Det öde landet & traditionen

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

Öppningsraderna ur T.S. Eliots klassiska dikt The Waste Land från 1922 (sv. titel, Det öde landet). Cirkeln är bruten. Världen har blivit steril – andligt, kulturellt och socialt öde. Nu återstår bara minnet av en tid före automatiseringens, alienationens och modernitetens tidsålder – som har nått sin kulmen i och med 1:a världskriget, en katastrof skapad av människan utan motstycke i historien. Det råder permanent vinter, men det blir aldrig jul, som C.S. Lewis kom att formulera samma tillstånd i Häxan och Lejonet, ett världskrig senare.

What are the roots that clutch, what branches grow
Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water.

Dikten kan vid första anblicken te sig aningen dyster, men är om man studerar den närmare full av hopp. Beskrivningen av nuets eländighet är givetvis beklämmande, men för att kunna sätta ny kurs måste man först orientera sig i det landskap man befinner sig. Att bara irra omkring planlöst, med blicken mot skorna istället för horisonten är ett av modernismens främsta intellektuella kännetecken. Enligt Eliot är det poetens uppgift att skapa helhet av fragment, inte att fragmentarisera helheter.

When a poet’s mind is perfectly equipped for its work, it is constantly amalgamating disparate experience; the ordinary man’s experience is chaotic, irregular, fragmentary. The latter falls in love, or reads Spinoza, and these two experiences have nothing to do with each other, or with the noise of the typewriter or the smell of cooking; in the mind of the poet these experiences are always forming new wholes. (Eliot, T.S. Selected Essays, 1932.)

The Waste Land är sprängfylld med litterära och mytologiska referenser. Huvudtemat knyter an till Graallegenden, längtan efter nytt liv, initiation och återfödsel. Andra uppenbara referenser är Dantes gudomliga komedi, Wagners gudaskymning och Walt Whitmans Lilacs. Dikten är uppdelad i fem delar. De fyra första motsvarar de fyra fysiska elementen, och den avslutande delen motsvarar det femte elementet, eter, det andliga eller tomhet i den Hinduiska och Buddistiska traditionen. Det österländska inflytandet visar sig också i stormens budskap från Upanishaderna, Datta, Dayadhvam, Damyata (generositet, medkänsla och självkontroll) och i att dikten avslutas med mantrat Shantih shantih shantih (frid frid frid). Även diktens form och struktur präglas av skapandet av nya helheter. Eliot låter sig inspireras av allt ifrån antika epos till japansk haiku. Referenserna gör dikten till ett ytterst komprimerat pussel. Ju fler referenser man förstår, ju fler nivåer hittar man att gå vidare på. Eliots egna fotnoter ger bara en fingervisning.

Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
– But who is that on the other side of you?

Detta är en av diktens mest kända passager. Vem är den tredje som går bredvid dig? En tolkning är att det är traditionen, en annan att det är det gudomliga, en tredje att det är döden. Du (eller mänskligheten) går och törstar i öknen, men räddningen finns med dig hela tiden. Regnet kommer och åskan talar, och säger att det är tanken på nyckeln som upprätthåller fängelset, att fängelset består i att ständigt försöka forcera låset. Shantih – friden som ligger bortom intellektet, som ska upplevas inte uppnås, infinner sig genom stillhet, genom att vara ett med sig själv och världen, vilket är motsatsen till att sträva efter mål. Att vara ett med nuet och leva i traditionen är samma sak. Den tredje kan syfta på döden, som i Whitmans dikt, men då den initiatoriska döden, döden som leder till nytt liv. Och vandringen i öknen, det öde landet, kan även ses som den alkemiska vandringen i underjorden, för att passera skärselden och renas. Eller är den tredje al-Khidr, läraren och följeslagaren, traditionens beskyddare?

Tradition & the Intividual Talent
För att förstå vad det är Eliot har försökt åstadkomma med The Waste Land så måste man se dikten som ett praktiskt exempel på den linje han utvecklar i sin korta men kärnfulla essä Tradition and the Individual Talent från 1919. Det är i princip samma tillvägagångssätt som Tolkien senare använde i sitt arbete med Härskarringen.

…if the only form of tradition, of handing down, consisted in following the ways of the immediate generation before us in a blind or timid adherence to its successes, ”tradition” should positively be discouraged. We have seen many such simple currents soon lost in the sand; and novelty is better than repetition.

Att vara traditionell handlar alltså inte om att upprepa, härma eller leva i det förgångna, utan om att vara medveten om den tradition som är förutsättningen för allt nytt skapande, och att nya verk i sin tur påverkar och blir en del av denna tradition. Ett verks historiska betydelse beror inte på den individuella konstnärens talang, känsla eller personlighet, utan på i hur hög grad han eller hon knyter an till denna tradition och binder den till nuet, och omvänt, i hur stor utsträckning verket påverka vår förståelsen av hela traditionen.

…the historical sense involves a perception, not only of the pastness of the past, but of its presence; the historical sense compels a man to write not merely with his own generation in his bones, but with a feeling that the whole of the literature of Europe from Homer and within it the whole of the literature of his own country has a simultaneous existence and composes a simultaneous order. This historical sense, which is a sense of the timeless as well as of the temporal and of the timeless and of the temporal together, is what makes a writer traditional. And it is at the same time what makes a writer most acutely conscious of his place in time, of his contemporaneity.

De verkligt stora verken utgör vår litterära kanon. Det är de verk som blivit tidlösa och definierar vår förståelse av traditionen som helhet, och vars symbolik blir en del av vårt kollektiva minne, och som andra författare i sin tur kommer att använda för att skapa nya tidlösa verk. Traditionen är alltså inte något historisk, utan något tidlöst, något som står utanför tiden.

What is to be insisted upon is that the poet must develop or procure the consciousness of the past and that he should continue to develop this consciousness throughout his career. What happens is a continual surrender of himself as he is at the moment to something which is more valuable. The progress of an artist is a continual selfsacrifice, a continual extinction of personality.

Konsten är alltså att låta sig själv, egot, stå tillbaka för att istället bli ett verktyg i den tidlösa traditionens händer. I sann alkemisk anda förtydligar sig Eliot med en liknelse från kemins värld.

The analogy was that of the catalyst. When the two gases previously mentioned are mixed in the presence of a filament of platinum, they form sulphurous acid. This combination takes place only if the platinum is present; nevertheless the newly formed acid contains no trace of platinum, and the platinum itself is apparently unaffected; has remained inert, neutral, and unchanged. The mind of the poet is the shred of platinum. It may partly or exclusively operate upon the experience of the man himself; but, the more perfect the artist, the more completely separate in him will be the man who suffers and the mind which creates; the more perfectly will the mind digest and transmute the passions which are its material.

Eliot har skrivit utifrån poetens roll, men insikterna är allmängiltiga, någonting som berör allt intellektuellt skapande och förmedlingen av kunskap, oavsett om det gäller konst, religion, filosofi eller vetenskap, fyra fasetter som man istället för att fortsätta separera, kanske borde förena till nya helheter.

The emotion of art is impersonal. And the poet cannot reach this impersonality without surrendering himself wholly to the work to be done. And he is not likely to know what is to be done unless he lives in what is not merely the present, but the present moment of the past, unless he is conscious, not of what is dead, but of what is already living.