Goethes valfrändskaper (del 3)

weimarhus4

Från det explicita till det implicita

Som vi redan har sett så visar sig de yttre konflikter valfrändskapet skapar i romanen vara olösliga för dess karaktärer, d.v.s. konflikter mellan sociala institutioner och människans natur, mellan giftermål och kärlek, mellan sociala konventioner och personliga lojaliteter osv. Detta medför att det enda de är förmögna till är att förhålla sig till situationen, vilket förflyttar uppmärksamheten från den yttre till den inre sfären, där konflikten istället står mellan självkontroll och djuriskhet, mellan intellekt och ego, mellan hänsyn och hänsynslöshet osv.

På detta plan – som så att säga står oberoende av världsliga hänsyn och de personliga valens möjlighet eller omöjlighet att påverka yttre skeenden – är det visserligen enklare att skilja mellan rätt och fel, men ändå lämnar oss till och med Charlottes val, som här representerar det rätta och goda efter Eduards gradvisa regression till ren egoistisk impulsstyrning, med en känsla av ofullständighet, av att hela trädgårdsidyllen där dramat utspelar sig är en konstruktion, ett artificiellt, platt och omänskligt laboratorium. Trotts de nyktra och analytiska sociala föresatserna i romanens inledning så beter sig alla inblandade mer som labbråttor än som vetenskapsmän, helt oförmögna att ta sig ur sina egna labyrinter.

Detta tar oss vidare, förbi den nästan överdrivet explicita beskrivningen av valfrändskapets mekanismer, till romanens andra stora tema, dess implicita kritik av det av sociala tvång och privilegier hämmade, inskränkta och skyddade liv huvudpersonernas lever – en borgerlig skentillvaro som omöjliggör ett nyktert utifrånperspektiv, vilket gör karaktärerna oförmögna att urskilja det som är viktigt från det som är oviktigt och ger egot fritt spelrum.

I motsatts till romanens först tema så framträder detta andra tema främst i det icke sagda, i vad karaktärerna inte gör, i det som ligger utanför romanens stoff och som enbart framträder mellan raderna. Detta gör det dock inte mindre närvarande. De två sidorna, som man kanske kan kalla romanens dag och natt, möts när ett par ”främlingar” gästar handlingen med en klarsyn som stör våra huvudpersoner, och de berättar en historia som på motsvarande vis presenteras för oss läsare som en insprängd novell mitt i boken som stör romanformen.

“Assuredly we spend far too much labour and outlay in preparation for life. Instead of beginning at once to make ourselves happy in a moderate condition, we spread ourselves out wider and wider, only to make ourselves more and more uncomfortable. […] I think I am now on the right way. I look upon myself steadily as a traveler, who renounces many things in order to enjoy more. I am accustomed to change; it has become, indeed, a necessity to me…”

Gästerna ger uttryck för den resandes rotlösa melankoliska frihet. Ett uttryck för vad som å ena sidan kom att bli den moderna arbetarens alienation och oförmåga till förundran, men som å andra sidan i lika hög grad möjliggör en frihet och klarsyn utan sentimentala band som låter människan se världen som den är utan trångsynt småsinthet. Gästerna ger ett utifrånperspektiv på huvudkaraktärernas inskränkta värld, de avslöjar enbart genom sin närvaro (d.v.s. utan agenda) dess avskärmade begränsning och existentiella meningslöshet, den värld som paradoxalt nog samtidigt är den där man är rotad, har en förankring, ett ansvar och ett liv som ger en känsla av mening.

Den insprängda novellen fungerar kort sagt som antites till romanens alienation, eller snarare som idealbild för hur det skulle kunna vara, en kärlekshistoria med lyckligt slut där romanens symboliska separation mellan kärlek och äktenskap aldrig tillåts slår rot. Men både berättelsen i novellen och främlingarnas utifrånperspektiv väcker bara obehag och motvilja hos våra förtappade huvudpersoner. Styrkan i det trygga men förtvivlade livet mot döden segrar över den fria och osäkra utvägen, döden mot livet.

”The strangers were gone, and notwithstanding their having been the inadvertent cause of strange and painful emotions, left the wish behind them, that this meeting may not be the last.”

I det här sammanhanget kan man även se det välkända citatet från Wilhelm Meisters läroår: ”När vi tar folk enbart för vad de är så gör vi dem sämre, men när vi behandlar dem som om de vore vad de borde vara så hjälper vi dem att bli vad de är förmögna till att bli.” En inställning som samtidigt kan upplevas som ett hot, eller till och med som ett angrepp, av den som av rädsla inte vill ha eller är oförmögen till förändring. Den som i blindo vill hålla fast vid det upplevt trygga projicerar istället sina tillkortakommanden på främmande gäster som dessa, som genom sin blotta existens får den tragiska idyllens fasad att börja krackelera.

weimarhus2

Goethe & Linjen

Det intressanta med det implicita temat är att perspektivet, sökandet efter vägar ut ur, bort från och mot den rådande ordningen även tycks vara ett framträdande drag hos Goethes efterföljare. Det är inte bara tydligt hos de tidigare nämnda författare som uttalat lånar Goethes Valfrändskap som titel och/eller analysverktyg (Benjamin, Ekelöf, Weber och Löwy) utan är även ett gemensamt drag för t.ex. de tänkare som Löwy presenterar i sin bok, liksom för Jünger och den radikalkonservativa krets som bl.a. lyfts fram i Preussiska anarkister.

I förlängningen handlar detta om vad som kom att kallas linjen, vilket alltså blir ännu ett begrepp vars rötter man kan spåra i arvet efter Goethe, vid sidan av t.ex. det faustiska, och som återfinns hos allt från radikala romantiker som Wagner, vars livsverk Nibelungens ring kan ses som en enda lång dramatiserad analys av linjens passerande på olika nivåer, till Jünger, vars Över linjen kortfattat konkretiserar det centrala i denna tanke på ett hittills oöverträffat sätt.

I Ernst Jüngers Heliopolis finns för övrigt flera tydliga paralleller till Goethes Valfrändskap. Huvudpersonen Lucius frihetskänsla under sin anonyma ökenvandring innan han återvänder till Heliopolis – där han är bunden och begränsad av sin position, historia och sociala identitet – fyller samma roll som gästernas besök i Valfrändskap. Skillnaden är att Jünger låter Lucius påvekas av detta, som en första katalysator för dennes vidare utveckling, på ett sätt som Goethes karaktärer är oförmögna till. Lucius lyckas kort sagt där Charlotte, Eduard, Kaptenen och Ottilie misslyckas kapitalt.

En annan influens från Valfrändskap är den tidigare citerade formuleringen av att i förnekelse låta vardagen rulla på trots extraordinära omständigheter där allt står på spel, en bild som Jünger lånar till sin beskrivning av hur tyranniet tillåts smyga fram i fullt dagsljus i liknelsen av en fest som urartar: ”Ännu försöker man blunda för otillbörligheterna, att ta dem på skämt eller också att kritisera dem, […] då kommer en karl in med avhugget huvud. Nu vet man vad klockan är slagen. […] Likväl har affärerna sin gång.”

Vidare utspelas både Goethes och Jüngers respektive roman som i en snötalisman, en begränsad värld där allt utanför tynar bort, blir drömskt och overkligt, tydligt uppställd som en avgränsad arbetsyta för författarens kontrollerade experiment.

weimarhus3

***

Annonser

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: