Baksidan av Tolkiens ”Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den” är att, för att ”ta sig ut och bege sig hem” så måste man kunna se fängelset, ana dess murar och tänka sig ett utanför. Även Grima Ormstunga var en sagoberättare, och är inte risken att Tolkiens bastioner har infiltrerats av en postmodern fiende?

I Sagan om ringen manifesterar sig vår mörka tid på två sätt. Dels i den geografiska utbredningen av Mordor, dels i den mer diffusa ökningen av ringens makt, vilken vi snart får veta utgör det egentliga hotet. När man trär ringen över sitt finger och blir osynlig, då kliver man in i en skuggvärld, den grå och tomma dimvärld som ringvålnaderna lever i, som är vår moderna värld av idag. En tolkning som bl.a. Tolkiens utläggning ovan pekar mot. När man använder ringen så blir man talande nog även osynlig i sagas och mytens värld, man klipper banden.

Fängelsets murar, som sagor och myter kan få oss att fly över, är ringen. Tolkien vill uppmärksamma oss på den, få oss att ta av den.

Ja, det är en berättigad frågeställning. Det stämmer att han gjorde detta i en annan tid än vår, en där rationalisering, maskinkult och ingenjörskonst proklamerade Den Nya Människan. Även intresset för miljöfrågor och ekologi är ju något som också kommit ”tillbaka” på senare tid. I dessa bemärkelser var Tolkien inte endast en tillbakablickare och traditionsförmedlare, utan i högsta grad före sin tid, något han fortfarande är.

Det ”postmoderna” tillståndet betonar på ett sätt ”berättelser” och myter, även om ”stora” sådana inte längre erkänns. Och det jungianska synsättet har som du i säger i mångt och mycket kommit att dominera synen på sagor (Bruno Bettelheim, Marie-Louise von Franz). Men det finns en annan skola, den traditionella synen på myten som Mircea Eliade står för och som han utforskade när han tillsammans med Jünger utgav tidskriften Antaios. (Joseph Campbell vacklar väl lite mellan dessa.) Istället för att förlägga myten och sagan till människans undermedvetna drifter, så sätter man den i samband med en traditionell kosmologi och det tidlösa, överindividuella.

Den moderna människan har ju så att säga ”trädit ut” ur kosmos och därför framstår de gamla religionernas myter som naiva uppdiktade lögner. Det är t ex i princip omöjligt att förstå vad islam innebär om man inte känner till den traditionella kosmologiska utgångspunkten man kan få inblick i genom t ex Rumis och Ibn ‘Arabis skrifter, men som för människorna i den traditionella världen var som den luft de andades.

För Tolkien är ju uppskattandet av sagans betydelse också direkt kopplad till förståelsen för ”sanna myter”, såsom Evangeliet. Förutom då att han höll den här Andrew Lang-föreläsningen om sagor i egenskap av språkprofessor och djupt beklagade att alla andra inom hans skrå läste Beowulf som en allegori för politik, historia och allt annat än den utomordentliga hjältediktning den faktiskt är.

För oss nutidsmänniskor kanske – men synen på sagor kan ha varit strängare under Tolkiens uppväxt, under det positivistiska 1800- och tidiga 1900-talet. Trots den ytliga vurm för ”gammalt och bestående” som fanns då.

Sagor, symbolism och innebörden i gamla narrativ har växt på senare tid tycks det mig, i kölvattnet till att jungianska synsätt börjat frodas. Till exempel.

Dagens litteratur må vara banal och platt realistisk, men nog finns en bredare förståelse för ”det verkligt overkliga”, för kraften i gamla sagor och myter idag än under tidigt 1900-tal.