Smaragdberget – Heliopolis mytologi

Då var det dags att knyta ihop säcken. Denna tredje och sista del tar upp det mytologiska innehållet i Heliopolis. Pudels kärna är myten som kunskapsbärare, som språk, och vad den egentligen säger oss. Här är det inte längre enbart mitt resonemang som kommenterar Heliopolis, utan minst lika mycket Heliopolis som står som kommentar till mitt resonemang.

I inledningen av Heliopolis får vi ta del av en anekdot som beskriver en av den mystiske Fortunios* resor, där han bestiger ett berg av smaragd. Smaragdberget är det mytologiska berget Qaf, vilket inom islam motsvarar axis mundi, den axel som förbinder det jordiska med det gudomliga runt vilken hela världen roterar. Att bestiga Qaf symboliserar att höja sig andligt, att stiga till nya nivåer och närma sig det heliga. Det är alltså ingen slump att boken inleds med denna berättelse i berättelsen, utan en nyckel som öppnar upp resten av romanen. Heliopolis handlar först och främst om andlig utvecklingen, att befria sig från det världsligas bojor, de yttre omständigheterna, och genom detta nå sann kunskap, insikt och frihet. (1)

Världsaxeln motsvarar även jordens axel, så sökandet kan även beskrivas som att färdas mot norr, mot nordpolen. Det är i detta sammanhang hyperboreiska myter ska förstås, myter om forntida folk som ska ha befolkat ett ursprungligt paradisiskt land i yttersta norden före det mänskliga förfallet. Samtidigt är norden i all mytologi även kylans, mörkrets och tomhetens region. Norden är inte bara Asgård utan även Jotunheim, inte bara Hyperborea utan även Titanernas land. Detta har två viktiga innebörder. För det första att strävan mot norr, mot högre nivåer och nya insikter, även innebär prövningar, att möta och göra upp med sina demoner, vilket motsvarar den alkemiska nedbrytnings- och omvandlingsprocessen, sagans resa genom underjorden och kampen mot monster. För det andra visar det på hur lätt det är att gå fel, att missförstå vägen. Om man t ex vill stoppa världens förfall genom att vinna världslig makt, då har man redan där gått förlorad och trätt i Leviatans tjänst.

Tree12

Symboliken kan förklaras som att även om världsaxeln och jordens nord/sydaxel sammanfaller på det tvådimensionella planet, så är världsaxeln i själva verket en vertikal förbindelse med det gudomlig, emedan nord/syd är horisontella, dvs världsliga riktningar. Att sträva efter världslig makt är alltså att gå mot det titaniska norr, men hyperboréisk makt nås genom att gå mot det inre norr, och även om vägarna kan synas sammanfalla så är de i själva verket oförenliga. Det är i detta sammanhang man ska se Jüngers uppgörelse med sin ungdoms tro på vad han kallar ”titanisk makt”. Man måste bryta med den titaniska makten, vilken utgör både den största lockelsen och det största hotet, för att kunna nå sann frihet och andlig upphöjdhet.**

Denna brytning med det titaniska skildras i Heliopolis genom huvudpersonen Lucius de Geers förhållande till sin ungdoms lärare och andlig mentor Nigromontanus, vars mål är att upprätta ett nytt andligt ridderskap, som genom att erövra den världsliga makten ska återupprätta en sann aristokrati, stoppa förfallet och ställa världen till rätta. Nigromontanus är en Merlintyp, och denna ordens syfte motsvarar riddarna av det runda bordets jakt på Graal – de vises sten. Problemet är att för att vinna den världsliga makten så måste man avsäga sig medlidandet och lämna kärlekens väg, vilket gör att en ny orden som aspirerar på världslig makt är dömd att bli ett med mauretanierna, just den kraft den är tänkta att bekämpa.

Lucius begynnande tvivel på sin gamla mästares väg sammanfaller med mötet med en ny mentor, munken pater Foelix, som från sitt eremitage förmedlar andligt ljus av en helt annan kaliber än Nigromontanus metafysiska makroteorier – kärleken till livet och den oförmedlade kontakten med sig själv och sin omgivning. Det antyds även i boken att detta tvivel och följande brott med det världsliga redan från början är slutmålet för Nigromontanus lära, dess högsta nivå som enbart kan nås av det fåtal som lyckas behålla den klarhet som krävs för att skilja det titaniska norrs lockelser från det andliga norr, även när dessa två tycks smälta samman. Det som framstår som ett frånfall blir då det egentliga uppstigandet, och det världsliga uppstigandet det egentliga frånfallet. Man måste vända sig från världen för att verkligen bli en del av den, och de som lyckas med detta utgör det sanna ridderskap, en andlig aristokrati. (2)

Axis mundi symboliserar inte bara det världsligas förbindelse med det gudomliga, utan även det mikrokosmiska med det makrokosmiska och insidan med utsidan. Å ena sidan utgör axeln världens grundpelare, runt vilken väderstrecken breder ut sig och årstider och tidsåldrar har sin cykliska gång. Å andra sidan korsar den vertikala axeln det horisontella planet i människans hjärta. Varje människa bär alltså värdens mittpunkt och kontakten med det tidlösa, det absoluta, inom sig. Detta är en fråga om perspektiv, om vad som är relativt och vad som är absolut. Är det den virvlande dervischen som snurrar runt sin egen axel, eller är det istället sufin som har stannat upp för att betrakta världens rotation? I en värld i rörelse framstår varje punkt som fast betraktad utifrån sig själv.

Tree6

I de äldsta versionerna av graallegenden beskrivs graalen som en himmelsk sten eller tavla – de vises sten – men har i senare versioner omvandlats till en kalk eller bägare, och inte vilken bägare som helst, utan den sista måltidens där vinet blev till Jesu blod. Sett utifrån den sufiska vinmystiken, där bägaren är hjärtat som fylls och vinet gudsvisdomen, så framstår denna förändring av berättelsen närmast som ett slags mytologiskt förtydligande.

Här kommer vi åter in på parserna och zoroastrismen. Hos den mest förtryckta och undanträngda delen av Heliopolis befolkning finner vi bärare av en obruten tradition, och en ädelhet och stolthet som lyser med sin frånvaro i stadens högre skikt, den världsliga aristokratin. Genom bokbindaren Antonio Peri, med sin butik på Mithragatan i parserghettot, och dennes brorsdotter Budur Peri når Lucius den sista etappen på sin resa mot linjen. Intressant att notera är att i den persiska mytologin är peri även namnet på en slags hjälpande andar eller älvor, ättlingar till fallna änglar (som även de, likt parserna i denna bok, förföljts och fängslats av demoner i andevärlden).

Av Antonio – en sann psykonaut, som likt en sjöfarare kartlägger det undermedvetna under rusets påverkan – får Lucius tillgång till de vises sten. Av Budur får han kärleken, och en osjälviskhet som inte grundar sig i plikt och lydnad. De vises sten har i den här berättelsen formen av ett grönt elixir, förvarat i en flaska på vars etui det arabiska ordet el-iksir står inpräntat, vilket betyder just de vises sten. Med flaskan följer även en text som avslöjar att elixiret förmedlats av Fortunio, och Budur ledsagar snart Lucius på ”den eleusinska vandring som elixiret utlovar”. (3)

Under nedstigningen med elixirets hjälp ställs Lucius öga mot öga med Leviatans obeslöjade verklighet – ett fruktansvärt möte med både sitt eget egos och den förtingligade världens sanna natur. En värld av förruttnelse och evigt malande kvarnhjul, ett meningslöst fördärv och förslavande under tiden. Ett helvete på jorden som genomsyrar ens inre där hela existensen förvrängts till att likt Sisyfos gång på gång, och till ingen nytta rulla stenen upp för berget, ett vidunderligt själlöst maskineri av ingenting. Det är endast med Budurs änglalika hjälp som vår hjälte lyckas ta sig ut på andra sidan, och återfödas till världen. (4)

Efter denna bravad får Lucius ett erbjudande från en ängel i mänsklig skepnad om att lämna världen och träda direkt i den frånvarande furstens tjänst. Vid det här laget är det uppenbart att den saknade fursten som lämnat Heliopolis inte motsvarar någon världslig monark, dvs en legitim maktstruktur eller världslig hierarki, utan tvärt om symboliserar själva det gudomligas – själva legitimitetens – uttåg ur världen.

Förfallet har som sagt medfört att det inte längre finns någon koppling mellan det världsliga norr, som blivit till en titanisk irrväg, och det andliga norr. Detta medför i sin tur att Hyperborea nu enbart är en andlig eller mental nivå att sträva efter, utan förankring i den fysiska världen, och att varje försök att förankra detta i den fysiska världen ofelbart medför ett avfall till det titaniska – till högmod och fall.

Denna insikt gör att den enda väg som står öppen för sökare av absolut kunskap, livsmening och sann frihet, är den som anark eller skogsvandrare – den väg som bär över linjen.

Tree23

– – –

* Denne Fortunio nämns redan i På marmorklipporna, och man kan säga att han är det vetenskapliga och andliga föredöme i vars fotspår huvudpersonerna vandrar. Jüngers inspirationskälla till denna figur är troligen den italienske alkemisten Fortunio Liceti, lat. Fortunius Licetus (1577-1657). Liceti var filosof och naturvetare, en erkänd expert på Aristoteles, och känd för sina pionjärstudier av abnormiteter/missbildningar, både verkliga (t ex siamesiska tvillingar) och mytologiska (kentaurer mm). Ansåg tvärt emot den gängse tidsandan att monstruösa abnormiteter inte var guds straff, utan gåvor för att sprida förundran. Av hans alkemiska arbete är forskningen kring evigt ljus, ”lapis illuminabilis” mest uppmärksammat (troligtvis enbart för att Blavatsky refererar till detta i sin Isis unveiled). Var vän med Galilei och medlem i det betydelsefulla Accademia degli Incogniti, ett sällskap av intellektuella fritänkare och libertiner med bas i Venedig. Författade även Hieroglyphica (1653), ett verk som tycks behandla graverade ringar och i ringar infattade ädelstenar som symbol för auktoritet och upprätthållare av kosmisk ordning.

** Ytterligare ett sätt att uttrycka förhållandet på är att det vertikala norr pekar mot Polstjärnan, ovanför och bortom det världsliga norr (som viker av från den raka linjen med jordens krökning). Detta följer den alkemiska principen, att man förädlas andligt genom att passera en skärseld av lockelser och prövningar, och det är genom att gå mot polstjärnan vi håller oss på rätt kurs genom infernot. Tolkien knyter an till detta när han låter en hoppets stjärna lysa över Ephel Duath för två oansenliga hober på väg in i Mordor. Jag har tidigare citerat Erik Lundbergs resonemang utifrån just denna passage i Sagan om ringen. Jünger skriver i en dagboksanteckning från 1941: ”Trots allt är denna situation oerhört lärorik, ty när det inte längre finns någon utväg, något hopp, blir vi tvungna att stå stilla. Perspektivet förändras. Ändå är det märkligt att jag innerst inne besjälas av tillförsikt. Genom vågskum och molntappar strålar ödesstjärnan. Jag menar inte bara för egen del, utan rent allmänt. Under de här veckorna har vi passerat nollpunkten.”

– – –

Fotnoter/excerpter

1.

…stigande mot öster ur Mare Serenitatis kommer vandraren in i Kaukasus trollkrets. Som utlöpare, sträckande sig långt framför huvudkedjans västliga fot, höjer sig över slätten den kratergrupp, som Rutherford på sin karta betecknade som Turres Somniorum och som Fortunio mätte på sin tredje upptäcktsfärd.

[…]

I soluppgången kastar dessa toppar smala, blodröda skuggor. Trots dagens längd rör sig spetsarna med oerhörd hastighet, och vandraren grips av ängslan när han träffas av någon av de ljudlösa vingarna. De liknar nålarna på en kompass, de är som visarna på ett ur som registrerar ett outgrundligt medvetande. En sådan beröring låter sinnet ana vad mått och ordning i universum är. Och det förstår att linjer, cirklar och alla enkla figurer är avgrunder av vishet. Samtidigt snuddar förintelsens vinge vid det. Det känner hur dess hjulverk hotar bryta samman under ljusets övermakt.

[…]

Diktningen tränger djupare än kunskapen. Det har visat sig att barnsliga andar lättare uthärdar anblicken av dessa riken. Stora skattegrävare förblir oförskräckta där även den mest vetande ryggar tillbaka. Så såg Fortunio kristallskogen som blomfoder och topparna som uppåtvälvda frukt- och blomfästen. Och underbara fynd belönade honom för denna bild. Därför skall bestigningen av de smaragdgröna tornen och inträngandet i deras avgrunder skildras med hans ord:

”Jag slog läger vid foten av den sydligaste av de gröna härskarna. Redan ett fåtal rekognosceringsfärder visade att bestigningen var möjlig. Kristallväggens stup hade avsatser på ett sätt som påminde om Teokallis byggnad. Här var dock kristallvärldens lagar verksamma i högsta regelmässighet. Det var inte svårt att klättra upp för de smala, men skarpt avskurna avsatserna i rymder där kroppen är underkastad tyngdlagen i så ringa mått att tanken tycks bevinga den.

[…]

Kratern var formad som en grön kalk vid vars bredd skummet gnistrade. Spiralband förde ned till botten, som skimrade regnbågsskiftande ur djupet. På dem försökte jag nedstigningen i det gröna schaktet. Snart befann jag mig i det inre av kristallen, som nu blev genomskinlig i det starka ljus som trängde igenom den.

[…]

I jökelkvarnarna hade vattenanden inställt sig som den övergivna verkstadens mästare. Men här, i det världsfjärran smaragdtornet och dess gral, trädde makrokosmos ande in. Morgon- och aftonrodnaden glödde i molnbandens och strålkransarnas spel, i uppgång och nedgång över vågorna i obefarna hav och deras öprakt. I den blå och gröna skuggan ljusnade grottorna, vid vars marmorbäcken Arethusa drömmer. Och de uråldriga glöd- och eldtiderna, som för längesedan kallnade i brokiga lavaströmar, vaknade till liv. På höga tinnar skimrade Asgårds palats; där glänste bron som Heimdal bevakar med sitt horn.

Vad är väl människans hjärta, människans hjärna, människans öga? – en smula jord, en handfull stoft. Och likväl är denna mull utvald till arena för universums krafter, till bädd för eviga blommor. Så har ädelstenarna upphöjts från torftig jord och ringa lera till stor glans. På denna liknelse vilar deras oskattbara värde, som bestämmer dem till prydnad för överstepräster och konungar och till smycken för de sköna kvinnor som kostbara har utgått ur moder jords sköte.”

 

2.

När man tänkte på de adepter som Nigromontanus under många år hade samlat kring sig och skickat ut, måste man erkänna att han hade lyckats med stora ting och att han var mäktig genom sina lärjungar. Han lyste hos dem som ett osynligt ljus.

[…]

Visserligen kunde det inte förnekas att också många av de utsända misslyckades, och detta inte genom att de som Sunmyra föll i striden för de undertryckta – ty den vägen, dödskurvan, hade ju uttryckligen prisats av Nigromontanus såsom slinga av högsta rang och rekommenderades som angöringspunkt för öglan i den absoluta tiden.

De svåraste förlusterna hade snarare sin orsak i att andarna blev för mäktiga och att fruktan gick förlorad. I den situationen inställde sig ett starkt spelbegär, böjelsen för stora operationer på abstrakta fält – livscirklarnas omvandling till matematiska problem. Världen var överskådlig som på kopparstick stuckna av mästarhand, vilka har badats i kungsvatten. Med denna klarsyn följde stor säkerhet hos adepterna, vilken kom till uttryck i blickens myndiga lugn. Det var i den krisen mauretanier närmade sig, och detta omedelbart med sitt ledande valspråk: ”Allt är tillåtet”.

Inte sällan följdes kontakten av en övergång till de inre kretsarna och ledande cirklarna. Det måste finnas en svag punkt, en lucka i det uppdrag som Nigromontanus hade tecknat konturerna till, om inte också denna kontakt var avsedd som prövning, som medel för strängare urval. I alla händelser fanns det en punkt där hans kurs korsade mauretaniernas, och hans prägling var nästan omöjlig att skilja från deras. Det fanns bara ett sätt att förvissa sig om huruvida upptagandet hade ägt rum i tigerliljesalen med de gamla tavlorna: att pröva om medlidandet hade offrats för övermakten. Det var ett osvikligt sätt, ty detta offer var ett absolut villkor för tillträde till den oinskränkta makten.

[…]

Detta var likväl vid denna kritiska punkt inte den enda avvikelsen från den gamles plan, för vilken jorden och den jordiska människan i sin egenskap av jordens salt alltid förblev den rätta medelpunkten, som förkroppsligade konungadömet. Det fanns också de som ansett sig allt för starka när de trädde utanför den nedärvda ordningen och lagarna och som knäcktes som pelare vilka tryckes samman av valvets tyngd. […] Detta var den andra avvikelsen från Nigromontanus plan. Också Lucius befann sig på denna väg, som hade öppnat sig för honom nästan omedvetet och utan att han riktigt mindes de första tvivlen.

[…]

Att man träffar en människa vid ett visst ögonblick beror inte på någon slump. De gäller i synnerhet de stora harmonierna, i vilka universum ger resonans. För första gången efter sina vandringar med Nigromontanus fann Lucius i pater Foelix en ande som grep sig an problemen i deras fulla utsträckning och inte sysslade med brottstycken. Men under det att Nigromontanus sammanfattade världen genom beskrivning, genom upphöjd vetenskap, fyllde eremiten den med kärlekskraft. Visserligen fanns det godhet hos båda, men hos den ene berodde den på djup insikt i världens byggnad och dess enhet, hos den andre var den omslutande som ett element. Därav kom det sig att man vid umgänget med Nigromontanus kände sig växa i sitt inre väsen, medan man i pater Foelix närhet vann i hängivenhet, i strålkraft. Den ene lärde hur man gjorde för att rätt njuta av jorden, den andre hur man spred glädje. Också älskade den ene världen i dess skönhet, den andre älskade den i sitt lidande.

[…]

Lucius kände liksom alla vilka kom i kontakt med patern att stelheten inte kunde upprätthållas gentemot honom. Hans ande träffade den som en ljusstråle som smälte isen. Det öppnade hans hjärta, och han fylldes av nytt liv. Det var ett inbrott som liksom en stor kärleksuppenbarelse var på en gång smärtsamt och i högsta grad fruktbart. Det övermänskliga, som hade upprest sig inom honom som en avgudabild och skänkte hans drag guldglans, började vackla; det störtades genom ljus. Med bävan kände han att han knäcktes och att den makt som omgärdade honom, övergav honom.

 

3.

Hon räckte Lucius ett grönt etui som tydligen var ett verk av Antonios mästarhand. En krans av hamp- och lagerblad slingrade sig kring det arabiska ordet el-iksir, som var intryckt i lädret med det heta järnet. Lucius öppnade försiktigt låset. Han fann som innehåll en liten flaska och en tätskriven papyrusrulle.

Han hämtade en lupp från sitt rum för att först undersöka den lilla rullen. Överst fann han formler och tecken, uppenbarligen skrivna för länge sedan. Därpå följde stycken på främmande språk och med främmande skrivtecken och sist anteckningar med Antonios handstil.

”Elixir. Förvärvade det tillsammans med Sokrates dryck, som framställts på nytt efter gamla muntligt bevarade recept, ur säker källa genom en adept vid namn Fortunio. Det påstås att kännedomen om och användandet av detta högst verkningsfulla extrakt går tillbaka till eumolpiderna, medlemmarna av de gamla prästätterna i Eleusis. Med säkerhet kan det påvisas att det spelat en roll vid mangoträdets under, sådant detta ännu i dag praktiseras i mitt hemland. Den verkan njutningen av det har består i att intuitiva och suggestiva krafter stegras i samma mån – det leder till överföring av bilder genom ren psykisk kraft. Magikern som får mangoträdet att slå ut och bära frukt befinner sig i centrum, vid utgångspunkten för denna bildflod. Medan han själv befinner sig i orörlig stelhet, får han den att utvecklas och förändras. Liksom alla under är processen omöjlig att iakttaga på mekanisk väg.

Såvida Fortunio tyder tecknen riktigt, är elixiret sammansatt av extrakt ur hampa och lager. Extraktet ur hampa är en gammal nyckel till bildvärlden, dock öppnar den andra salar än vallmosaften, som vars manliga motsvarighet man kan betrakta den. Opiumätarens själ blir mottaglig; bilderna drar in i den, de tecknar sina figurer som på ett jungfruligt blad. Däremot för hampaextraktet själen ut ur sig själv och låter den träda in i bildrikena. I denna aktiva kraft ligger förklaringen till att när den maximala dosen överskrides, raserianfall och vansinne hotar, under det att opium söver.

I lagern däremot slumrar de höga krafter med vilkas hjälp själen trotsar förintelsens angrepp. Den är det stora medlet till triumf över förruttnelsens makter och över jordiskt motstånd sådant det representeras av draken och ormen. Den delfiske Apollon iklädde sig den sedan han hade dödat draken Python, jordens störste son. Den är också medlet vid kastalisk vigning och för rening från de våldsdåd som jordelivet för med sig. Så spirade den upp ur Orestes begravna offergåvor för att rena honom från modersblodet och ge synligt vittnesbörd om att den fruktansvärda Gaias skuldfordran var ogiltig. Lagern når som gudaträd upp i det absoluta ljuset. Som sådant är den målet för de ädlaste på jorden, ett mål som överglänser diademet och furstekronan.

Åt detta ger också nödvändigtvis alkemin uttryck, det vill säga den egentliga, den filosofiska kemin. Här för lagerröken och lagerextrakten till ett ljusrum i mysterierna. Till och med på de lägre planen kommer förhållandet till synes, såsom när man i heta länder målar slaktarbodarna och gravkapellen med den vackert gröna lagerbärsoljan som ohyran flyr för. De stora symbolerna når ju in i alla skikt och dimensioner. Man ser dem verka i det yttre från de ockulta till de klara sfärerna, men blott den invigde fattar sammanhanget. Detaljerna återfinnes i min loggbok.

Fortunio betecknar elixiret som högst farligt, såtillvida som det kombinerar djupets radikala krafter med höjdens absoluta. Den spänningen torde endast den bästa båge tåla. Därpå tyder alkemistiskt örnens och ormens tecken, som är sammansmälta med inledningsformeln. Därför uteslöts många, i synnerhet de gudlösa, av de sökande till mysterierna.”

Därunder följde en senare anteckning:

”Avertimento. Fasta från soluppgången, på kvällen tre droppar, helst i kinesiskt te. Farmakologiskt inställer sig livligare tankeverksamhet, därpå följer hampans verkan som leder fram till stor excitation. Lyckas det dig att övervinna dess snaror, så kommer du krönas med lager.”

Lucius rullade åter ihop papyrusremsan och övergick till att syna flaskan. Den var fylld med en grön essens, som i likhet med många extrakt utdragna ur växter med hjälp av eter eller alkohol blev purpurfärgad när ljuset föll genom den. Han lade varsamt ned den i etuiet igen.

”Vad jag har läst här gör mig ytterst nyfiken på loggboken. Den torde vara det andliga motstycket till Fortunios upptäcktsfärder och reseberättelser. Underligt att det namnet alltid dyker upp när rika fynd låter sig ana. Han är den störste upptäckaren som utgått ur mästarens skola.”

 

4.

De trädde in. Som om de hade öppnat en grav, mottogs de av en fruktansvärd förmultningslukt. Den tunga pendeln slog fortfarande sina jämna slag.

[…]

De gick långsamt mellan träd och kala häckar genom ett landskap som påminde om industristädernas utkanter på senhösten. Dimman droppade svart från nakna kronor, kring vilka korparna flaxade. En fasansfull fläkt av död och förintelse slog emot dem. Det hördes gnägganden från hästar, tjut från hundar, buller av hjul och steg som släpade sig fram som under tunga bördor.

[…]

Ett berg av blek, svampartad materia, av värsta avfall tornade skälvande upp sig. Korparna kretsade kring det i täta flockar; de drog ut band ur det. Oavbrutet rullade vagnar med nya laster fram till denna kulle för att bygga på den. Motorer, hästar, även människor och hundar drog dem. Figurer klädda i gula rockar tömde ut innehållet med hjälp av krokar.

På samma gång tycktes det också som om kullen minskades. Kedjor av bärare fyllde ämbar, fat och flätade korgar från dess förråd och släpade dem därifrån till andra berg som man såg dallra i trädgårdarna. De föreföll inte höra någonting och inte se någonting och helt gå upp i sin kretsgång, i detta meningslösa perpetuum mobile av döden i dess lägsta gestalt. Man fick också det intrycket att det var ytterst farligt att anropa dem. Det vilade en oerhörd beklämning över dessa trädgårdar och över slavflocken, dock kunde man samtidigt ana en triumf – en triumf för osynliga makter, för förruttnelsens dunkla furstar som med lust njöt och betraktade offret. Ögat blickade in i titanvärldens fasansfulla kök. Det anade höjder på vilka skådespelet omvandlades till prakt, till överdåd, till vällukt, och denna aning var ännu mer beklämmande.

Lucius kände att redan denna första syn bröt ned honom och att han överväldigades av förtvivlan. Intigheten drog in i honom med sin fruktansvärda makt och med stor glädje, som i en fästning den länge hade belägrat.

[…]

De kom in bland de första husen. Gatorna gick fram under valv och dess murar upplystes av ett matt, obestämt ljus. Det framkallade ett intryck av något grottlikt, något underjordiskt. Husen var heller inte skilda från varandra; de liknade grupper av kammare i en labyrint. Ett olycksbådande, jäktande liv fyllde dess gångar; suckar och klagorop hördes. Man fick intrycket av att stora massor irrade runt i dem utan att kunna finna någon väg ut.

Även kamrarna, som lämnade fri insyn genom de öppna fönstren, erbjöd överväldigande bilder av det kretsande, det cykliska. De såg kvarn- och brunnsslavar gå runt i banor som hade trampats djupt ned i stengrunden. Till och med i verktygen och ornamenten återspeglades detta tvång – i valsar, rullar, kvarnstenar och hjul av alla de slag.

[…]

Lucius rörde sig med allt större fasa i denna karneval. Tvånget var pressande och uteslöt viljan. Han kände ingenting mer som skilde honom från omgivningen, inte heller någon nyfikenhet längre. Pendeln slog vidare; den hade fått röst nu och han hörde de fruktansvärda orden: ”detta är du!”

[…]

Det följde kvarter som inte kan beskrivas. I alla rådde den kretsande rörelsen, den dova och likväl vakna ångesten, som stundom stegrades till panik. Cirkulationen i dessa miljöer ägde rum som i ådrorna på ett stort kadaver vars hjärttryck hade blivit mekaniskt.

[…]

Hon ledde honom vid handen. Pendeln hade nu nått sin starkaste svängning; synerna förbleknade och blott den fruktansvärda rytmen kvarstod. Marken började gunga och upplösas som plankor över ett rev. Nollpunkten hade nåtts. Han störtade; jorden var stenhård och himlen stod välvd över den som järn.

Budur kastade sig över honom som en mor. Hon strök honom över tinningarna och kinderna; han var som en docka som ligger stel och livlös. Han kände tårarna på sin panna likt regn som tövinden medför, och kyssar tinade upp ögonen på honom. Då brast också han i gråt.

Han såg ett ljus fjärran ifrån, först som ett skimmer, som sedan bredde ut sig underbart. Det fanns intet brännande i dess värme, intet magiskt i dess glans. Det fortplantade sig med mäktig frid till föremålen, som det lyste upp inifrån. Han såg att han befann sig i en härlig och sedan länge välbekant trädgård. Och nytt liv strömmade in i honom.

Annonser

14 svar to “Smaragdberget – Heliopolis mytologi”

  1. Svensson Says:

    ”Heliopolis” är som du låter antyda en rik roman, själv hittar jag alltid nya uppslag i den vid varje genomläsning. Men vill man vara kritisk får man väl säga att den jüngerska stilen, högglanspolerad och skimrande, lider skeppsbrott i skildringen av nedstigningen i mörkret. ”Den maniskt högtravande koturnprosan” (för att tala med Malmberg) klarar inte av att skildra ångest, det hettar inte till om man säger.

    Stilen i ”Eumeswil” är i så fall bättre; även den är en idéroman i en vagt angiven framtid, en stad med anknytningsband till Heliopolis – men här är det mer höstluft så att säga (”här råder den typiska höstluften, klar och illusionslös och med en föraning om förvissnande” som någon sa om Tacitus stil), här finns inga målande beskrivningar av natur och miljö utan det råder en mer pragmatisk berättarton.

    Men allmänt taget är det bra att du behandlar ”Heliopolis”, den har som sagt hamnat lite i skymundan i Jüngers produktion.

  2. Svensson Says:

    Här finns mycket… både i ditt inlägg och i romanen ifråga.

    Kommer först att tänka på det där berget som bestigt. Förebilden ligger väl som du säger i sagoberget Qaf, det hade jag aldrig räknat ut själv. En kuriositet i sammanhanget är att Jünger förlagt det till månen: ledtrådar är sånt som ”Mare Serenitatis”, ”den kratergrupp som Rutherford /astronom/ på sin karta…”, ”dessa toppar i den lufttomma rymden vid bländande ljus” och ”färgerna saknar övergångarna, de mjuka skiftningarna, skymningen i skogs- och havsdjupen, de atmosfäriska förmälningarna”.

    Med andra ord: den lufttomma, sterila månen med sitt skarpa ljus.

    Boken slutar ju också med en rymdfärd, med hopp om att upptäcka fler såna världar. När sedan rymdresorna började i verkliga världen blev Jünger besviken, man hittade ju bara sten. ”Vi bar öknen inom oss, därför blev bytet som det blev” säger han i ”Eumeswil” om detta (eller var det kanske i någon dagbok).

    Resten av ditt inlägg var intressant: att stiga mot det andliga eller världsliga nord, Foelix vs Nigromontanus osv. Att norden innebar andlig fullkomning via de lyckliga hyperboréerna är en skön tanke.

  3. Rickard K Says:

    Verkligen kul att se att du tycker det är värt att återvända till den här texten och ge den tid. Att jag gjorde Mare Serenitatis klickbart var just för att highlighta den vidare symboliken, en av de trådar som det inte riktigt fanns utrymme att spinna vidare på i en redan överfull och väl lång utläggning.

    Min läsning av Heliopolis var indirekt influerad av René Guénon, kanske främst av hans The King of the World. Jag skriver indirekt då jag inte hade läst Guénon än när jag skrev dessa poster, utan hade mer blivit medveten om (uppmärksammad på) att många trådar ledde dit i diskussioner och annan läsning. Nu i efterhand tycker jag sambandet är än mer uppenbart.

    I The King of the World skriver Guénon bl.a. att…

    ”…Montsalvat (literally, ’mount of salvation’), represented as rising out of the midst of the sea in an inaccessible region behind which the sun rises, its peak situated ’on distant shores no mortal can approach’. It is at one and the same time the ’sacred isle’ and the ’polar mountain’.”

    …vilket passar bra med Mare Serenitatis – Klarhetens hav. Detta hav är ju för övrigt även gubben i månens högra öga, och Jüngers beskrivning av slätten, berget och kratern i regnbågens alla färger, kan även ses som ögonvita, iris och pupill, viket åter ger en svängning i perspektiv från makro till mikro, ett inträdande genom ögat. Några sidor senare fortsätter Guénon:

    “…it is also easy to see that the mountain of the Terrestrial Paradise is identical with the ‘polar mountain’, which, under various names, exists in almost all traditions. We have already mentioned the Meru of the Hindus and the Alborj of the Persians, as well as Montsalvat of the Western legend of the Grail; there are also the mountain Qaf of the Arabs and the Greek Olympus […] according to certain Vedic and Avestan texts, its location must originally have been polar, even in the literal sense of the word; and […] it always remains polar in the symbolic sense, for it essentially represents the fixed axis around which the revolution of all things is accomplished.”

    Att Jünger läste Guénon framgår bl.a. i Psykonauterna där han (visserligen i ett annat sammanhang) skriver: ”Liknande reflexioner finns hos Ludwig Klages (’Vom kosmogonischen Eros’, 1922), René Guénon (’Orient et Occident’, 1924), Henri Michaux, Jean Cocteau, Jules Boissiére, den redan nämnde Gurdjieff med flera.” Det ska även finnas en dagboksanteckning från 1942 där Jünger meddelar oss att Carl Schmitt uppmärksammat honom både på Eliades och Guénons författarskap.

  4. Svensson Says:

    Intressant att få klara belägg för en viss influens hos Jünger, som det här med Guénon.

    Annars tycks mig Jünger mästare på att sopa igen spåren efter sig. Som prosaförfattare må det vara tillåtet, men i hans ofta essäistiska, föreläsande stil hade man kanske önskat sig lite mer klarspråk och mindre obskurantism.

    T ex: i ”Eumeswil” nämns en legend om en Mässingsstad. Har nu via googling fått veta att det är saga ur ”Tusen och en natt”. Visst var det enkelt att kolla via nätet, men man orkar inte efterforska allt… Men sån är Jünger, man får gräva en smula om man vill ha fram källan. Ibland finns förvisso ingen källa alls, han hittar bara på – med diktarens rätt.

  5. Alamut Says:

    Jünger anger många gånger sina källor och underströmmar indirekt, inte sällan på ett annat ställe i texten. Peris och Tusen och en natt nämns bl a av Halder i hans ateljé:

    ”Det är feslott som i Tusen och en natt. Men de är också höga som Ariostos andeborgar. Alltifrån barndomen har jag haft aningen om att vin inte kan bo här; vi driver på det obekanta som på Leviatans rygg eller som mellan vingarna på demonfurstarna som Allah förbränner med en stjärna.” (s. 92)

    Berget Qaf nämns i samband med den moralteologiska uppgiften på Krigsskolan:

    ”Detta berg, o frank, som du ser här likt berget Kaf begränsa världsalltet, fortsätter långt in i det inre av öknen. Vi skulle annars inte sky någon omväg för att undvika den trånga passagen, ty den är fruktansvärd som helvetesbron Sirát som alla måste gå över på domens dag.” (s. 194)

    Observera även Sirát här, islams motsvarighet till Bifrost (som zoroastrianismen kallar Cinrat). Denna eskatologiska symbol för den andliga resan över den smala bron är central för romanen. Om Lucius personlige följeslagare Winterfeld sägs t ex:

    ”Phares hade dock bedömt honom riktigt såtillvida som han var vuxen det höga ljuset och den smala, av anden slagna bron över avgrundens fasor.” ( s. 378)

    Att denna bro verkligen måste vara smal förstår vi om man numera å ena sidan oundvikligen redan är förlorad och träder i Leviatans tjänst om man syftar till att vinna världslig makt, och om å andra sidan ratio, det rena tänkandet är oförmöget att träda över Jüngers berömda Linje. Som pater Foelix säger:

    ”Vägarna leder alla mot en punkt. Där tar insikten slut, och dyrkan träder i dess ställe. De sista nycklarna kan inte tanken nå.” (s. 215-16).

    Vad värre är är att begränsningen till ratio leder direkt ned i Leviatans djup:

    ”‘Altare finns alltid, även när människorna inte ser dem och inte vet om de offer de bringar. Offrets strålar når ända upp i de högsta sfärerna och ända ned i avgrundens djup. Men om altaret täckes med rationella figurer och symboler, så mottager inte höjden offret med välbehag. Dock fortsätter det att verka på djupet.

    Det egendomligaste hos det nittonde århundradets anda ligger i att den förbisåg denna förnuftets relation till djupet. Sig själv nog, menade den att utvecklingen skred fram på en av den själv bestämd yta, på en välavgränsad, av den själv skapad och kontrollerad juste milieu som den beteckande som medvetandet.” (s. 262-63)

    Om alltså både den världsliga makten och den rationella tankens vägar båda omedvetet ställer sig i Leviatans tjänst återstår i princip endast genom initiation på den andliga vägen:

    ”Det var en kunskap som ledde över gränser säkrare än alla visa – en legitimation av existentiell art. Den kunde inte förvärvas genom undervisning; kontakten med Phares, hans handtryckning var viktigare. Han verkade som fluidium, som överförbar genialitet. Han tycktes uppväcka organ som man hade anat men inte förstått att använda. Underlig var kontakten – som genom en liten åder, en liten rottråd som det gällde att nå den andra sidan med, nå den positiva anslutningen till den stora strömmen. Det enkla i processen vad vad som förvånade. Sedan inställde sig en klar insikt om överflödet, och med den glädjen.” (s. 380)

    Det speciella med denna väg, som den blå piloten säger, är å ena sidan att den endast är öppen för dem som ”genomlöpt det möjligas alla banor” men som ännu upplever en ”högsta otillfredställelse” och att den å andra sidan endast är en lösning ”blott för den som har funnit den” (s. 372). I Lucius fall är det lösningen på den konservativa andens situation efter att revolutionära medel visat sig vara otillräckliga och skjuta bredvid målet. Endast så kan han finna en lösning. Och han måste finna den, ty ”De Ger trift”…

    Men det är ju långt ifrån alla i samtiden som ser värdet i att ge metafysiken företräde. Generalens bekymrade samtal med Lucius angående detta är inte helt utan humor:

    ”‘Jag måste beröra utvecklingstendenser’, började generalen, ‘som jag länge har iakttagit med bekymmer. Jag tänker på den dragning åt det metafysiska som visar sig alltmer hos er och andra stabsmedlemmar. Mot det har jag inget att invända, om vi ämnade grunda en munkorden…'”

    Angående influenser från Guénon förutom King of the World, så kan nämnas att han skrev om den smala brons symbolik i två essäer i Études Traditionelles 1946 och 1947 (publicerat som kap. 63 och 64 i antologin Symbols of Sacred Science.

    Ett annat Guénon-tema Jünger knyter an till är Kains mord på brodern Abel, som enligt Guénon symboliserar den bofasta kulturens gradvisa förintande av den nomadiska (kap. 21 i Guénons The Reign of Quantity & the Signs of the Times från 1945). Guénon menar att denna tendens hänger samman med världens tilltagande solidifiering (”materialisering”) och å andra sidan hur de nomadiska krafterna ofta tenderar att bli nihilistiskt upplösande och destruktiva när de frikopplats från traditionen. Jünger berör just en liknande tankefigur apropå om lyckan står att finna i vilan eller i äventyret:

    ”Det måste kanske sedan Kain och Abel ha funnits två stora raser med helt skilda föreställningar om lyckan. Och båda levde kvar hos människorna och byttes om att ha överhand. Ofta bodde de i samma bröst.” (s. 190)

    Kain och Abel dyker upp redan på s. 101 och på flera ställen senare i boken talas det om ”kainitisk” makt. Ytterligare ett bärande Guénon-tema som berörs är ju kvantitetens tilltagande herravälde i riktning mot ren hastighet, förändring för förändringens skull och därmed inte endast värdenas, utan även världens upplösning:

    ”Nigromantanus hade varit en sista invigd, som hade vandrat ned till världen från det gamla indogermanska höglandet. Där var präst- och kungamaktens glans ännu osplittrad. Han kände symbolerna som förflyktigas till mönster, till siffror och sedan till kvantiteter under vetenskapens utveckling – till ren acceleration.”

  6. Svensson Says:

    Intressanta rader Alamut; jag håller just på med Heliopolis, hade läst den förr men har nu köpt ett eget ex.

    Har nått passagen (”I arsenalen”) där Nigromontanus’ världsbild ställs mot pater Foelix. Den förres magi och förtrollning i all ära; Foelix ställer människan i centrum, värmen och kärleken, och själve Lucius de Geer börjar luta åt det senare, börjar lägga av sin officers-persona och bli mer mänsklig, oförutsägbar och drömmande. Nigromontanus’ kartor däremot verkar leda mot en viss stelhet, mot mauretanska marker.

    Hade glömt allt detta från min förra läsning. Typiskt Jüngers böcker: man hittar alltid något nytt i dem.

  7. Rickard K Says:

    Apropå att ange källor och underströmmar indirekt och på andra ställen så har vi ju (som du antyder Alamut) även Alamut, Lucius de Geers svarta katt, tillika namnet på den legendariska klippborgen.

    Om man vill kan man tolka detta i sin bredaste betydelse, och göra en historisk koppling direkt till persiskt 1100-tal, men jag misstänker att det är en mer specifik hänvisning Jünger tänker sig. Jag tror att det är den gamle partisanen och entomologen Vladimir Bartols ”Alamut” från 1938 vi skall associera till. En roman som utspelar sig i assassinernas tid, men som handlar om tyranniernas framväxt på 20- och 30-talet, faran med ideologier och de nihilistiska ledarnas manipulation av sina anhängare. Boken är ironiskt tillägnad Mussolini och har ”Inget är sant, allt är tillåtet” som motto, vilket påminner om mauretanierna vars valspråk är ”allt är förbjudet” för de lägre rangerna, men ”allt är tillåtet” för de högre.

    Att Lucius har katten Alamut med sig i sin lägenhet, i sitt arbete, som något som finns där i bakgrunden, vill jag tolka som en redovisning från Jünger, kanske till Bartol själv, att när han skrev Heliopolis så hade han romanen Alamut med sig. Å andra sidan kan detta vara helt fel då Alamut inte verkar ha funnits tillgänglig på annat än slovenska (och checkiska) förrän långt efter det att Heliopolois gavs ut. Eller behärskade Jünger möjligen några sydslaviska språk?

  8. Alamut Says:

    ”Typiskt Jüngers böcker: man hittar alltid något nytt i dem.”

    Jo, den bedrar sig nog som tror sig vara ”färdig” med Jünger…

    Tänkte följa upp med några reflektioner kring den heraldiken:

    De Geers svärdslilja symboliserar kvintessensen inom alkemin eller med andra ord det oförgängliga och allra mest ädla inom människan. I överförd bemärkelse är denna blomma inom irissläktet även en symbol för infans solaris eller den andligt förverkligade Universella människan (ar. al-insan al-kamil). Vi har med andra ord att göra med prototypen för all legitim suveränitet som blommar ut genom kontakten med prima materia (här personifierad av Budur Peri).

    Den heraldiska liljan kallas ibland fleur-de-luce, vilket i det här sammanhanget med lite god vilja skulle kunna utläsas ”Lucius blomma”. Liljan pryder även sedan åtminstone Flavio Giojas tid kompassrosornas nordlinje – en hyperboreansk markör om något. Tilläggas kan även att Gioja fått månkratern vid månens nordpol uppkallad efter sig, vilket Rickard K. redan påpekat apropå Polstjärnan antyder att den rätta hyperboreanska riktningen transcenderar det jordiska.

    Stavningen Ger i devisen ”De Ger trift” är sannolikt besläktad med fornhögtyskans gêr, spjut, och besläktade ord i överförd bemärkelse som gerade och gerecht (i svenskan finner vi t ex ordet geringssåg). Man skulle även kunna associera till latinets germâni, ”de äkta”, apropå att Jünger, som det framgår i krigsdagböckerna, är en eminent representant för det andra Tyskland.

    Ordet eller namnet Ger hänger med andra ord tydligt samman med trift, träffsäkerheten. Levd kunskap eller dygder som upprätthåller vad som är rätt och riktigt, eller med andra ord skiljelinjen mellan sanning och osanning, sanskrits satyam (rtam) resp. anrtam är någonting som går utöver det etisk-moraliska och empiriska planet. Enligt A. K. Coomaraswamy kan det bättre förstås som korrekt eller inkorrekt, att träffa eller missa målet. (Jfr. även med den ”raka” eller ”smala” Vägen.)

    Jünger var ju för övrigt själv medveten om att även den litterära stilen djupast sett vilar i rättfärdighet – hur man ska väga orden och satserna. ”Därför kommer man aldrig att få se de bästa pennorna i den dåliga sakens tjänst”.

  9. Österlandet som inre orientering « Café Exposé Says:

    […] Reseanteckningar med bl a en aktuell diskussion om mytologin i romanen Heliopolis. […]

  10. Rickard K Says:

    Betydelsen av ”de Geer” och ”de ger trift” nämns även det i boken, med den något kryptiska kommentaren om ”nominativ” på s.66 (citatet nedan), och när namnets/vapnets koppling till svärdsliljan nämns, så måste man tillägga att Nigromontanus faktiskt är en svärdslilja, ”Gladiolus nigromontanus”:

    ”Ett vackert valspråk, herr de Geer – ert namn tyder väl på frankisk härkomst?”
    ”Man kan nog få det intrycket – i själva verket härstammar vi från fornsaxiskt ursprung. Detta ’de’ är nominativ, men man har bland oss så ofta ingått äktenskap med franker att vetskap därom nästan har råkat i glömska.”
    Han pekade på det tecken kring vilken devisen slingrade sig:
    ”På alldeles samma sätt förhåller det sig med lansspetsen, som tidigare helt enkelt hade formen av en snedruta och först så småningom har antagit den liljeform som ni ser här. Den var från början vapnet att fälla motståndaren till marken med och till att nedlägga hjortar och vildsvin i de stora skogarna…”

  11. Alamut Says:

    ”att nedlägga hjortar och vildsvin i de stora skogarna…”

    Det är onekligen något visst med just den återkommande vildsvinsjakten hos Jünger. Sambandet med der Waldgänger finns där, men är höljt i dunkel.

  12. Svensson Says:

    Har nu själv recenserat boken ifråga, Jüngers ”Heliopolis”:

    Jag vill inte säga att min genomgång är mindre djup än ”Reseanteckningars”. Dock är den kortare :)

  13. Svensson Says:

    Försökte länka men det sket sig. Nåväl, kolla in etiketten ”Jünger” på Svenssongalaxen, länk i bloggrollen.

  14. Med Ernst Jünger genom nihilismens vändpunkt « Café Exposé Says:

    […] av att Reseanteckningar inte har uppdaterat på länge. Där kan man annars bland annat läsa en ypperlig analys av mytologin i Jüngers roman […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: