Tyranniet, förfallet & det eviga i Heliopolis

Denna andra del om Ernst Jüngers Heliopolis behandlar först och främst romanens världsliga, samhällskritiska innehåll – analysen av tyranniet, maskinteknikens övertagande av människan och samhällets övergång till samhällsapparat. På slutet kommer jag även in på det tidlösa, som fortfarande går att se och uppleva i naturen och människan – vilket sätter det tidsliga förfallet i perspektiv.

En aspekt av Heliopolis är att det är en bearbetning av Jüngers erfarenheter av och under 2:a världskriget, och att detta reflekterar en förändring och utveckling i både hans tänkande och skrivande. Insikter och analyser som tidigare bara har antytts formuleras nu med klarhet, och tidigare iakttagelser har konkretiserats och satts i sitt rätta sammanhang. Om man t ex är bekant med Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (ett urval av Jüngers dagboksanteckningar från 1939 till -48) så kommer man garanterat att känna igen en hel del självbiografiskt material i Heliopolis. Den viktigaste av dessa erfarenheter är mötet med det osminkade tyranniet, vars anatomi Jünger ägnar en betydande del av boken åt att klarlägga.

En annan, närbesläktad aspekt är att romanen är en sammanfattning av Jüngers teoretiska arbete fram till 1949, och att den därigenom även utgör ett samlat avstamp för de nya undersökningar som redan nu kan ses spira mellan raderna. Detta ligger helt i linje med vad Shaykh Abdalqadir as-Sufi säger om Jüngers metod i Ernst Jünger Symposium – att han ”delar upp sitt skrivande mellan analytiska texter som definierar fakta av generell betydelse, och överför dessa till det mytologiska dramats kamp mellan olika krafter och former, för att sedan följa upp dessa med mytologiska berättelser som utforskar vår tids djupa kris. Till de förra hör Der Arbeiter, An der Zeitmauer och Der Waldgang, till de senare hör På marmorklipporna, Heliopolis och Eumeswil.” Detta är för övrigt, tillsammans med Abdalbarr Brauns Warrior, Waldgänger, Anarch, den bästa introduktionen till Jüngers författarskap som jag har stött på.

blomma13

Makten & tyranniets ansikte
När vi kommer in i berättelsen är vår huvudperson Lucius på väg åter till staden efter en längre tids uppdrag utomlands. Färden sker på en lyxkryssare som rest bortom Hesperiderna med ett tvärsnitt av ”den högsta maktens skrå” ombord. Alla fraktioner av den härskande klassen i Heliopolis är representerade, och båtresan klargör för Lucius att ”makten är en och densamma. Den löser sig ur samma grund innan den tar form. Härpå berodde den angenäma, den broderliga stämningen ombord”. Det som diskuterats och utforskats på resan bortom Hesperiderna blir i Heliopolis till ”rustningar” och ”maktmedel”. Passagerare som förenats på resan skingras så fort de gått iland, på samma sätt som ”trädet förenas i stammen, fastän det förgrenar sig i rötter och krona”, och Lucius är övertygad om att deltagarna drivs till dessa resor av ett behov att ibland se trädet, inte bara den egna grenen, ”att se inte trådarna, utan bilden av de mönster de vävde”. Diskussioner som ombord gått i samma riktning skiljs med de olika passagerarna vid återkomsten, och blir till motsatsförhållanden, ”till snaror, till befallningar, till anklagelse och motanklagelse som inför en tribunal. Så får ljusstrålen färg när den träffar materia”.

Hesperiderna är i den här berättelsen inte vilken arkipelag som helst, utan utgör den symboliska gränsen för den existerande världen. I grekisk mytologi återfinns Hesperiderna vid det allomfattande världshavets yttersta gräns och associeras med skymningen. Solstaden Heliopolis ljus når dit, men inte längre. Det som ligger bortom Hesperiderna ligger alltså bortom den fysiska verkligheten. Makthavarnas båtfärd, och deras enhet bortom Hesperiderna, ska då förstås symboliskt som en beskrivning av maktens opersonliga natur, dess väsen på det abstrakta planet. Greppet med hitom och bortom Hesperiderna är återkommande genom boken, t ex så ligger även Borglandet, aristokratins feodala ursprung bortom Hesperiderna, vilket alltså inte är en historisk plats, utan ett mytologiskt idealtillstånd.

På väg in i Heliopolis hamn skildras vidare ett symboliskt exempel på landsfogdens, dvs tyrannens grymhet, i form av ett skändat lik för allmän beskådan, iscensatt av stadens polischef Messer Grande. Detta exemplifierar hur tyranniets metoder sprider skräck och osäkerhet, och hur spridandet av skräck och osäkerhet är ett av tyranniets viktigaste vapen. Prokonsulns tjänstemän och officerare, som representerar den legitima och aristokratiska makten, som var ”uppfostrade i en sfär av ren, legal, synlig makt, oroades de av det hemliga, tvetydiga som var utmärkande för landsfogdens operationer. Ogärningen som inte längre kunde förhindras gjorde dem förvirrade. De kände också att detta förändrade uniformens mening”. Tyrannen är medveten om detta och utnyttjar deras förvirring. Han accelererade processen genom att ”upphöja skändligheten till offentlig handling” och klädde ”förbrytare i uniform och lät fira dem som de som undanröjde folkets, ja fosterlandets fiender”. Jünger liknar situationen vid en fest som urartar:

”I detta läge befann sig de gamla officerarna liksom på ett gästabud som har börjat under former som i de bästa sällskapskretsar fastän det bland gästerna finns några av dunkel härkomst. När man har rest sig från bordet drar dessa så småningom vänner in i salen. Ännu försöker man blunda för otillbörligheterna, att ta dem på skämt eller också att kritisera dem, och vet dock redan i sitt innersta att man endast med våld kommer att kunna hålla sin ställning. Och ack, redan börjar det bli ovisst om man skall låta det gå därhän, ja, om man fortfarande är herre i sitt eget hus. Under tiden antar salen utseendet av en ölstuga, och de vanliga vapnen mister sin verkan. Ännu vill man ge akt på silvret, ännu diskuteras det om man får röka före desserten – då kommer en karl in med avhugget huvud. Nu vet man vad klockan är slagen. Diskussionen förstummas. Man skiljs åt under tystnad och med tankar på hur man skulle kunna mörda varandra. Likväl har affärerna sin gång.”

Vetenskapsmännens och de intellektuellas situation liknar officerarnas och tjänstemännens i det att den tyranniska makten undergrävde själva grunden för deras verksamhet. ”Vad vapnens fläckfrihet var för krigarkasten, det var för dem forskningens frihet”. Tyrannen blomma34cförsökte degradera ”de lärde till tjänstemän, till tekniker, ja, till förfalskare”, och ”liksom inom officerskåren fanns det redan avfällingar på universitetet och institutet, andar som inte bara erkände maktens företräde utan även skarpsinnigt arbetade på att logiskt motivera den”. Det var dock även redan så att ”vetenskapen som sådan hade förlorat i rang och aristokrati. Således hade sedan länge den andliga friheten också tjänat som kamouflage för folkfördärvares, illuminaters och hädares påfund. Förfallet var allmänt”.

Åsynen av tyrannens demonstration av ohämmad bestialitet fick passagerarna att skocka sig samman på båten. ”Det visade hur mycket mark han redan vunnit i ens eget bröst […] Den tiden var sedan länge förbi då alla eller i varje fall de flesta öppet tog parti för den, mot vilken ogärningen begåtts. Nu måste man träda fram som enskild individ. Och det var oerhört svårt”.

Denna skildring av överklassens och de existerande eliternas nervositet och splittring inför den stundande förändringen, och deras tendens att istället för att reagera, tvärt om neurotiskt blunda för och anpassa sig till tyranniets framväxt, har tydliga beröringspunkter med Karl Marx analys av den moderna statskuppen och fascismens natur i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852). Marx skriver visserligen ur ett annat perspektiv. Som utomstående historiker analyserar han i efterhand den process som Jünger har förutsett och förgäves försökt vända. Marx undersökte hur de borgerliga fraktionernas inbördes kamp i Frankrike, alla drivna av rädsla för pöbelvälde och anarki, ofelbart och till synes ödesbestämt bara accelererade processen mot skräckvälde, tyranni och sin egen undergång. Jünger undersöker hur man som individ ska kunna motstå dessa kollektiva processer, hur man ska kunna bevara, eller snarare återupptäcka en aristokratisk hållning i en tid utan legitim ordning.

Nyckelorden i den bild Jünger målar upp är förfallets allmänna karaktär och de härskande skiktens allmänna karaktärslöshet. Skändlighet och rädsla har blivit samhällets normaltillstånd. Det finns inte längre något hopp om att stoppa förfallet samhälleligt, genom politiskt ingripande, eller genom att en ny fraktion griper den offentliga makten. Det enda hoppet står nu till individen – men inte som individualist, utan som den samhälleliga individualismens motsats.

blomma20

Förföljelsen av minoriteter
Väl inne i staden får vi ta del av ännu ett av tyranniets typiska verktyg – spridandet av skräck och osäkerhet i de breda folklagren genom hänsynslös terror mot väl valda minoritetsgrupper. Jünger lägger fram en klarsynt och nykter analys av judeförföljelsernas funktion på 30-talet, även om oket i Heliopolis istället får axlas av parserna:

”Sedan regenten hade tagit sig an judarna och försett dem med land såväl genom besluten i Sidon som genom planerna Stieglitz och Kartago, övertog parserna förföljelsens arv. De var nu en gång predestinerade till det redan genom sin rikedom och därtill genom att de var olika andra. De var också få till antalet och outrotligt föremål för underliga rykten. Såtillvida kom den lilla folkspillran landsfogden och Messer Grande väl till pass, när det gällde att förbereda en kupp. I Centralverket, där man älskade att röra sig med liknelser lånade från tekniken, brukade man säga att man ’kopplade om över parserna’ eller att de ’lämnade en god initialtändning’. Oroligheter i parserkvarteren brukade därför föregå alla viktigare planer och bildade upptakten till ett omedelbart ingripande med våld. De framlockade hos folket de instinktiva drag, den driftmässiga tendens som landsfogden eftersträvade emedan den rubbade den gamla laggrunden. Även den som inte deltog i våldsdåden, sökte dock ta avstånd från de förföljda, och på detta sätt utbredde sig fruktan och skräck. Det statuerade exempel – exempel på vad som är möjligt att tillfoga en människa. Oroligheter i parserkvarteret var alltid inbringande och hjälpte upp kassorna. Det gällde inte så mycket bytet som gick till spillo under pöbelns framfart, som den utpressning som följde i samband med plundringen. Man tog betalt för det goda vädret. I den meningen utgjorde parserna ett värdefullt kapital för landsfogden, liksom tidigare judarna för de regerande furstarna. Han pressade då och då ur dem som en svamp. Men det väsentliga förblev fortfarande att han hade behov av dem som objekt när det var fråga om att politiskt ändra klimatet.”

Att Jünger valt parserna, de sista bärarna av Zoroastrismen, har även det en symbolisk betydelse. Zoroastrierna brukar räknas som det äldsta av bokens folk, vilket i Heliopolis bl a har givit dem ”en medfödd kännedom om språkrötterna” som lett till ”betydande insatser, framförallt inom filologin”. Den zoroastriska mytologin genomsyrar alla tre stora abrahamitiska traditioner, och dess symboler har fått nytt liv genom den persiska sufismen. Ett exempel på detta är vinmystiken, som bl a lever vidare i nattvarden, och som av persiska sufier har lyfts till nyckelmetafor för det andliga sökandet och människans väg till Gud. Vinmetaforen används även av Jünger i Heliopolis.

I samband med den allmänna stegringen mot inbördeskrig har även förföljelserna intensifierats och börjar, precis som allt annat, ta sig industriella former. De senaste oroligheterna har precis lagt sig när Lucius beordras till ett formellt besök på Centralverket, tyranniets högborg, på vars gård han blir vittne till denna förändring. Detta samtidigt som gatorna fortfarande var fulla av firande folkmassor, berusade och beväpnade, släpandes på bytet från plundringen i parserghettot:

”När Lucius för att vila blicken från all uppståndelse vände sig ditåt, skrämdes han av en syn sådan man ser i sina drömmar. En grå folkmassa var hoppackad på området. Dammet som stod som ett moln över en fålla täckte ansiktet och kläderna på de människor som trängdes där. En otäck lukt strömmade ut från inhägnaden: bromsar surrade runt omkring. Parsernas ljusa dräkter hade blivit oigenkännliga och endast de vita gördlarna lyste. De flesta stod upp men man såg en del som låg utsträckta på marken och flämtade efter luft. Det saknades vatten och man såg försmäktande, sårade och även kvinnor i barnsnöd. Mitt ibland dem rasade milissoldater, lätta att känna igen på sina armbindlar, som galningar. Lidandet strålade glödande ut från denna hop. Det som upprörde Lucius mest var att den andra hopen som skrattade och stojade utanför stängslet, knappas tycktes märka det. Det fina, nästan osynliga gallret skilde lust och lidande som ljus och skugga. Lika spårlöst förklingar skrik från fartyg som sjunker vid en öde kust.”

blomma19

Byråkrati & teknokrati
Lucius besök i Centralverkets innanmäte, sinnebilden av den byråkratiska staten, beskrivs på ett sätt som för tankarna till en syntes av Kafka och Joseph Conrad. Mörkrets hjärta är inte längre förpassat till den kända världens geografiska utkanter, endast skönjbart i Europas kulturstäder som en dov återklang av vad civilisationsprojektet egentligen innebär. Mörkrets hjärta har här blivit ett med upplysningens hjärta. I ett virrvarr av likformiga smala och kvava korridorer av stål och glas, utformade för att sätta skräck i besökare, håller huvudjägare klädda i vita rockar hov, och djupt i byggnadens inre sitter Landsfogden själv som spindeln i nätet och orkestrerar det på ytan kliniska – med teknologi förenade – barbariet. Likheten mellan hur Jünger genom Lucius ögon skildrar mötet med tyrannen och Marlows möte med Kurtz är slående, närmast en parafrasering. Den slöja som Conrad borrade sig igenom har fallit till marken – hjärtats mörker är nu uppenbart direkt på ytan, otyglat och osminkat.

Centralverket rymmer även en ”Avdelningen för främmande folk”, vars byråchef Beckett huserar i ett makabert litet kontor, fullt av döskallar, primitiva vapen, diagram och mappar, i vilka noteringar gjordes med röda pennor. Det var här, med iskall precision, som utrotningen administrerades:

”Lucius kände en rysning i detta huvudjägarkabinett. Det var tydligt att man här befann sig på ett av de ställen där vetenskapen helt obeslöjat blir farlig, blir ett medel åt polisen. Punktverkets stränga linjer blev här till krokar och slingor. Den gamle Francis Bacons ’Vetande är makt’ hade här förenklats till ’Vetande är mord’.[…]En lärd herre som Beckett gjorde upp kranieindex och använde det som vapen i massmord. Då var vargarna att föredra. Deras blodtörst försvann i alla fall när de ätit sig mätta. […]Lucius ryste. Var fördes protokollen över dessa skådespel? Vilken var den myt som dolde sig i deras innersta? Vilken var uppgiften? Vad blev resultatet av historien och dess oerhörda mödor utom ett raserat Babylon? Vad var storhet, vad var hjältemod bland dessa lidelser och denna kalla beräkning? Det fanns intet mål i denna fruktansvärda ringdans, i det röda kalejdoskopets obevekliga rotation. Till och med det goda förvreds i dess kretslopp. Ett barn som byggde sina slott i sanden var värt större omsorg.”

Det underliga är att tyrannen anses vara god – demagogen och talaren dyrkas av folket. ”Godhetens nimbus omgav honom och fortplantade sig till hans gärningar. Också nu när ha förintade parserna, hette det att han var för mild”. Detta fenomen, hur folket efter guds död skapat sådana nya gudar, förklaras av Jünger utifrån de radikala massideologiernas och masspartiernas uppkomst och fall – hur dessa i grunden progressiva rörelser, som först sopade bord de gamla tyrannierna, till sist bara ersatte dem med nya. Detta sakernas absurda tillstånd – verkligheten vänd upp och ner – har idag nått ännu en nivå. Masspartierna följdes av massmedierna, i vilka fördomar upprepade tusenfalt gäller som sanning – där demagogin slutgiltigen har frikopplats, och blivit oberoende av demagogen:

”Där var först teoretikerna och utopisterna, som levde i arbetsceller, strängt, logiskt och för det mesta rättfärdigt, och sysslade med de undertrycktas framtid och lycka. De skänkte ljus åt massorna. Sedan kom praktikerna, segrarna i inbördeskrigen och de nya tidsåldrarnas titaner, Auroras älsklingar. I deras verksamhet kulminerade och strandade ideologin. Man såg att den hade varit den ideella drivkraften. Det framstod som uppenbart att man kunde förändra världen men inte den grund den vilade på. Därpå följde rena maktutövare. De smidde det nya fruktansvärda oket åt massorna. Tekniken understödde dem därvid på ett sätt som överträffade de gamla tyrannernas allra djärvaste drömmar. De gamla medlen kom tillbaka med nya namn – tortyren, livegenskapen, slaveriet. Besvikelse och förtvivlan bredde ut sig, en djup avsky för politikens alla fraser och knep. Det var vid den tidpunkten som anden åter vände sig till kulturerna, sekterna blomstrade och man i små utvalda grupper ägnade sig åt de sköna konsterna, traditionen och njutningen. Gentemot detta intog de stora massorna en oförstående hålning. Nu dök dessa Calibaner upp, hos vilka drifterna kraftigt frodades och som massan genast såg som personifikationer och idoler av det animaliska som hade levat kvar hos den. Den älskade dem i deras lyx, i deras övermod, i deras omättlighet. Konsten, i synnerhet filmen och den stora operan, beredde mark för utvecklingen av dessa typer. Slutligen fanns det ingenting smaklöst, ingenting skamlöst, ingenting fasansfullt längre som inte hänförde med orkanartad styrka. […]Men de gråa arbetshärar som kallades på sina platser än av sirenernas tjut och än av kanonernas dunder fanns dock inte längre. Mätta hierarkier hade följt efter dem. Man hade återupprättat den privata sfären; det fanns till och med en smula överflöd åt alla trots den väldiga rikedomen hos ett fåtal. Till tvånget hade kommit ett inslag av anarki och därmed fruktbarhet. Det påminde om blommor som man odlar för att skyla stängselgallren.”

Mauretanierna, den samhälleliga nihilismen personifierad, hade förstått att ”härskandets grundval består i att man uppfattar människan som beräknelig”. De dyrkade siffran, som de använde som ”måttens mått, som kardinalbevis, som den positiva världens första positivum”. Denna orden hade insett att tro hör samman med fundamentet och frihet med toppen, ”men då tro hos dem var liktydigt med ateism, så kan man ana den fruktansvärda inversion av insikten som denna orden odlade”. Denna förståelse av vad den av nihilism styrda kunskapen innebär, kan fortfarande stå som definition för den liberala synen på fakta, utbildning, politik osv. som genomsyrar världen. ”Man kunde hos dem i den intimaste kretsen få höra att ingen munktid, vare sig i islam eller kristendomen, och intet blytungt tyranni hade smitt så effektiva bojor – bojor av ljus vilka slaven frivilligt eftersträvar som vore de äretecken”. Men, då Leviatans makt bygger på organisation, på att skapa ”insektsstater”, så förblir dess makt ytlig och för med sig en dold motreaktion:

”Under tiden hade också tekniken närmat sig sin avslutning; framåtskridandet hade nått sitt mål. Människan hade därmed blivit fullkomligt beräknelig – om än, och den möjligheten hade inte förutsetts av de gamla utopisterna alltifrån Fourier och Bellamy och framåt, om än blott på ytan där hon var tillgänglig för organisation. Liksom ett nytt ljus också kastar en ny skugga, så hade den högsta organisationen framkallat ett starkare medvetande om vad som var gåtfullt och oåtkomligt. En ny känsla för frihet, värdighet och även tron hade följt på de stora upptäcktsfärderna in i materiens rike.”

Detta är en av vår tids viktigaste frågor, att förstå dubbelheten i, och förhållandet mellan människans två sidor: Dels som allt igenom mätbar och organiserad kugge i samhällsmaskineriet, dels som en i djupet fri och okränkbar individ. Med detta lämnar jag de rena beskrivningarna av fängelselivets elände, för att åter närmar mig Heliopolis kärna, Jüngers syn på vägen ut – alternativet.

För ett vidare och mer djuplodande resonemang om Jünger, tyranni och teknik, se Die Kehres artikelserie Jünger, Heidegger, Stiegler: Nihilism och Teknik.

blomma14

Förfallet & det eviga
Parallellt med Jüngers mörka skildringar av förfallets framträdelseformer och världskrigets vansinne, löper ett helt annat spår – skildringen av naturens skönhet och dess direkta kontakt med det eviga. Man kan säga att dessa två parallella spår motsvarar två olika sätt att uppfatta tiden, och därmed även verkligheten. Det förra motsvarar den linjära tidsuppfattningen, den nu förhärskande, vars anhängares historiesyn vanligen förutsätter en ständig utveckling från barbari mot en bättre, mer upplysta, mer fulländande värld. Det senare spåret motsvarar den traditionella, cirkulära tidsuppfattningen, i vars ljus det blir uppenbart att den påstådda utvecklingen i upplysningens anda i själva verket är vägen mot fördärvet.

Naturens skönhet, årstidernas gång, djurlivets harmoni, födseln och döden, försvinnandet och den eviga återkomsten, detta är alla saker som vittnar om den cirkulära tiden, och därmed om det eviga, det tidlösa. Det är enligt Jünger här källan till vår styrka ligger. Det är här vi hämtar kraft att motstå Leviatans maskinlogik och egoism. Det är genom att se det tidsliga i perspektiv till det eviga, som vi får den klarsyn som krävs för att genomskåda de ekonomistiska värdenas futtighet och de världsliga makternas korrupta natur. Jünger återkommer gång på gång i sina böcker till hur studiet av naturen är som att läsa uråldriga skrivtecken – hur naturen i sig utgör en helig skrift, den ursprungliga uppenbarelsen av kärleksbudskapet – men detta är kanske som tydligast i Heliopolis:

”Det finns blott en kärlek, bortom tid och rum, alla möten på jorden är spegelbilder, är färger av det enda och odelbara ljuset. […] Vi måste förstå att allt detta blott är återglanser av den astrala kärleken. Den härskar ovan tid och rum, metafysiskt, träffar oss från enormt avstånd med osynlig stråle. Från den härhör vad som är upphöjt, evigt, oföränderligt i föreningen. […] Jag älskade ensamheten, dock var den aldrig utan liv. Aldrig var jag djupare medveten om skönheten och om den stora enheten hos Skaparen och hos de skapade varelserna, aldrig var den mig så nära. Jag tänker på ritterna i borglandet i maj, i juni, under vilka naturen öppnade sig som en högtidssal. Ängarna prunkade i livets gröna färg. Och skimrande lyste de blommande träden, så rikt stjärnbeströdda att knappt ett blad var synligt i det vita. Vid deras åsyn kände jag att språkets kärna är tystnaden, liksom ljusets kärna är den osynliga strålningen. På samma sätt är ju också hjulets axel stilla, och tidlöst vad som upprepar sig i ständig växling. Och ändå tycktes det mig som en fläkt av detta blomsterspråk blev mig begriplig och besjälade mig – av detta tysta sken som är sig självt nog.”

”Hydrologiska institutionen. […] Förnuftet härskar här på varje plats likt en sol. Det finns här ingen hemlighet, inget mysterium; tillträdet står var och en fritt. Det speglar sig också i den oerhörda klarheten i det experiment varigenom vetandet förkortas, fångas i formler. Och dock finns det måhända i det klaraste ljuset regioner som är högst förborgade. Vi känner inte de yttersta målen för vårt tänkande; de är inte mindre fördolda än prästernas i det gamla österlandet. Vi ser inte ljusets hemligheter. Arbetsbordet med dess mikroskop, provrör och glasskålar, i vilka solen gnistrar. I runda bäcken en rad clypeaste, sjöborrar, som Taubenheimer lät skicka mig. Jag öppnar med skalpellen de benartade kuporna, under vilkas blå taggar hieroglyfer döljes. […] När vi med sådan insikt nalkas livets urmateria, ger den oss samma svar som uppenbaras i myten. Den rätta läran måste föra till samma mål, sak samma om man närmar sig på vetenskapens eller trons väg. På höga stadier smälter teorierna och bilderna in i varandra.”

”Vågorna har skapat oss. Han lutade sig ännu djupare – i sådana ögonblick trodde han sig höra klanger ur den melodi som ligger till grunden för själva livet, som skänker det dess dansande, stigande och fallande rytm, ebben och floden i den stora andedräkt som håller oss vid liv. Han kände hur hans blick beslöjades. Tårarna trängde heta fram. […] Det var ännu ett sätt på vilket livet var värt att leva. Lucius hade ofta tänkt på det: på en ö i varma hav, med en hydda och en liten båt. Där måste man leva som andlig fiskare i det man kastade ut nätet i havets djupa skattgömmor. Gud framställde gåtorna; i oerhörd rikedom fanns de dolda bland de röda korallreven, i havsträdgårdarna, i det kristallklara djupet. Man skulle inte lösa någon av dem men likväl vara nöjd. Vem känner väl betydelsen av ens den minsta hieroglyf på en mussla, på en snäcka? Dock skulle man vara lycklig. Man anade avlägset de mått på vilka världen är grundad, man hörde klangen av melodin liksom bränningars slag, liksom suset av stora skogar.”

”Vem kände alla de gröna och döda grenarna i denna skog? Förtrollningen trängde sig mäktigt på honom. Också i biblioteken kunde man fortfarande leva, liksom ett liv vid havskusten ägnat åt observationer av faunan alltjämt var möjligt. Den skatt som tider och folk hade lämnat i arv, var trots eldslagen ännu outtömlig, ännu oerhört stor. […] Den stund skulle komma då de lägre makternas seger var oåterkallelig. Då skulle man få lov att försöka leva som i Museion i Alexandria. Det saknades ju inte diadocher. Och betraktandet av bara en enda av de fasetter som anden hade slipat på de vises sten, gav ett kort människoliv fullt med sysselsättning och även tillfredsställelse. Världen var alltjämt oändlig, så länge man bevarade måttstocken inom sig. Tiden förblev outtömlig, så länge man behöll bägaren i handen.”

”Zoofyterna, som var inbäddade i bländande vit, kristalliserad marmor, liknade isblommor. Slipningen träffade dem i längdriktningen och kom dem att se ut som smala magnolieknoppar, eller utvecklade i tvärsnitt deras strålmönster. Däremellan slingrade sig tentaklerna, som här och där hade fallit sönder i sina leder och liknade utströdda mynt. Lucius betraktade detta petrifikat med den förundran som alltid grep honom inför sådana tidiga bildningar – de första urkundernas hieroglyfstil. Det fanns också fruktan blandad i denna förundran. I det matematiska, strålliknande hos konstruktionen låg något obevekligt, återskenet från de högsta verkstäder, den sublima ensligheten i den första skapelsedagens skiftningar och speglingar, ännu innan Leviatan var uppfunnen. Här härskade samma karaktär som i de gamla skrifterna som är utan vokaler och perioder, här fanns livsplanens glimrande skelett, dess i kristall ristade lag. Inför sådana fynd föll människans blick genom en springa in på en arkitekts förgård där ljuset var alltför starkt. Vetenskaperna ledde alla mot detta perspektiv. Och de anade att världen var guds samtal med sig själv. Men vartill då i denna lek det mänskliga medvetandet och kritiska förnuftet? Förlänade Gud människoanden frihet, emedan han hade behov av en dialog? Det rymdes ett överflöd i denna gåva, en princip som var grundad på någonting högre än nödvändigheten.”

Jag kan även rekommendera Café Exposés Skapelse, skönhet, sakralitet, som även den handlar om naturen som uppenbarelse, och om detta synsätts förankring i philosophia perennis och islam.

Annonser

5 svar to “Tyranniet, förfallet & det eviga i Heliopolis”

  1. Svensson Says:

    Visst har naturen en sann skildrare i Jünger, visst lyckas han ibland – som i ”Marmorklipporna” och ”Heliopolis”, som du visar här – öppna ens ögon för det outgrundliga i närmsta skogsbacke. Mitt favoritställe i aktuell roman är passagen om den där ön intill fängelseborgen, en numera övergiven ö dit stadsborna gör utflykter; man slår sig ner bland de öde villorna, tänder eldar på mosaikgolven och dansar till flöjtmusik tills dagen gryr. Så lämnas ön ånyo till sitt öde och villorna blir åter hemvist för hoande ugglor… Ungefärligt återgivet, måste läsas i original.

    Här firar Jüngers rytmiska, poetiska prosa triumfer – men stilen har så klart sina risker, vilket jag nämner i min kommentar till ett annat kapitel av ditt Heliopolis-tema.

  2. Rickard K Says:

    Jag håller helt med dig om att ett av de få tillfällen Jüngers stil brister, eller kanske inte riktigt räcker till, är i skildringen av nedstigningen. Ett annat problem både i ”Heliopolis” och ”Eumeswil” är i ärlighetens namn att de vid flera tillfällen tappar tempo. Jüngers alla invecklingar och utvecklingar bryter flera gånger romanens rytm, vilket gör dem svårlästa, i betydelsen att de är lätta att lägga ifrån sig utan att man plockar upp dem igen. Detta vägs dock upp med råge av att det som du säger är idéromaner, att innehållet är så mycket mer än bara en ren läsupplevelse.

    Det stilistiska mästerverket är ju annars ”Marmorklipporna”, enligt mig kronan av Jüngers författarskap. En motsvarande passage till din beskrivningen av ön, är för min del brödernas väg hem till eremitaget från festen i byn i bokens inledningen. ”Marmorklipporna” är en bok alla borde läsa, som en del av allmänbildningen, både för stilen och innehållet.

  3. Svensson Says:

    Det är sant att ”Heliopolis” och ”Eumeswil” ofta tappar rytmen. Detsamma kan sägas om ”Gläserne Bienen”, det föreläses mer än det berättas. Det är sånt här som gör att man inte gära vill rekommendera böckerna för mannen på gatan eller sina polare; den sedvanlige bokläsaren torde tröttna för att det inte händer så mycket.

    Det är på sätt och vis något 1800-talsmässigt över stilen, en lugn allvetande berättarton. Men det där bekymrar inte mig till vardags, för är man Jüngerfan så är man, man är redan fångad av allt det goda i texterna. Framför allt koncentrationen, mängden reflektioner.

    Och visst är ”Marmorklipporna” fulländad på alla sätt, formen gifter sig med innehållet.

  4. Konservativa anarker « Café Exposé Says:

    […] Allsköns ideologiska och utopiska rörelser (för att inte tala om modern statskonst!) är i en tid när järnets tyngd ersatt de ädla metallernas nåd, dömda att föra in i återvändsgränder och i värsta fall även återskapa problematiken i än värre  grad (i likhet med Dostojevskijs Onda andar), d v s förvränga, förvrida och diskreditera även de högsta ideal. Viljan till makt blir, för att använda Jüngers begrepp, “titanisk” eller “mauretansk”. […]

  5. converse uk Says:

    converse uk

    Tyranniet, förfallet & det eviga i Heliopolis | Reseanteckningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: