Ernst Jüngers Heliopolis

Detta är första delen av tre utifrån Ernst Jüngers Heliopolis (1949), en roman som trots sin centrala roll i Jüngers författarskap har hamnat något i skymundan till förmån för kortare och mer lättillgängliga verk som På marmorklipporna och Över linjen. Del 1 här är en allmänt hållen introduktion, del 2 blir några kortare noteringar om tyranniet och förfallet, och i del 3 ska jag till sist försöka bena ut de mer centrala delarna av Jüngers symbolspråk, Heliopolis mytologiska innehåll.

I Ernst Jüngers roman Heliopolis får vi följa Lucius de Geer, en uppskattad och lojal officer i den gamla maktens tjänst, i en tid då denna gamla ordning har börjat krakelera och den tidigare legitima makten övergår till ren och osminkad tyranni. Detta är ett tema som bl a känns igen från På marmorklipporna, och parallellerna till Jüngers egna erfarenheter under Weimaråren och det Tyska rikets övergång till nazistregim är många och uppenbara. Men till skillnad från i På marmorklipporna så får dessa yttre händelser i Heliopolis ställa sig i bakgrunden för huvudpersonens inre utveckling, från gnagande tvivel på den roll han tidigare sett som självklar till ett nytt andligt uppvaknade, vilket tvingar fram en öppen brytning med det tidigare livet. De yttre omständigheterna och den inre utvecklingen går hand i hand, och romanen skildrar i grund och botten en personlig resa mot och över den linje Jünger behandlar i Över linjen året därpå.

blomma16

Berättelsens är som i flera andra av Jüngers romaner förlagd till en avlägsen men obestämd framtid, geografiskt placerad i en lika obestämd medelhavsmiljö. Förutom vissa tekniska framsteg, som rymdfart, svävande stadstrafik och den trådlösa elkraften, så är Heliopolis värld förhållandevis lik vår egen. Tekniska lösningar som måste ha framstått som ren science fiction för läsare på 40-talet framstår idag snarare som klarsynta förutsägelser, som t ex datoriseringen av all statistik och information och dess tillgänglighet på nolltid, och de trådlösa ”fonoforerna” som förutom att fungera som telefoner även förmedlar underhållning, fakta, väderprognoser och all annan information man kan önska, och som samtidigt har blivit statens viktigaste verktyg för övervakning av sina medborgare. En av Jüngers poänger i boken är att den som lyckas kontrollera dessa framtida flöden av energi och information även kommer att besitta den egentliga makten – makten bakom den formella makten – men att denna position enbart kan uppnås till priset att träda helt i Leviatans tjänst.

blomma08I Heliopolis finns tre maktcentra av betydelse för berättelsen. Det första utgörs av den gamla makten, med sin grund i feodalsamhällets aristokrati, som i Heliopolis värld lyder under Prokonsuln och har sitt säte i palatset och armén. Det andra är den nya tyranniska makten, med sin grund i populism och skräckvälde, som lyder under Landsfogden och som kontrollerar byråkratin, poliskåren och pöbeln. När vi kommer in i handlingen ligger den reella makten fortfarande hos Prokonsuln, men den politiska makten har i praktiken redan övergått till Landsfogden. Den tredje maktfaktorn utgörs av mauretanierna, den orden som personifierar den tidigare nämnda makten bakom makten, och som spelar på båda sidor i Heliopolis politiska konflikt med sin egen dolda agenda. Det finns förvisso även en fjärde, frånvarande makt – den rättmätige fursten, vars mantel prokonsuln och aristokratin har försökt axla efter det att han lämnat Heliopolis åt sitt öde.

Mauretanierna symboliserar den för Jünger så fundamentala nihilistiska tendensen i samhället, teknokratin och byråkratiseringen, den tendens som gått som en underström genom moderniseringen och som efter 2:a världskriget blivit allt förhärskande. Mauretanier förekommer även i andra Jüngerverk, bl a i På marmorklipporna och i olika dagboksanteckningar, oftast som nedlåtande omskrivning för vissa högerradikaler under Weimartiden eller SS-folk, som i denna dagboksanteckning från 29:e september 1942:

”I kväll föredrag av en av de små mauretanierna som med ett visst cyniskt välbehag utbredde sig om tekniken att påverka massorna med hjälp av propaganda. Denna människotyp är utan tvivel av ett nytt slag eller åtminstone ny i jämförelse med 1800-talet. Det försprång, som dessa människor faktiskt har, ligger helt på det negativa planet och beror på att de tidigare än de flesta andra kastat sitt moraliska bagage överbord och infört maskinteknikens lagar i politiken.”

Även i Heliopolis är kopplingen mellan mauretanierna och SS uppenbar, men det är ett vidare begrepp än så, och skulle t ex lika gärna kunna användas om bolsjevikernas teknokrater i Sovjet under samma tid, eller om dagens kostymklädda herrar, undangömda i sterila styrelserum och anonyma korridorer i världens huvudstäder och finanscentra. Analysen är allmängiltig, men framställningen färgas av Jüngers tyska erfarenheter. Mauretanier är helt enkelt de som sålt sin själ för att få sitta i styrhytten på det sjunkande skeppet, de som cyniskt administrerar kapitalismen och den moderna stadsbyråkratin på dess färd mot undergång.

blomma07

Man kan sammanfattningsvis säga att handlingen i Heliopolis utspelar sig på tre huvudsakliga plan, eller snarare att den behandlar tre skilda men tätt sammanflätade processer. Den första är som sagt, precis som i På marmorklipporna, samhällets övergång från en tidigare legitim ordning till öppen populistisk tyranni, och vi kommer in i handlingen mitt i brytpunkten mellan dessa två poler. Den andra är det allmänna förfallet, moderniseringens, automatiseringens och nihilismens frammarsch mot intighet och robotliv, en tendens som står över och är bestämmande för både den gamla makten och det nya tyrannväldet. Den tredje processen är mottendensen till de två tidigare, utvägen, eller flyktlinjen om man så vill – tillika motsatsen till mauretaniernas linje – huvudpersonens andliga uppvaknande och inre utveckling till fri individ. Romanen slutar även med att Lucius och hans närmaste rent fysiskt kliver över linjen och reser ut i stratosfären, mot stjärnorna.

Annonser

2 svar to “Ernst Jüngers Heliopolis”

  1. Svensson Says:

    Att Jünger ondgör sig över s k mauretanier, cyniska maktmänniskor med förkärlek för teknik, organisation och social ingenjörskonst, är lite dubbelt. Han var ju själv något av en mauretanier en gång i tiden, hade från första världskriget och en tid framåt viss böjelse för järnhårt organiserad teknoframtid utan sentimentala band till det förflutna. Parallellt med detta var han så klart den blomstuderande romantikern och esoterikern, och dessa drag hos honom kom att dominera från 30-talet eller så; han fann en etik i denna estetik.

    I ”Marmorklipporna” sägs symboliskt att berättarjaget ”vistats en tid i Mauretania”, och likartade vändningar finns i ”Heliopolis”. Han förmår inte svartmåla fenomenet alldeles, han poängterar mauretaniernas raffinerade sidor, gör en distinktion mot den rena brutaliteten (som i ”Marmor…” symboliseras av lemurer, halvapor).

  2. Goethes valfrändskaper (del 3) « Reseanteckningar Says:

    […] Ernst Jüngers Heliopolis finns för övrigt flera tydliga paralleller till Goethes Valfrändskap. Huvudpersonen Lucius […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: