In giving help, the Ego helps its own immortal essence and confirms the basic ethical order of the universe.

Countless men are alive today who have traversed the nadirs of the nihilistic process. They know that the mechanism reveals itself as an ever-greater menace, that man has entered into the interior of a huge machine which has been designed for his annihilation. They have learned that every form of rationalism leads to machine-like mechanism, and every mechanism to torture as its logical consequence, a fact which the nineteenth century failed to grasp. A miracle must take place if a man is to escape from such whirlpools. And this miracle has taken place times without number when among the faceless numbers there appeared an individual and gave succor. This was the case even in the prisons and, indeed, especially there. In every situation and in his relation to every man, the individual can become the brother – this is his genuine, his sovereign, trait. The origin of nobility was the task of protection – protection against the threats of beasts and monsters. This is the token of the aristocratic being, and it shines forth in the guard who secretly gives a piece of bread to a prisoner. Such actions can never cease, for the world subsists on them. They are the sacrifices upon which it rests.

 

Taking the Forest Way

14.

The fundamental question amid all this turmoil is: can humanity be liberated from fear? This is far more important than arming people or supplying them with medicines. Those who are unafraid have power and health. Conversely, fear also lays siege to those who are armed to the teeth – to them above all. The same can be said of someone swimming in abundance. The threat cannot be banished by weapons or riches. These are just means to that end.

Fear and danger are so closely entwined that it is scarcely possible to say which of these two forces generates the other. Fear is more important, so we must start with that if we want to loosen the knot.

People must be warned, however, against trying to do the opposite, that is: attempting to start with the danger. Simply trying to make oneself more dangerous than the thing one fears will not achieve the solution. This is the classic relationship between Red and White, between Red and Red, and tomorrow perhaps between White and Coloured. Terror is like a fire that wants to consume the world. Simultaneously, the fear multiplies. The person who puts an end to fear legitimises himself as one who is called upon to rule. This is a person who has previously mastered fear.

It is also important to know that fear cannot be completely banished. That would not go beyond automatism. On the contrary it would introduce fear into the inner depths of man. Fear will always remain the great partner in the dialogue when a person thinks things over. In this fear strives for monologue, and only in that role does it have the last word.

However, if fear is forced back into dialogue, the human being can have his say. This also dispels the impression that he has no way out. Another solution will always be apparent besides the automatic one. So there are now two ways; or, in other words, freedom of choice is re-established.

Even if one is prepared to accept the worst case of breakdown, there remains a distinction between light and darkness. Here the way rises into high realms, towards a sacrificial death or to the fate of one who falls fighting; there it sinks into the lowly spheres of slave-camps and slaughter houses where primitives murderously unite with technology. There destiny is absent, and only numbers exist. Having a destiny or being regarded as a statistic: this is a decision that is forced on everyone today, but which has to be taken individually. The individual is just as sovereign today as in any other period of history, perhaps even more so? As collective powers gain ground, the individual becomes separated from the old, established associations and stands alone. He now becomes the opponent of Leviathan, even its conqueror, its master.

Let us return once again to the image of choice. As we saw, the process of choice has become an automatic accord determined by the organiser. The individual can be and is compelled to participate in this. He need only know that all the positions he is able to adopt within this sphere are equally vain. It makes no difference whether a hunted animal moves here or there if it is in a trap.

Freedom is completely different to mere opposition, and cannot be achieved by flight. We called this place the forest. There one has means other than a ‘No’ expressed in the area prescribed. Admittedly, we have seen that, in the present state of decline, perhaps only one person in a hundred is capable of taking the forest way. But this is not a question of percentages. If a theatre catches fire, a single clear thinker, a single stout heart, is sufficient to put a stop to the panic of a thousand people, all threatening to crush one another and succumb to their animal fear.

Mention here of individuals refers to true human beings, without the overtones the idea has attracted over the past two centuries. The reference is to the free human being as God created him. This human being is not an exception, does not embody an elite. He is in fact concealed within everyone, and differences only arise out of the degree to which the individual manages to implement the freedom granted to him. As a thinker, a friend, as one who knows and loves, one has to help him achieve that.

It can also be said that man is sleeping in the forest. In the moment when he awakens and recognises his power, order is restored. The higher rhythm of history can generally be interpreted in terms of the human being periodically rediscovering himself. The powers that want to mask this are sometimes totemic, sometimes magical, and sometimes technological. Then rigidity increases, accompanied by fear. The arts petrify and dogma becomes absolute. But the spectacle of man removing his mask has repeated itself since earliest times, to be followed by joy, the reflection of freedom.

Under the spell of powerful optical illusions, we have become accustomed to seeing the human being as a grain of sand in comparison with his machines and all his apparatus. However, this apparatus is and remains the setting for the lower imagination. The human being has created this apparatus, and he can dismantle it or incorporate it in a new meaning. The bonds of technology can be broken, and the individual is the one to do this.

29.

In the case of attack by a foreign army, taking the forest way becomes a means of waging war. That applies especially to weak or unarmed states.

Someone taking the forest way does not ask how advanced armaments are, or whether they exist at all. The forest way can be taken at any time and in any place, even against vastly superior powers. In such a case it is in fact the only means of resistance.

The person who follows this course is not a soldier. He does not know military conventions and their discipline. His life is both freer and harder than that of a soldier. Followers of the forest way are recruited from those who are determined to fight for freedom, even when the situation is hopeless. Ideally, their personal freedom should accord with the freedom of their country. This gives free peoples a great advantage which tips the scales increasingly in their favour when warfare is prolonged.

Those for whom another form of existence is impossible are also forced to rely on following the forest way. Invasion is succeeded by measures that threaten much of the population: arrests, extensive searches, listing of suspects, forced labour, and obligatory service in a foreign army. That drives people to resist, either secretly or openly.

There is special danger when criminal elements invade. The follower of the forest way may not fight in accordance with military law, but he is not a criminal. Nor is his discipline soldierly, and that fact presupposes strong and direct conduct.

As far as its location is concerned, the forest is everywhere. It is in the wasteland and in the cities, wherever the follower of the forest way lives in hiding or concealed beneath the mask of his profession. The forest is in the desert and in the bush. The forest is in the fatherland and in any other country where resistance can be offered. Above all, the forest is behind the enemy’s own lines. The follower of the forest way is not in thrall to that optical illusion which sees the attacker as an enemy of the nation. He knows his predicament, the hiding-places of the oppressed, the minorities waiting for their moment. He wages guerrilla warfare along railway tracks and supply routes; he threatens bridges, power-lines, and depots. His activities force the dispersal of troops and the strengthening of guards. The follower of the forest way is responsible for reconnaissance, for sabotage, for spreading news among the population. He makes his way into impassable terrain and becomes anonymous, so as to reappear when the enemy shows signs of weakness. He spreads constant unrest and causes nocturnal panics. He can even paralyse armies, as happened to Napoleon’s forces in Spain.

The follower of the forest way does not have extensive means of combat at his disposal. However, he knows how weapons that cost millions can be destroyed through bold actions. He knows their tactical weaknesses, their defects, their destructibility. He also has greater freedom in choice of location than soldiers do, and will attack where limited means can cause great damage: in bottlenecks, in arteries leading through difficult terrain, and in places far removed from military bases. Each advance reaches the most exposed of positions where men and equipment become precious because they have to be transported over huge distances. For every combatant there are a hundred more linked up in the supply line. And this one combatant encounters the follower of the forest way. Here we return again to our ratio.

The world situation favours following the forest way. It creates equilibria which call forth free actions. In the global civil war, every attack must expect difficulties in his own hinterland. And every new area that falls to him enlarges this hinterland. At the same time he has to intensify his methods, which leads to an avalanche of reprisals. His opponent makes this undermining, and the encouragement of it, his first priority. This means that even if he can’t expect the direct support of a world power, the follower of the forest way can reckon with weapons and supplies. He is not, however, a follower of political parties.

Following the forest way conceals a new principle of defence. This can be practised whether armies exist or not. In all countries, particularly in small ones, people will recognise that its preparation is indispensable. Large-scale weapons can be produced and possessed by only super-states. The forest way can be followed by the smallest minority, even by the individual. This is the answer freedom has to give. And it has the last word.

Following the forest way is linked more closely to freedom than any armaments; in it resides the original will to resist. That is why only volunteers are suited to it. They will defend themselves in all circumstances regardless of whether or not the state prepares, arms, or calls on them. They therefore provide an existential demonstration of their freedom. The state which lacks this kind of consciousness will decline into being a mere satellite.

Freedom is the big issue today. It is the power that masters fear. It is the main concern of the free human being; not just freedom itself, but also the way in which it can effectively be represented and made visible in resistance. We do not want to go into details. Fear will already be reduced through recognition of its role in the event of catastrophe. Catastrophe must be prepared for, just as one practises for a shipwreck when setting out on a voyage at sea. Wherever one people prepares itself for following the forest way, it will inevitably become a fear-inducing power.

A power which places the emphasis on following the forest way demonstrates that it has no intention of launching an offensive war. Nevertheless, it could make its defensive powers very strong, even acting as a deterrent at no great expense. That would make long-term policy possible. The fruits fall into the hands of those who know their rights and can wait.

Brief mention should be made of the possibility that following the forest way, where necessity and freedom recognise each other, may exert an influence on armies, in that the primal forms of resistance, from which the military derive, once again enter into history. When a terrible threat results in the emergence of a naked sense of ”to be or not to be“, freedom is elevated beyond the legal sphere onto another more holy level, where fathers, sons, and brothers unite. Military systems cannot hold out against that. The view that mere empty routine can cope with things is more dangerous than lack of weapons. However, that is not a question which relates directly to following the forest way. In this here the individual determines the way in which he upholds freedom. When he decides to follow soldierly discipline, this will be transformed into freedom, will be one of its forms, one of its means. The free man endows the weapon with meaning.