Sufismen – ödmjukhetens väg

Minaret nr 5I Minaret nr 4 publicerades en artikel av Ashk Dahlén under titeln Eric Hermelin och islams mystik där han dels redogör för Hermelins religiositet och dess koppling till philosophia perennis, och dels försöker göra upp med tidigare uttolkares påstådda felläsningar och missbedömningar. Han går främst hårt åt Carl-Göran Ekerwald, mannen bakom den Persiska antologin. Kritiken bemöts i Minaret nr 5 av ett furiöst motangrepp signerat Torbjörn Säfve, som i sin tur ännu en gång bemöts av en nu något irriterad Dahlén. (Det publiceras även två andra inlägg i ”debatten”, bl a ett pliktskyldigt och tämligen ointresserat svar från Ekerwald själv.)

Även jag blev förvånad över Ashk Dahléns i mina ögon helt omotiverade sågning av Ekerwald i en i övrigt väldigt intressant och välskriven artikel. Jag har visserligen bara läst Ekerwalds förord till nämnda antologi, men håller å andra sidan det som en mästerlig introduktion, både till Hermelin och till den visdom hans översättingar och liv förmedlar. Det blir ännu underligare när Dahléns egen skildring av Hermelins liv och verk till all väsentlighet är identisk med Ekerwalds. Den största skillnaden tycks vara tonfallet och infallsvinkeln. Vari ligger då problemet kan man undra?

Ett nordanlejons rytande
Om jag blev förvånad då, så var det ingenting mot när jag nu läste Säfves svar. Det var som om den gamle pugilisten i sin ilska inte nöjde sig med att göra ner motståndaren framför sig, utan även sträckte sig ut från tidningssidorna för att slå läsaren av stolen. Dahlén stack ut hakan, och Säfve gick på knock med yviga rallarsvingar. Men om man väl lyckas reta upp ett lejon, medvetet eller omedvetet, så får man nog vara beredd på att det ryter.

Khayyam006

Denna upprördhet (hos båda parter) har uppenbarligen inte någonting med Hermelin att göra, utan verkar mer handla om två i grunden olika synsätt på hur man representerar den sufiska vägen. Det är det klassiska derbyt, Teoretikerna vs. Praktikerna. Om man hårdrar det kan man säga att på ena sidan står intellektuella kosmologer och metafysiker, och på den andra berusade poeter. Jag menar inte att dessa två är oförenliga, tvärt om, jag menar bara att det ligger i sakens natur att dessa två läger ständigt ligger i luven på varandra, så har det alltid varit, och så kommer det alltid att förbli. För en lekman är det snarare roande att se hur snarlikt två sidor kan uttrycka sig i sak, men ändå hävda att de argumenterar mot varandra.

Anledningen att jag tar upp detta här är att jag ändå håller med om delar av Säfves kritik. Sättet att säga det på var kanske något opolerat, men det var ändå någonting som behövde sägas. Även jag har reagerat på den till synes omotiverade viljan att ibland begränsa den sufiska symboliken till rena metaforer i Dahléns texter, och på den på akademikers vis ofta överdrivet distanserade hållningen till ämnet.

Jag är inte intresserad av sufismen som identitet, utan av vad den har att lära, och om denna visdom sen ska etiketteras sufism eller inte saknar egentligen all betydelse. Det är bara ett ord, en –ism bland andra. Därför ser jag inte heller något problem i att uppskatta alla tre, Ashk Dahlén, Carl-Göran Ekerwald och Torbjörn Säfve. Kanske är det till och med så att detta är den ultimata triaden för att verkligen förstå vad sufismen handlar om. Visst är i varje fall, att om man läser Dahléns fantastiska översättning och kommentar av Gnistornas bok, Ekerwalds Persiska antologi och, låt oss säga Säfves Var inte rädd, så kan man inte undgå att lära sig en hel del.

Den sufiska ödmjukheten
En annan sak som slog mig var hur denna debatt på sätt och vis exemplifierar det välkända, men ofta misstolkade Jüngercitatet: ”Anarken är för anarkisten vad monarken är för monarkisten”. Om man parafraserar detta kan man säga att: Faqiren (den som är sufi, och alltså personifierar vägen) är för sufisten (den som förordar, bejakar och beskriver vägen) vad monarken är för monarkisten.

Med detta vill jag absolut inte rangordna debattörerna, det är snarare fråga om ett val av perspektiv, hur man väljer att framställa världen och sin roll i den, alldeles oavsett ens andliga eller intellektuella nivå (eller vem som har rätt eller fel). Detta påverkar även i högsta grad valet av uttrycksformer, vilken nivå man väljer att lägga sig på. I den här debatten personifierar Säfve det Dahlén beskriver, och exemplen på detta blir nästan komiska. När Ashk Dahlén t ex säger att människan enligt sufismen måste ”genomskåda pseudo-jagets illusion och identifiera sig med det sanna självet” för att ”skåda den törnbuske i vilken den gudomliga elden brinner och som Moses beträda helig mark”, utbrister Torbjörn Säfve att Hermelin minsann ”aldrig intresserade sig för självantändande törnbuskar och att han såg allt som ’helig mark’”. Men, det måste väl ändå vara så att den som ser alltings helighet redan står på helig mark, och då har lämnat exemplets törnbuske bakom sig? Det får mig att tänka på denna dikt i Gnistornas bok:

Hur kan tiggaren bli en kung?
Hur kan myggan bli en profet?
Mysteriet är att tiggaren
inte kan bli vad han redan är.
Sällsynt är denna hemlighet:
När vi är ett, hur kan jag bli du?

Khayyam003Båda debattörerna är ödmjuka, men på olika sätt. Ashk Dahlén håller en lågmäld och artig ton, och väljer (antar jag) delvis det objektiva sättet att framställa sufismen för att inte förhäva sig och rikta strålkastarljuset mot sin egen person. Säfve är å andra sidan ödmjuk trotts sin burdusa ton på det sättet att han helt blottlägger sig själv. Han utgår hela tiden från hur han lever, hur han tror, utan att gå omvägen via olika tolkare av urkunder, vilket lämnar honom vidöppen för kritik och rannsakan.

Som jag uppfattar den sufiska ödmjukheten så ligger den just i ärligheten. Att man säger vad man menar och menar vad man säger, och att man är trygg i att det man menar och säger stämmer överens med hur man lever, och att man lever för att älska och älskas av Gud. Detta synsätt gör också att man litar på att den som förstår förstår, utan att man behöver motivera varför man gör som man gör. Detta borde också, som jag ser det, göra att debatter om vem som är mest sufisk inte borde existera, då en sann sufi aldrig skulle framhäva sin egen sufiskhet för att vinna en diskussion. Det skulle vara högmod om något. Eller som Omar Khayyam säger:

Är vinrankan mitt enda stöd – vad mera?
Låt gärna sufin håna och domdera.
Mitt låga stoft kan formas till en nyckel
som låser upp den port han sökt forcera.

Annonser

2 svar to “Sufismen – ödmjukhetens väg”

  1. Muslimsk ickevåldstradition | Svensson Says:

    […] och har ofta bekämpats av muslimska makthavare och prästerskapet inom olika muslimska riktningar. Sufismen finns inom både shia- och sunniislam. På nåt sätt känns sufismen som raka motsatsen till den […]

  2. sufi Says:

    http://sufismen.wordpress.com/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: