Archive for the ‘Bureus’ Category

Bureus & vetenskapen

2007/12/10

UppsalasigillDet är känt att Uppsala universitets sigill, med den välbekanta inskriptionen Gratiae – Naturae – Veritas, utformades av Johannes Bureus, och levererades till universitetet år 1601. Motivet förekommer dock även två år tidigare på Bureus stora runtavla (bilden nedan), med den enda skillnaden att strålarna runt Jahve i den övre halvan här ännu inte sträcker sin ner över jordklotet i den undre. Det är okänt om denna förändring gjordes på Bureus eget initiativ eller som en eftergift för kyrkan, här representerad av beställaren Laurentius Paulinus Gothus, för vilken det ursprungliga motivet kan ha framstått som allt för blasfemiskt. Utifrån vad vi vet om Bureus i övrigt kan vi vara tämligen säkra på att utformningen i vilket fall varken var slumpartad eller ogenomtänkt.

Hur ska man då tolka devisen, sanning genom nåden och naturen? Och viken betydelse hade begreppen natur och nåd för Bureus? Det är självskrivet att de inte hade den moderna betydelse som ofta används idag, där gratiae anses syfta på humaniora och naturae på de naturvetenskapliga ämnena, och att dessa två världsliga kunskapsområden gemensamt utgör sanningen. En betydelse mer i Bureus anda torde vara att vägen till sanning bär via kunskap om skaparen och skapelsen i dess bredaste bemärkelse, och om det är så, att solstrålarnas utbredning till hela cirkeln kan ha varit ett sätt att värja sig från vantolkningen att dessa områden skulle utgöra två från varandra helt skilda domäner, den uppfattning som etablerades under renässansen och kom att lägga grunden för den nu rådande scientismen.

Bureus runtavla

Annonser

Atlantican & Nordens Orakel

2007/01/11

Olof Rudbeck (1630-1702) var en märklig man, ett svenskt universalgeni i sann renässansanda, nästan hela sitt liv verksam vid Uppsala universitet. Han skrev även en väldigt märklig bok, Atland eller Manheim, mer känd som Atlantican, publicerad i fyra band (1679-1702). På grund av denna bok kom Rudbeck att kallas Nordens orakel.

Rudbecks AtlanticaOlof Rudbecks vetenskapliga bana började inom anatomin, och hans upptäckt av lymfsystemet endast 22 år gammal gav honom ett namn i hela Europa. År 1660 utsågs han till medicinprofessor i Uppsala, men han föreläste även i en mängd andra ämnen, bl a botanik, arkitektur, astronomi och pyroteknik. Hans betydelse för både staden och universitetet går knappast att överskatta. Han anlade Uppsalas botaniska trädgård, uppförde den anatomiska teatern och var en nyckelperson för universitetets utveckling. Han konstruerade Uppsalas vattensystem, byggde broar, skepp och maskinverkstäder, drev en färjelinje mellan Uppsala och Stockholm och var en erkänt skicklig kartritare som tog upp beställningar från hela landet. Vid sidan av Atlantican arbetade Rudbeck även på det botaniska mastodontverket Campi Elysii (sv. Glysiswald), ett uppslagsverk över alla världens växter, varav tolv band hann färdigställas med över 6200 växter avbildade. Carl von Linné, som studerade under Rudbecks son, hedrade senare sina föregångare med blomman Rudbeckia.

Men, arbetet som kom att överskugga allt annat – arbetet som blev hans livsverk – var forskningen i fornnordisk historia och mytologi. Genom att jämföra egna utgrävningar, isländska sagor och grekisk mytologi så kom han fram till den fantastiska slutsatsen att Skandinavien inte bara bar på en antik historia jämförbar med medelhavsländernas, utan att denna förlorade civilisation i själva verket var alla myters och kulturers ursprung, och att Atlantis skulle ha legat på exakt samma plats som dagens Uppsala.

Hur det hela började
Arbetet med Atlantican inleddes troligen någon gång i slutet av 1660-talet, när kollegan Olof Verelius (professor i ”fäderneslandets antikviteter” och obestridd auktoritet på vikingar, runor och isländska sagor) bad Rudbeck att rita en karta till premiärutgåvan av Hervararsagan, då en av de absolut äldsta och viktigaste länkarna till Sveriges forntid. Nästan genast tyckte sig Rudbeck se tydliga likheter mellan Hervararsagan och den grekiska mytologin. Bl a omnämns kungariket Glysiswal, på isländska Glaesisvellir, där glaes betyder bärnsten och vellir är böljande landskap, vilket alltså skall läsas som De gnistrande slätterna. Detta påminner om de glänsande elyseiska fälten, eller lycksalighetens ö, som i de äldsta antika texterna beskrivs som väldiga fält vid världens ände. I båda myterna beskrivs invånarna som lyckliga, långlivade och utan sjukdomar som ägnade dagarna åt idrott, fest och dans. Glysiswals ärkefiende var jättarna i granlandet Jotunheim, vilket osökt för tankarna till de grekiska gudarnas ständiga kamp mot titanerna. Rudbeck började snart fördjupa sig och skrev ner alla samband han stötte på.

När han visade sina första oredigerade anteckningar för Verelius blev denna mycket imponerad, och han uppmuntrar honom att gå vidare till ännu en auktoritet på området, en riktig veteran, den tyske historikern Johannes Loccenius. Han var inte bara en av de största kännarna av forntidens Skandinavien, utan även expert på de antika klassikerna. När den då 70 år gamle Loccenius fick lästa Rudbecks anteckningar började han gråta glädjetårar och utbrast ”Huru många gånger hafver jag och andra Historici läst de rummen igenom och intet hafva kunnat märkt at dhe tala uthtryckeligen om Sverige”. Alla tre var överens om att Rudbeck var någonting stort på spåren, och med dessa herrars stöd tog forskningen fart på allvar.

Hyperboréerna & Rudbecks föregångare
Detta var dock inga helt nya funderingar, utan snarare slutet på en epok, renässansen, där en av de bärande teserna var att man genom att studera antiken kunde återerövra förlorad kunskap och visdom. Flera tänkare hade redan tidigare sett samband mellan den grekiska mytologin och norden, och placerat de mystiska hyperboreérna (från hyper borea, bortom nordanvinden) till norra Sverige, bl a Adam av Bremen och Albert Krantz. Hyperboréerna var ett folk som i de antika texterna beskrevs som långa och friska, visa och rättfärdiga, och deras religiösa ceremonier hölls utomhus i heliga lundar.

De två viktigaste föregångarna, i vars fotspår Rudbeck vandrade, var Johannes Bureus (1568-1652) och George Stiernhielm (1598-1672), vilka båda ägnat åratal av forskning åt att bevisa hyperboreérnas koppling till Sverige. Ingen av dem han dock färdigställa sina arbeten före sin död, men de lämnade efter sig utförliga manuskript och anteckningar. Man vet med säkerhet att Stiernhielms manuskript hamnade hos kollegan Verelius, som ofta hänvisade till dessa i sin egen forskning om isländska sagor, och med all sannolikhet hade de även tillgång till Bureus opublicerade anteckningar. (Stiernhielms ofärdiga manuskript publicerades postumt 1685 under titeln Avhandling om hyperboreérna.)

Rudbecks lösning på den hyperboréiska gåtan var att namnets innebörd på grekiska bara var en ljudhärmande efterkonstruktion, och att hyperboré i själva verket var den grekiska stavningen av det svenska ordet yfwerborne, ett svårtolkat ord som bl a levde kvar i gamla visor och på en runsten utanför Uppsala. Om man bortser från att F har blivit P (vilket är ett känt fenomen i överföringen av ord mellan språken, som i Fader och Pater) så är det exakt samma ord. Denna insikt uppenbarade sig för Rudbeck när han i en av de äldsta existerande handskrifterna av Snorre Sturlassons Edda stötte på en beskrivning av Bore, som påminde om hyperboreérna. Bore var enligt mytologin den första guden på jorden, far till Bur som i sin tur var far till Oden. Denne Bore beskrevs även som förfader till många av de mäktigaste asagudarna, och det var hans barn som skapade de första människorna och byggde Asgård. Rudbeck påpekade även att minnet av Bore fortfarande levde kvar i många namn på orter och platser runt om i Sverige.

I samband med detta för Rudbeck även fram likheten mellan det grekiska alfabetet och runraden. Argumentet går kortfattat ut på att den etablerade teorin, att det grekiska alfabetet uppstod ur feniciernas, faller på att det senare bestod av 22 bokstäver när det ursprungliga grekiska bara innehöll 16. De 8 sista tillkom först senare, och av de första 16 var det ett flertal som inte återfanns hos fenicierna alls. Då var likheterna mycket större mellan det grekiska alfabetet och runorna, även dessa enligt Rudbeck ursprungligen 16 stycken, varav 13 direkt motsvarar varandra och resten kan förklaras genom att jämföra stavning av synonyma ord, där F som sagt har blivit P, som i Fan och Pan, och H har blivit K, som i Hjärta och Kardia osv. Som ytterligare bevis för att runorna inte bara motsvarar de grekiska bokstäverna, utan faktiskt föregår dem och utgör världens äldsta skriftspråk anför Rudbeck sina häpnadsväckande resultaten från fältet, och sin nya teknik för mätning av åldern på fornlämningar.

Grekiska, latin & runor

Rudbecks metod & fallet från guldåldern
Om Stiernhielm var poet, och Bureus mystiker, så var Rudbeck en mer renodlad vetenskapsman. Han förstod vikten av förstahandsinformation, att själv utforska intressanta platser, gravar och runstenar. Han hade insett att sekundärkällor var opålitliga, att tidigare historiker kunde ha misstagit sig, så han uppfann en metod för att datera föremål begravda i marken genom att analysera djup och omkringliggande jordlager. Han bifogade utförliga instruktioner i Atlantican till andra forskare som ev. ville använda sig av tekniken (om allt ifrån olika jordsorter till ideala väderförhållanden) och lade därmed grunden för den stratigrafiska metod arkeologer använder än idag.

Resultatet av mätningarna var att den svenska historien gick tillbaks till ca 2300 f.Kr., vilket var helt enastående utifrån den tidens världsbild. För det första, så slog dessa resultat de allra tidigaste datumen i den då etablerade kronologin över forntiden (den första olympiaden, det Trojanska kriget mm.) med hela 1000-1500 år. För det andra, så låg denna tid bara hundra år efter syndafloden, vanligen beräknad till ca 2400 f.Kr. Den europeiska forskarkåren var överens om att inga äldre fynd kunde göras, så även Rudbeck, då alla spår var bortspolade och jorden befolkats på nytt. Med tanke på hur nära detta den svenska civilisationen låg i tiden, och det gigantiska glappet till Medelhavets högkulturer, så framstod den enda rimliga förklaringen som att återbefolkningen av jorden faktiskt börjat i Norden och sakta spridit sig söderut.

Förutom spår i naturen och arkeologiska fynd sökte Rudbeck även kulturella spår, som uråldriga namn på platser, sagor och sånger, och lokala legender som gått i arv i generationer osv. På sina resor sökte han upp och talade med de äldsta människorna på de mest isolerade platserna han kunde hitta. De högre samhällsskikten, de stora städerna, gränsområden och kustregioner var alla miljöer allt för utsatta för yttre påverkan, kulturell blandning och modets nycker, men hos bönder i små isolerade byar i inlandet kunde traditioner leva kvar oförändrade i århundraden, och spår av forntiden fanns bevarade i deras vardag. Rudbeck fick bl a lära sig runstavens hemligheter av tillmötesgående bönder. Runstaven var en forntida kalender, enligt Rudbeck så avancerad att den vittnade om en kunskap om himlakropparnas rörelser som vida överträffade den tidens mest avancerade astronomiska upptäckter, alltså ett tydligt exempel på övervintrad visdom från en förlorad guldålder.

Dessa fynd på fältet användes för att underbygga det huvudsakliga innehållet i Atlantican, jämförelser utifrån mytologiska och (med åren i allt högre utsträckning) etymologiska samband. Rudbecks syn på myter och gudasagor var att dessa uttryckte ett kollektivt eller kulturellt minne av verkliga historiska händelser. Inte att gudarna bokstavligen gick på jorden, men att viktiga hjältar, kungar och händelser gjort ett så starkt intryck att de levt vidare i sagorna, eller att de kanske redan i sin samtid hyllades som gudomliga, som t ex faraonerna i Egypten som tillskrevs makten över solens gång och Nilens översvämningscykler.

Att det inte finns några skriftliga källor bevarade från denna fornnordiska civilisation var helt naturligt, för folk som upplever en guldålder är inte benägna att skriva sin egen historia. Historieskrivning förutsätter svåra tider, krig, svält och katastrofer. Istället har minnet av denna högkultur nedtecknats i omkringliggande och efterkommande civilisationer. Myten om Atlantis, ön som sjönk i havet, skall ses ur detta perspektiv, som ett minne av den ursprungliga nordiska civilisationens förfall, inte som en fysiskt ö som bokstavligen sjönk i havet.

Argonauter, Hades & Kimmerer
Hyperboréerna var långt ifrån den enda länken mellan grekisk mytologi och norden. En av de första sagorna som Rudbeck verkligen satte tänderna i var Jasons, Orfeus och de övriga argonauternas jakt på det gyllene skinnet. Med en mängd uträkningar utifrån restider och kursangivelser i olika antika versioner av berättelsen (främst Argonautica Orphica, som angås äldst och diktad av Orfeus själv) hävdade Rudbeck att de troligen tagit sig från Svarta havet till Sverige via de ryska floderna, samma väg vikingarna långt senare skulle använda åt andra hållet. Han lät t.o.m. bygga båtar som släpades över land för att pröva om det var möjligt att ta sig förbi de ställen där båtarna behövde bäras och ändå komma fram till Östersjön på angiven tid. Andra spår som tydde på att det var Sverige de kommit till var namnen på de platser Argo passerade, Luelo (Luleå), Pacto (Piteå) och Casby (Kassaby eller möjligen Kasby), svenska städer som tydligen blomstrat redan under den tidigaste antiken. Som svar på att Argonauternas resa skulle vara ren fiktion skrev Rudbeck följande i Atlantican:

Ty således vill jag heller tro på denna harponistens drömmar än den stora mathematicum Ptolemeum som med hela sin matematiska konst intet har kunnat finna Sveriges berg, landskap, mörker och Ishaven igen, icke heller dess längd, utan gjort det allenast till en liten ö, 30 mil lång. […] Jag vill således behålla heller de sanna drömmare än de osanna skrivare.

En annan del av den grekiska mytologin som enligt Rudbeck beskrev faktiska resor till Skandinavien var berättelserna om Hades, som av Homeros beskrivs som ett isigt och kallt land nära världens ände i norr, där ”kimmerernas folk” bor och dit Helios blick aldrig vänds, ”varken när han går upp på den stjärnöversållade himlen eller från himlens valv ånyo sjunker”. En träffande beskrivning av den permanenta vinternatten norr om Polcirkeln. Kimmi eller Kimmerii härleder Rudbeck från ett fornnordiskt ord för mörker som återfinns i en mängd namn på platser i norr, som Kimme-Lappmarck, Kimmernäs, Kemi älv, Kimi stad och Kimi träsk. Den blinda siaren Teiresias som Odysseus sökte upp var i själva verket en samisk shaman, och samma person som gett upphov till Tyr i Eddan. Kerberos motsvaras av Harm, hunden som vaktade Hel, och Karon härledde Rudbeck från baron, en samisk begravningsplats, och barin som betydde båt (vilket även kan härledas från det egyptiska ordet för båt).

Atlantis & Atlantican
Den antika historien om Atlantis grundar sig egentligen helt på Platon. Han beskriver en förlorad civilisation någonstans bortom Herkules stoder, som först steg till otroliga höjder för att sedan våldsamt gå under och sjunka i gyttja och dy. Rudbeck lägger fram en mängd argument för varför detta skulle gälla Sverige och Uppsala, allt ifrån mer diffusa, som att Platon kallar landet den vackraste slätt på jorden och att området kring Uppsala var känt för sin bördighet, till väldigt exakta mätningar utifrån Platons geografiska angivelser för floder, berg, byggnader och Atlantis storlek. Hur viktiga fältstudierna var för Rudbeck framgår av följande passage ur ett brev till De la Gardie (från 1677) angående den samtida kritiken mot Rudbecks arkeologiska resultat i Uppsala:

Alt dätt iagh i mit wärk wil bwisa utaff wåras och Eddas älsta Skalder och de aldraelste Grækers, Latiners, Ægyptiers, Chalders och Arabers skriffter, både om detta tempels storlek, murning, art aff pelare, dess situation ifrån Melaren, de 3 brunnarne, kärret, högarna, Rennarbanet etc. och där aff föliande alla Gudars och Konungars utgångh aff Swerige medh hela Cronologien, hon faller och är inthet wärdh att läsas, mycket mindre tryckias, om dätt inthet får wara sant, som än idagh står för allas ögon.

Platon talade om heliga backar, otillgängliga berg som omgav riket, och om ett gyllene tempel omgivet av en mur av guld i närheten av heliga lundar och källor där det var sjätte år hölls återkommande kultfester, där alla områden som ingick i förbundsstaten Atlantis var representerade och man beslutade om lagar och offrade oxar till gudarna. Rudbeck påvisar motsvarigheter i Uppsala högar, Skanderna som omger Sverige, och hednatemplet över vilket Uppsala gamla kyrka var uppfört, som på 1000-talet beskrevs av Adam av Bremen som omgivet av en kedja av guld, och med ett tak av guld, där det var nionde år hölls en gemensam fest med deltagande folk från alla sveonernas landskap. Kungar och folkstammar, alla och envar sände sina gåvor till Uppsala”, och i Snorre Sturlassons Heimskringla nämns att man i Svitjod födde upp tjurar för att offra till Oden. Platon nämner en kapplöpningsbana, och Rudbeck gräver fram den gamla rännarbanan som visar sig ha exakt de mått Platon anger. Platon daterar Atlantis fall av till ca 9400 f.Kr, och Rudbeck påpekar att det inte finns någonting som tyder på att den tidens astronomer utgick från solår, utan att Platon troligen menade månader, vilket skulle betyda 1350 f.Kr, 1000 år efter att Sverige först skulle ha befolkats. Platon lär ha kallat Atlantis en ö, men Rudbeck påpekar att i originaltexten används ordet nesos vilket även kan betyda halvö (som i Peloponnesos).

Atlantis första kung hette Atlas. Atlas påminner starkt om den fornnordiske kungen Atle (som bl a omskrivs i Atla-kvida och Atla-mal). Atle härskade även han över en blomstrande civilisation, men föll likt Atlas offer för sin egen girighet och kungariket gick under. Det försvann likt Atlantis för alltid, bortsvept av dånande lågor. Även här underbygger Rudbeck sin argumentation med namn på platser som fortfarande lever kvar, Adelsö, Atlesjö, Alby och Atlefjäll, och, viktigast av allt, Atland ska vara ett forntida namn för Sverige, därav namnet på boken, Atland eller Manheim.

Platon använde Atlantis som ett varnande exempel för sin tids Atenare, för att belysa hur högmod går före fall, och att även den mäktigaste och mest perfekta civilisation kan drabbas av gudarnas vrede om den väljer jakten på rikedom, expansion och världslig makt framför de klassiska dygderna, en process som inleds med att invånarna gradvis låter den gudomliga naturen inom sig slockna och dö. Atlantis gick under, Rom gick under och Sveriges relativt nyvunna stormaktsställning hade redan börjat vackla. En av de populära teorierna i det protestantiska Europa var att Gustav II Adolf – Lejonet från Norden – var guds redskap i Roms andra fall, där påvedömet och katolska kyrkan straffades för högmod och dekadens, en historisk repris av den gotiske kung Alariks plundring av Rom 410. Nu, knappt 40 år senare, började samma öde hota Sverige, med inkompetent styre, ständiga krig, utarmning av landet och ett svältande folk trots att den svenska kronan aldrig varit mäktigare. För Rudbeck var Atlantis både ett varnande exempel och en praktisk vägledning för hur den stundande katastrofen kunde undvikas. Istället för dekadensens girighet, makthunger och självgodhet, förfallets kännetecken, så var det dags att återupprätta de dygder som kännetecknade hyperboréernas högkultur och Platons atlantider – sanning, värdighet, heder och godhet.

Hermes från Norden
De äldsta grekiska gudarna beskrivs i de antika texterna som barn till titaner, ofta specificerat till Okeanos och Tetys. I Iliaden säger t ex Hera att ”Jag vill bege mig långt bort till jordens yttersta gränser. Där bor Tetys, vår mor, och Okeanos, gudarnas upphov…”, och enligt poeten Hesiodos är dessa titaners hem dolt ”i det dimmiga mörkret […] aldrig belyser Helios dem när han stiger på himlen…”, och enligt historikern Diodorus var Tetys ingeting mindre än en drottning av Atlantis. Rudbeck ansåg sig även ha funnit deras hem i Tethis fiord, Tysfjorden i norra Norge.

Vidare var de antika källorna överens om att hyperboréernas främsta gud var Apollon, och de flesta ansåg att han hade utvandrat till Grekland från hyperboréernas land, och att hans mor Leto var Hyperboré och dotter till en titan (Tetys bror). Enligt Rudbeck var Apollon synonym med Balder. Båda beskrevs som den mest vältaliga, vackra, rättrådiga, kloka och barmhärtiga av gudar, och båda var siare och älskade av alla. Apollons far Zeus, den starkaste, mäktigaste och mest skrytsamma av gudar motsvarade asarnas Tor. Båda var våldsamma, krigiska och relativt enkelspåriga åskgudar, tillika upprätthållare av universums ordning och skipare av gudomlig rättvisa. Den svårmodige Oden, som hämtade sina stupade till Valhall, dödens sal, motsvaras av grekernas Hades, vars rike Rudbeck redan placerat i Norden.

Rudbecks merkuriusstavDen mest betydelsefulla asaguden för Rudbeck och Atlantican var dock Heimdall, den gudomliga budbäraren, vägvisaren och tolken, tillika förmedlaren av initiatorisk kunskap, som motsvaras av grekernas Hermes, romarnas Merkurius (merkesmannen) och abrahamiternas Enok eller Idris. Etymologiskt härledde Rudbeck Heimdall från heimtaler, vilket betyder hemlig talare. Enligt den klassiska mytologin var det Hermes som gav skriftspråket till människan, och Merkuriusstaven (caduceus) med två omslingrade ormar var enligt Rudbeck en nyckel som förmedlade runskriftens mysterier, en hermetisk symbol i Bureus anda utifrån vars former alla tecken i det ursprungliga alfabetet kunde konstrueras. Ordet runa betyder hemlighet, och staven skulle förstås som ett praktiskt verktyg för att bevara och bära traditionen vidare, och för att förmedla den ursprungliga hyperboréiska visdomen till Medelhavets kulturer.

[Huvudsaklig källa: Drömmen om Atlantis av David King, Fahrenheit 2005]

Erik Lundberg – en ovanlig anarkist

2006/11/27

…han kände sig släkt med de forntidsvisa och visste, att nutidens förbannelse var att det hemlighetsfulla hade försvunnit ur litteraturen.
…Det hemlighetsfulla och det äventyrliga räckte varandra handen. Forntid och nutid var förenade.

– ur Drömmar i det förflutna, om Vilhelm Ekelund.

Erik Lundberg (född 1923) är troligen en av Sveriges mest underskattade samtida författare – och kanske också en av de mest intressanta. Inte för sättet han skriver på, utan för vad han skriver om. I vilket fall är han oförtjänt ouppmärksammad. Han debuterade så sent som 1973, men har sedan dess publicerat inte mindre än 16 titlar.

Två genomgående teman kännetecknar hans författarskap: För det första, att böckerna är persongallerier, uppbyggda och kretsandes runt mer eller mindre kända författare, poeter, radikaler och mystiker som Lundberg klär i sina ord, och låter representera eller kritisera olika läror, epoker och tendenser i Västeuropas och Sveriges moderna och förmoderna historia. För det andra, hans djupa rötter i hembygden, den halländska naturen, uppväxten i Falkenberg, Halmstad osv. (Det kan, som parentes sagt, vara intressant att sätta det senare i relation till Retrogardisternas betoning av lokal kulturell förankring i Om retrogardism.)

Hans böcker är inga romaner, eller ens skönlitteratur i traditionell mening, även om hans språk och berättarstil ofta är både vackert och medryckande. Stilmässigt är det snarare fråga om essäsamlingar, där varje kapitel utgör en mer eller mindre fristående berättelse eller betraktelse som knyter an till ett för boken gemensamt tema. Och det är här hans storhet ligger. Erik Lundberg är i första hand ingen skönlitterär författare, utan mer en filosof eller tänkare som valt en friare, mer poetisk form än torra avhandlingar och artiklar för att dela med sig av sina funderingar, insikter och läsning av klassiker. Efter en bok av Erik Lundberg blir man inspirerad att gå vidare, gräva djupare och veta mer om de namn han introducerat oss för, eller givit nya ingångar till. Framförallt ställer han många av den svenska litteraturens klassiker i ett nytt ljus.

I Besök i ett landskap, där landskapet ifråga givetvis är Halland, får vi bl a möta Carl Jonas Love Almqvist, Gunnar Serner och August Strindberg, men den egentliga huvudpersonen i denna bok är som titeln antyder landskapet självt – dess städer, natur, historia och befolkning. Värt att notera är att det första kapitlet En mystiker i Halmstad, om munken Petrus de Dacia, som brukar kallas Sveriges första författare och som bl a studerade under Thomas av Aquino, återanvänds 14 år senare som inledning till Vid språkets rötter.

Han tycker om vad han hör om folket här uppe i norra Halland. Det är ett obändigt släkte. Brottsligheten är hög enligt statistiken. Man tar inte mot vad som helst och bryr sig inte om befallningsmän. Man kan alltid ge sig av. Har man den minsta båt och ett nät, kan man få sill, så man klarar sig. Frihetstecknet har någon kallat småsillen för. Så länge den glittrar, behöver fattigman inte krusa.
– ur Besök i ett landskap, om C.J.L. Almqvist.

Han visste så mycket men såg så litet. Alla böcker han läste var bara hinder. Gud uppenbarade sig för fiskare och herdar i Palestina, inte för filosofer i Athén…
– ur Besök i ett landskap, om Petrus de Dacia.

Boken På flykt i det förflutna handlar om det förflutna som en tillflykt från nuet. Tidsmässigt spänner den över det för moderniseringen så viktiga århundradet 1844 till 1944, från revolutionsåren till 2:a världskrigets slut. Huvudpersonerna har det gemensamt, förutom främlingskapet och flykten, att de på olika sätt var tätt knutna till socialismens utveckling. Bl a möter vi Karl Marx, själv en sorglig skepnad böjd över böcker på British Museum som anklagar alla andra för att slåss mot väderkvarnar, Herman Melville, som skrev ett epos om anarken Ismael som blir indragen i kampen mot leviatan, Henry Georg, som bidrog med insikten att materiellt framåtskridande inte är ett bot mot fattigdom utan tvärt om dess direkta orsak, Benito Mussolini, den unge socialisten som enbart drevs av hat och rotlöshet, utan varken tradition att falla tillbaks på eller drömmar för framtiden, och Leo Tolstoj, med sin egensinnigt anarkistiskt kristna civilisationskritik där icke-handlingen står i centrum. Mot slutet möter vi även Gustav Landauer, anarkist och mystiker som lät sig inspireras av Hölderlin och Meister Eckhart.

Alla som ”dött” genom att leva i samhällets konventioner använder våld utan att tänka på vad de gör. De står inte i något levande förhållande till världen omkring sig. Därför kan de behandla anklagade och dömda som saker. […] I halvlivet, rutinlivet växer ondskan. Samhället med dess organisation möjliggör ondskan. ”Alla dessa människor, fängelsedirektörer, eskortsoldater, alla dessa tjänstemän, som till största delen äro blida och goda, ha blivit onda endast därför att de äro i tjänst.” […] Det som upprör Tolstoj är inte så mycket de sociala olikheterna och orättvisan som den fruktansvärda tristess han finner i städerna, den glädjelöshet han överallt stöter på och som är en följd av opersonligheten i det moderna livet. Även om socialismen blir genomförd kommer all olust som industrialiseringen frambragt att finnas kvar. Därför vänder han sig vanmäktigt mot hela den moderna civilisationen och kulturen. […] Du måste lämna ett samhälle som vilar på en ond grundval. Alla liberala och socialistiska försök att ändra på samhällsbyggnaden kan aldrig leda till någonting bättre, så länge grunden är felaktig. Bara du själv kan genom ditt personliga liv bidra till att ett nytt samhälle så småningom kan uppstå. ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta andra tillfalla eder. Men vi har sökt detta andra och ha tydligen icke funnit det.” […] För Tolstoj vette varje modernt samhälle åt förstelning och död. Livet upphörde i organisationens tidevarv. Var Tolstoj reaktionär – var hans reaktion vänd mot död och förstelning.
– ur På flykt i det förflutna.

I drömmen stod Lenin vid sitt överfulla skrivbord, medan man i rummet intill förde in den frigivne Krapotkin. Jag väntade på att anarkisten – fursten skulle komma, men det gjorde han inte.
Genom en sidodörr hade han gått ut i korridoren, där en bondkvinna tog emot honom. Med nerböjt huvud och ödmjuk hållning höll hon fram en plåtspann, och han böjde sig ner, grävde med båda händerna i spannen och smorde sedan in sitt ansikte med jord och lera, kysste sina händer och bugade för kvinnan.
– Det är väl helt förbjudet, mumlade jag till Lenin vid min sida, att kyssa den ryska jorden och buga för det förflutna.

– Visst är det förbjudet, svarade Lenin och vände sig om.

– Kommunismen är maskiner och elektricitet, sade han och vred på strömbrytaren, och då såg jag att vi var helt ensamma. Framför oss låg en naken korridor, där ljuset flödade och mörkret inte hade den minsta springa att gömma sig i.

– ur På flykt i det förflutna.

Den fristående uppföljaren, Drömmar i det förflutna, fortsätter på samma tema, fast med en viss förskjutning av fokus, från flykten mot drömmen och fantasin. Här möter vi drömtydaren Sigmund Freud, som inspirerade en ung Emma Goldman men avfärdades av Jünger, Gabriele d’Annunzio, en märklig poet och krigare som omvandlade dröm till verklighet när han ledde slaget om Fiume, och Oscar Wilde, flanören som förde sig likt ”en romersk kejsare från förfallsperioden”, eller kanske en socialismens Marie Antoanette tills pöbeln knackade på dörren. Andra som passerar i boken är Vilhelm Ekelund, Hjalmar Söderberg och Serner igen. Det intressantaste kapitlet är annars Riddaren och geväret som utifrån Ludovico Ariosto, Cervantes och Ernst Jünger diskuterar ridderlighetens död i mötet med moderniteten, där den förut så stolte riddaren av historien förpassats till en ömkansvärd och löjeväckande drömmare – en Don Quijote. Men vad är det som säger att det är drömmaren som har fel? Eller att det förflutna skulle vara en så dum plats att fly till? Kanske drömmaren är den ende som verkligen är vaken? Boken avslutas med ett mer hoppfullt kapitel utifrån Tolkiens mytologi om härskarringen och ondskans natur som visar på en annan väg att gå.

Att det var farligt att läsa Ariosto, ja, det visste redan Cervantes, skriver Ernst Jünger i Psykonauterna. […] Don Quijote vill stanna kvar i det förgångna. Vad som är sagor för hans samtid är verklighet för honom. Med en dröm om det ridderliga stormar han mot det vardagliga omkring sig, en vardag där tekniken börjat sitt segertåg, så att ”en ärelös och feg arm kan taga livet av en tapper krigare”, så att en skurk kan mäta sig med en man av heder! […] Första världskriget hade Ernst Jünger upplevt som ett material-slag, där maskinkulturer försökte förinta varandra. Under andra världskriget tjänstgör han i Paris och antecknar i sin dagbok den 6 juni 1942: ”Under första världskriget ljöd frågan vi skulle lösa: ’Vem är starkast: människan eller maskinen?’ Sedan dess har processen fortskridit; idag gäller frågan om jorden ska behärskas av människor eller automater.”
I Paris hör han fruktansvärda rykten om vad som sker i öster: de bestialiska striderna på ryska fronten och det djuriska mördandet, och han skriver: ”Lukten från bödlarnas värld är ofta så märkbar att jag förlorar lusten att arbeta, att forma bilder och tankar. Illdåd har en förödande, deprimerande verkan…” Han gör själv en resa genom de ryska områdena, han hör om slakthusen och får vetskapen om utrotningen av judarna. ”Jag grips då av vämjelse inför uniformerna, axelklaffarna, ordnarna och vapnen, vilkas glans jag älskat så högt. Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.”
Den gamla riddarandan är död. Krigen har blivit teknik. I Hitler ser han ”inkarnationen av 1800-talets vetenskapliga teorier i deras fulla vedervärdighet.”
Riddarna har mött sin yttersta motsats. Det som började under karolingisk tid har nått sitt slut. Med Hitler kommer tekniken och massdöden. Det hjälpte inte att Roland kastade geväret i havet, där det var som djupast. Den värld Ariostos berättade om har försvunnit. Den gamla riddarandan är död. Tekniken har tagit över.
– ur Drömmar i det förflutna.

Det är natt, och Sam vakar över Frodo. Han kravlar ut från deras gömställe och tar sig en titt på omgivningen. Bortom Ephel Duath ser han för en kort stund en vit stjärna. Han blir tagen av dess skönhet och hoppet vaknar på nytt. Klart och iskallt drar en tanke genom honom: ljus och upphöjd skönhet äger bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd. Till sist är skuggan bara ett ringa och övergående ting. Han kastar all fruktan från sig, går in till Frodo, lägger sig vid hans sida och sjunker in i ”djup, drömlös och obekymrad sömn”.
Det onda har ingen verklig makt, kan bara förvrida det som finns och fördärva det. Ondskan har ingen egen skapande förmåga. Dess verk är endast det van-skapta. Ondskan är till sist ingenting konkret. Det är Sams insikt, när han befinner sig nära ondskans centrum. Och han kastar ifrån sig all fruktan.

Lavskägge har på sitt håll förklarat det för Merry. Visst är trollen fruktansvärt starka. ”Men trollen är bara avbilder, förfärdigade av Fienden i det Stora Mörkret i hånfullt efterhärmande av enterna”. Lavskägge hör ju till enterna, trädvarelserna eller trädherdarna. Trollen är deras van-skapta mot-bilder, liksom orcherna är de förvridna avbilderna av alverna.
Frodo är också säker på att ondskan inte har någon egen makt. ”Skuggan kan enbart härma och parodiera, den kan inte skapa, inga verkligt nya ting, nya i sig själva”.
Då Ringen förintas och Saurons välde virvlar bort av-slöjas en gigantiskt uppblåst Intighet.
Vid denna skildring av det onda, kommer man att tänka på Dante, hos vilken det onda också är en förvriden bild av det goda. Mot enter och alver svarar troll och orcher. Mot de nio himlarna svarar de nio avsatserna i helvetet. Mot Gud i höjden står Djävulen i djupet. Nedåt-uppför honom klättrar Dante och Vergilius och lämnar helvetet, där allt står på huvudet, är felvänt och vanskapt.
Sedan ser de åter stjärnorna!
”Högt ovanför Ephel Duath borta i väster var natthimmelen fortfarande skum och blek. Där borta såg för en kort stund Sam en vit stjärna som tittade ut ur en rämna i skytäcket rakt över en kolsvart klippspets högt uppe bland bergen.”
Ephel Duath är Skuggans Berg, gränsberget mellan människornas rike och Mordor, ondskans hemvist. Bortom Ephel Duath ser Sam den vita stjärnan. På andra sidan Lucifer ser de två vandrarna sina stjärnor.
Arnold Norlind har i sin dante-bok betonat, att Den gudomliga komedin handlar om frihet. I Inferno får man se hur friheten förloras. Frodo vet också, att i det ögonblick han ger vika för ringen och tar den till sig, skall han förlora sig själv. Så som Gollum för alltid är förlorad, som ringvålnaderna för evigt är förhäxade, blinda slavar åt någonting utanför dem själva. Också Sagan om Ringen handlar om frihet. Den fria människan är upprätt. Den förslavade är böjd. Mot alverna svarar orcherna.
– Giv icke näring åt något som har krökta fingrar! Är ett pythagoreiskt ”symbolon”, som Arnold Norlind citerar i sin meditationsbok ”Från min veranda”. I den kommer han också fram till att ondskan regerar i ett skenrike.
”Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst.
Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse.”
Man kan läsa orden som en direkt kommentar till Saurons fall. Arnold Norlind och Tolkien har samma syn. Båda var kristna.
Arnold Norlind skulle ha instämt i vad Sam tänker, när han ser den vita stjärnan: ”sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd”.

Det är en vanlig uppfattning, att Sagan om Ringen skildrar en svartvit värld. Hoberna är goda, orcherna onda. Gandalf är vit, och Sauron är svart. Därför är Sagan om Ringen en värld utan spänning. Sam J Lundwall formulerar det så här: ”En outhärdligt komplicerad verklighet upplöses i enkla beståndsdelar av svart och vitt, av godhet och ondska”.
Det är en vanlig uppfattning, och den är felaktig. Sagan om Ringen har spänning just därför att den inte skildrar en svartvit värld. Det onda är inte skilt från det goda. Det onda går tvärs igenom alla varelser.
Bilbo kan aldrig glömma ringen. När han i Vattnadal ser den hos Frodo blir han förvandlad, blir lysten och girig, och Frodo ser en främling framför sig. Också den bästa vänskap kan upphöra! Frodo ser på Sam med skräck och fientlighet, när han rycker till sig ringen ifrån honom. Trohet blir förbytt till sin motsats. Också Sam är ett kort ögonblick frestad att ge vika. Men hans sunda förnuft räddar honom: det alltför stora kan inte passa en liten varelse!
Hoberna kan bli offer för ondskan. Gollum har varit en hob som Frodo och Sam. När helst de vill kan de fördärva sig själva. Vi har alltid ansvar för det pund vi fått. Vad det kan bli av en hob, ser de framför sig hela tiden. Gollum lämnar dem aldrig. Och Fylke är inte någon idyll i sig själv. Det blir ju också förstört, när Frodo och hans vänner har gett sig av.
Ringvålnaderna har varit människor. Boromir faller för frestelsen. Vilken väldig och fasansfull härskare kunde inte Aragorn blivit, om han tagit ringen för egen del, säger Legolas. Sauroman var en gång god. Inte ens Gandalf kan lita på sig själv, när det gäller ringen. Ja, t o m Galadriel kan känna sig frestad.
Världen är inte svartvit. Den är ständigt hotad. Frodo kan bli som Gollum och ringvålnaderna. Det ödet väntar honom, om han vill använda sig av ringen, för efter en tid skall ringen använda sig av honom. Han skall förlora sig själv, sin frihet. Galadriel säger också, när hon övervunnit frestelsen: ”Jag bestod provet. Jag skall bli mindre och svagare och dra bort till Västern, men jag skall förbli Galadriel”.
Om man vill ha något helt för sig själv, har man tagit första steget mot att förlora sig själv.
Det är innebörden i berättelsen.
Det är ju också upphovet till all ondska enligt Silmarillion. Parallellen med Lucifer, den fallna ängeln, är uppenbar. Det finns ingen självständig ond makt från början. Ondskan beror på ett avfall. Synd är att skilja sig från Gud.
Från början var allt samklang och en enda vilja, tills Melkor vill göra något för sig själv, skapa på egen hand, inte vara en del av helheten. Han vill bryta sig ut. Han vill – och här passar uttrycket! – ta sig ton. Det gör han och blir Morgoth, som stjäl silmarillerna och ger upphov till det första kriget mellan honom och alverna, vilka är guds förstfödda. Människorna kommer på andra plats. De är Efterföljarna.

Sauron är en av Morgoths främsta tjänare, men var och en som är i tjänst hos det onda vill bli sin egen. Det vill Sauroman t ex: ”Han konspirerar för att bli en makt”, säger Gandalf. I Tredje tidsåldern, då Sagan om Ringen utspelas, har sauron nått så långt, att han är helt utan kropp, bara ett alltid vakande öga.
Tolkien kan aldrig skildra det onda, säger Lin Carter i Imaginary Worlds. Men kan det finnas en bättre bild för det onda än detta öga, som aldrig kan sluta sig, som alltid spanar efter mer och mer för egen del utan att någonsin kunna ha någon glädje av det, bara förstöra, fördärva och göra van-skapt.
De två hoberna är hans motsats. De söker tröst i minnet av hembygdens bäckar och åar, de hämtar kraft från sånger och ramsor. De har kropp och sinnen. Det svåraste för Sam att skilja sig från i stunden före avgörandet, när det gäller att vinna över det onda, är köksattiraljerna, som han har släpat med sig under hela vandringen.
– Minns ni den stuvade kaninmiddagen, herr Frodo? Och vårt krypin under den varma ormbunksbrinken?
Det gör inte Frodo längre. Han är naken i mörkret. Mellan honom och ondskan finns inget förhänge. Saurons öga skall strax upptäcka honnom. Det onda är endast skugga – och ändå en fruktansvärd realitet.
Som skugga och intighet!
– ur Drömmar i det förflutna.

Efter dessa böcker kom den självbiografiska Falkenberg-trilogin, följd av ytterligare en trilogi, sviten Ansikte mot ansikte. Första delen Ansikte mot ansikte beskrivs av förlaget som ”en serie ögonblicksbilder genom svensk kultur- och litteraturhistoria från 1600- till 1900-tal. Lundberg är en personlig författare och fin stilist som i den korta ‘essänovellens’ form med stor inlevelse delar med sig av sin lärdom”. Den följs av Bön till Rousseau, och sviten avslutas med Vid språkets rötter, om 1600-talets språkmagiker och deras efterföljare som Strindberg och Sonnevi. Kedjan går från Johannes Bureus och Johan Skytte, via Stiernhielm och Rudbeck fram till Swedenborg.

Det var mest Bureus som talade. Därför hade de ju kommit, för att lyssna och ta del av vad han funnit.
– Det bor trolldom i bokstäverna, sade han, makt i vokalerna, kraft i konsonanterna. Man får närma sig orden försiktigt. Det duger inte att rusa på. Då hittar man inget. Man måste betrakta dem noga.
Han lyfte upp manuskriptet med en svans av ord och pekade på dem.
– De liknar varandra. De hänger ihop. De har samma ursprung och kommer från samma rot.
Han gjorde ett uppehåll och lyfte högra handens pekfinger.
– Djupt under språkets yta går rötterna ihop. Det gäller att inte stanna här uppe utan se vad som sker där nere, där orden föds.
– Gräv djupare och djupare! Gå tillbaka! Och går du tillräckligt långt finner du Skaparen själv och de ord som Adam en gång hörde från honom, de första orden som han upprepade i rop till Eva och som Eva svarade med och som Herren gud Skaparen lyssnade till.
– Jag börjar ana dem. Jag är dem på spåren, de Första orden, Ursprungsorden, och våra ord på hebreiska och på götiska tungomål liknar dem. De är besläktade. Vad Mose sade och vad Oden talade är inte riktigt det samma som de ord som Adam hörde från skaparen. Men de liknar dem och bär på lösningen på gåtan.
– ur Vid språkets rötter.

(Detta citat inleder även Thomas Karlssons bok Adulrunan och den götiska kabbalan, från 2005.)

Hans senaste serie om tre böcker, om anarkismens historia, avslutades så sent som förra året på H:ströms förlag, men inleddes redan 1997 med Ge tiden en röst!. Den följs upp av Kropotkin och kampen mot kriget som beskrivs så här av förlaget: ”Hur var Auschwitz möjligt? Varför kunde inte arbetarrörelsen hindra krigsutbrottet 1914? Vem gömde sig bakom författarnamnet B Traven? Vad förenar Leo Tolstoj och Simone Weil och vad skiljer dem åt? Sådana frågor söker författaren Erik Lundberg ge svar på i sin nya bok med prosastycken kring ’en förlorad rörelse’, den frihetliga anarkismen. Kända och mindre kända anarkister får läsaren möta, men också tänkare som Marx och Engels och författare som Heine och Melville, Theodor Plivier och Ivan Oljelund”. Sista delen i serien är Aldrig klassen – alltid människan, som fått följande beskrivning av förlaget: ”Kompromisslös vilja till frihet, utan undantag, utan kollektivismens ständigt dunkla avsikter och intentioner; ett ständigt ifrågasättande av makten och maktens lakejer, en engagerad kamp mot den verkliga orättvisan – det är vad som utmärker människorna som gestaltas i denna bok. […] Här möter vi anarkisterna Emma Goldman, Proudhon, Gustav Landauer, litteratörerna Ernst Toller, Walter Mehring, Kurt Tucholsky och många fler av de tidigaste frihetliga anarkisterna. I en sällsamt personlig ton skissar författaren upp tidens tecken, händelser och personer.”

Till sist kan jag även nämna Det blåser i Europas hår, vilket enligt förlaget är ”en bok med lättflytande, rimmade verser i en konsekvent form och stil. De behandlar Europa och tjuren, där de står på Stora Torg i Halmstad. Versen bygger på mytologi och geografi, från Mykene och Kreta, från Medelhavet till Västkusten och Halmstad. Berättelsen har både lyriska och humoristiska drag, såväl som väl dolda anknytningar till det nya politiska Europa.”

Bibliografi:

  • I Förbigående : litterära kåserier (1973)
  • Paris 1844 (1979, Settern)
  • Besök i ett landskap : möten med författare, mystiker och andra människor (1980, Settern)
  • Kalla mig Mr Collin! : anteckningar om Gunnar Serner – äventyrare, författare, språkman (1981, Settern)
  • På flykt i det förflutna (1982, Settern)
  • Drömmar i det förflutna : berättelser, essäer, kåserier (1984, Settern)
  • Långt innan kajeträdet föll : en skildring från Falkenberg (1986)
  • Historien är här : en skildring från Falkenberg (1988)
  • All vår början : en berättelse från Falkenberg (1990)
  • Ansikte mot ansikte (1990, Ellerströms)
  • Bön till Rousseau (1993, Ellerströms)
  • Vid språkets rötter (1994, Ellerströms)
  • Ge tiden en röst! : Eleanor Marx, anarkisterna och Eyvind Johnson (1997, ARIEL/studiekamraten)
  • Det blåser i Europas hår : vers kring Carl Milles grupp ”Europa och tjuren” på Stora torg i Halmstad (2000, Utsikten)
  • Kropotkin – och kampen mot kriget (2003, Ord & Visor)
  • Aldrig klassen – alltid människan (2005, H:ström)