Archive for the ‘Hyperborea’ Category

Smaragdberget – Heliopolis mytologi

2007/05/31

Då var det dags att knyta ihop säcken. Denna tredje och sista del tar upp det mytologiska innehållet i Heliopolis. Pudels kärna är myten som kunskapsbärare, som språk, och vad den egentligen säger oss. Här är det inte längre enbart mitt resonemang som kommenterar Heliopolis, utan minst lika mycket Heliopolis som står som kommentar till mitt resonemang.

I inledningen av Heliopolis får vi ta del av en anekdot som beskriver en av den mystiske Fortunios* resor, där han bestiger ett berg av smaragd. Smaragdberget är det mytologiska berget Qaf, vilket inom islam motsvarar axis mundi, den axel som förbinder det jordiska med det gudomliga runt vilken hela världen roterar. Att bestiga Qaf symboliserar att höja sig andligt, att stiga till nya nivåer och närma sig det heliga. Det är alltså ingen slump att boken inleds med denna berättelse i berättelsen, utan en nyckel som öppnar upp resten av romanen. Heliopolis handlar först och främst om andlig utvecklingen, att befria sig från det världsligas bojor, de yttre omständigheterna, och genom detta nå sann kunskap, insikt och frihet. (1)

Världsaxeln motsvarar även jordens axel, så sökandet kan även beskrivas som att färdas mot norr, mot nordpolen. Det är i detta sammanhang hyperboreiska myter ska förstås, myter om forntida folk som ska ha befolkat ett ursprungligt paradisiskt land i yttersta norden före det mänskliga förfallet. Samtidigt är norden i all mytologi även kylans, mörkrets och tomhetens region. Norden är inte bara Asgård utan även Jotunheim, inte bara Hyperborea utan även Titanernas land. Detta har två viktiga innebörder. För det första att strävan mot norr, mot högre nivåer och nya insikter, även innebär prövningar, att möta och göra upp med sina demoner, vilket motsvarar den alkemiska nedbrytnings- och omvandlingsprocessen, sagans resa genom underjorden och kampen mot monster. För det andra visar det på hur lätt det är att gå fel, att missförstå vägen. Om man t ex vill stoppa världens förfall genom att vinna världslig makt, då har man redan där gått förlorad och trätt i Leviatans tjänst.

Tree12

Symboliken kan förklaras som att även om världsaxeln och jordens nord/sydaxel sammanfaller på det tvådimensionella planet, så är världsaxeln i själva verket en vertikal förbindelse med det gudomlig, emedan nord/syd är horisontella, dvs världsliga riktningar. Att sträva efter världslig makt är alltså att gå mot det titaniska norr, men hyperboréisk makt nås genom att gå mot det inre norr, och även om vägarna kan synas sammanfalla så är de i själva verket oförenliga. Det är i detta sammanhang man ska se Jüngers uppgörelse med sin ungdoms tro på vad han kallar ”titanisk makt”. Man måste bryta med den titaniska makten, vilken utgör både den största lockelsen och det största hotet, för att kunna nå sann frihet och andlig upphöjdhet.**

Denna brytning med det titaniska skildras i Heliopolis genom huvudpersonen Lucius de Geers förhållande till sin ungdoms lärare och andlig mentor Nigromontanus, vars mål är att upprätta ett nytt andligt ridderskap, som genom att erövra den världsliga makten ska återupprätta en sann aristokrati, stoppa förfallet och ställa världen till rätta. Nigromontanus är en Merlintyp, och denna ordens syfte motsvarar riddarna av det runda bordets jakt på Graal – de vises sten. Problemet är att för att vinna den världsliga makten så måste man avsäga sig medlidandet och lämna kärlekens väg, vilket gör att en ny orden som aspirerar på världslig makt är dömd att bli ett med mauretanierna, just den kraft den är tänkta att bekämpa.

Lucius begynnande tvivel på sin gamla mästares väg sammanfaller med mötet med en ny mentor, munken pater Foelix, som från sitt eremitage förmedlar andligt ljus av en helt annan kaliber än Nigromontanus metafysiska makroteorier – kärleken till livet och den oförmedlade kontakten med sig själv och sin omgivning. Det antyds även i boken att detta tvivel och följande brott med det världsliga redan från början är slutmålet för Nigromontanus lära, dess högsta nivå som enbart kan nås av det fåtal som lyckas behålla den klarhet som krävs för att skilja det titaniska norrs lockelser från det andliga norr, även när dessa två tycks smälta samman. Det som framstår som ett frånfall blir då det egentliga uppstigandet, och det världsliga uppstigandet det egentliga frånfallet. Man måste vända sig från världen för att verkligen bli en del av den, och de som lyckas med detta utgör det sanna ridderskap, en andlig aristokrati. (2)

Axis mundi symboliserar inte bara det världsligas förbindelse med det gudomliga, utan även det mikrokosmiska med det makrokosmiska och insidan med utsidan. Å ena sidan utgör axeln världens grundpelare, runt vilken väderstrecken breder ut sig och årstider och tidsåldrar har sin cykliska gång. Å andra sidan korsar den vertikala axeln det horisontella planet i människans hjärta. Varje människa bär alltså värdens mittpunkt och kontakten med det tidlösa, det absoluta, inom sig. Detta är en fråga om perspektiv, om vad som är relativt och vad som är absolut. Är det den virvlande dervischen som snurrar runt sin egen axel, eller är det istället sufin som har stannat upp för att betrakta världens rotation? I en värld i rörelse framstår varje punkt som fast betraktad utifrån sig själv.

Tree6

I de äldsta versionerna av graallegenden beskrivs graalen som en himmelsk sten eller tavla – de vises sten – men har i senare versioner omvandlats till en kalk eller bägare, och inte vilken bägare som helst, utan den sista måltidens där vinet blev till Jesu blod. Sett utifrån den sufiska vinmystiken, där bägaren är hjärtat som fylls och vinet gudsvisdomen, så framstår denna förändring av berättelsen närmast som ett slags mytologiskt förtydligande.

Här kommer vi åter in på parserna och zoroastrismen. Hos den mest förtryckta och undanträngda delen av Heliopolis befolkning finner vi bärare av en obruten tradition, och en ädelhet och stolthet som lyser med sin frånvaro i stadens högre skikt, den världsliga aristokratin. Genom bokbindaren Antonio Peri, med sin butik på Mithragatan i parserghettot, och dennes brorsdotter Budur Peri når Lucius den sista etappen på sin resa mot linjen. Intressant att notera är att i den persiska mytologin är peri även namnet på en slags hjälpande andar eller älvor, ättlingar till fallna änglar (som även de, likt parserna i denna bok, förföljts och fängslats av demoner i andevärlden).

Av Antonio – en sann psykonaut, som likt en sjöfarare kartlägger det undermedvetna under rusets påverkan – får Lucius tillgång till de vises sten. Av Budur får han kärleken, och en osjälviskhet som inte grundar sig i plikt och lydnad. De vises sten har i den här berättelsen formen av ett grönt elixir, förvarat i en flaska på vars etui det arabiska ordet el-iksir står inpräntat, vilket betyder just de vises sten. Med flaskan följer även en text som avslöjar att elixiret förmedlats av Fortunio, och Budur ledsagar snart Lucius på ”den eleusinska vandring som elixiret utlovar”. (3)

Under nedstigningen med elixirets hjälp ställs Lucius öga mot öga med Leviatans obeslöjade verklighet – ett fruktansvärt möte med både sitt eget egos och den förtingligade världens sanna natur. En värld av förruttnelse och evigt malande kvarnhjul, ett meningslöst fördärv och förslavande under tiden. Ett helvete på jorden som genomsyrar ens inre där hela existensen förvrängts till att likt Sisyfos gång på gång, och till ingen nytta rulla stenen upp för berget, ett vidunderligt själlöst maskineri av ingenting. Det är endast med Budurs änglalika hjälp som vår hjälte lyckas ta sig ut på andra sidan, och återfödas till världen. (4)

Efter denna bravad får Lucius ett erbjudande från en ängel i mänsklig skepnad om att lämna världen och träda direkt i den frånvarande furstens tjänst. Vid det här laget är det uppenbart att den saknade fursten som lämnat Heliopolis inte motsvarar någon världslig monark, dvs en legitim maktstruktur eller världslig hierarki, utan tvärt om symboliserar själva det gudomligas – själva legitimitetens – uttåg ur världen.

Förfallet har som sagt medfört att det inte längre finns någon koppling mellan det världsliga norr, som blivit till en titanisk irrväg, och det andliga norr. Detta medför i sin tur att Hyperborea nu enbart är en andlig eller mental nivå att sträva efter, utan förankring i den fysiska världen, och att varje försök att förankra detta i den fysiska världen ofelbart medför ett avfall till det titaniska – till högmod och fall.

Denna insikt gör att den enda väg som står öppen för sökare av absolut kunskap, livsmening och sann frihet, är den som anark eller skogsvandrare – den väg som bär över linjen.

Tree23

– – –

* Denne Fortunio nämns redan i På marmorklipporna, och man kan säga att han är det vetenskapliga och andliga föredöme i vars fotspår huvudpersonerna vandrar. Jüngers inspirationskälla till denna figur är troligen den italienske alkemisten Fortunio Liceti, lat. Fortunius Licetus (1577-1657). Liceti var filosof och naturvetare, en erkänd expert på Aristoteles, och känd för sina pionjärstudier av abnormiteter/missbildningar, både verkliga (t ex siamesiska tvillingar) och mytologiska (kentaurer mm). Ansåg tvärt emot den gängse tidsandan att monstruösa abnormiteter inte var guds straff, utan gåvor för att sprida förundran. Av hans alkemiska arbete är forskningen kring evigt ljus, ”lapis illuminabilis” mest uppmärksammat (troligtvis enbart för att Blavatsky refererar till detta i sin Isis unveiled). Var vän med Galilei och medlem i det betydelsefulla Accademia degli Incogniti, ett sällskap av intellektuella fritänkare och libertiner med bas i Venedig. Författade även Hieroglyphica (1653), ett verk som tycks behandla graverade ringar och i ringar infattade ädelstenar som symbol för auktoritet och upprätthållare av kosmisk ordning.

** Ytterligare ett sätt att uttrycka förhållandet på är att det vertikala norr pekar mot Polstjärnan, ovanför och bortom det världsliga norr (som viker av från den raka linjen med jordens krökning). Detta följer den alkemiska principen, att man förädlas andligt genom att passera en skärseld av lockelser och prövningar, och det är genom att gå mot polstjärnan vi håller oss på rätt kurs genom infernot. Tolkien knyter an till detta när han låter en hoppets stjärna lysa över Ephel Duath för två oansenliga hober på väg in i Mordor. Jag har tidigare citerat Erik Lundbergs resonemang utifrån just denna passage i Sagan om ringen. Jünger skriver i en dagboksanteckning från 1941: ”Trots allt är denna situation oerhört lärorik, ty när det inte längre finns någon utväg, något hopp, blir vi tvungna att stå stilla. Perspektivet förändras. Ändå är det märkligt att jag innerst inne besjälas av tillförsikt. Genom vågskum och molntappar strålar ödesstjärnan. Jag menar inte bara för egen del, utan rent allmänt. Under de här veckorna har vi passerat nollpunkten.”

– – –

Fotnoter/excerpter

1.

…stigande mot öster ur Mare Serenitatis kommer vandraren in i Kaukasus trollkrets. Som utlöpare, sträckande sig långt framför huvudkedjans västliga fot, höjer sig över slätten den kratergrupp, som Rutherford på sin karta betecknade som Turres Somniorum och som Fortunio mätte på sin tredje upptäcktsfärd.

[…]

I soluppgången kastar dessa toppar smala, blodröda skuggor. Trots dagens längd rör sig spetsarna med oerhörd hastighet, och vandraren grips av ängslan när han träffas av någon av de ljudlösa vingarna. De liknar nålarna på en kompass, de är som visarna på ett ur som registrerar ett outgrundligt medvetande. En sådan beröring låter sinnet ana vad mått och ordning i universum är. Och det förstår att linjer, cirklar och alla enkla figurer är avgrunder av vishet. Samtidigt snuddar förintelsens vinge vid det. Det känner hur dess hjulverk hotar bryta samman under ljusets övermakt.

[…]

Diktningen tränger djupare än kunskapen. Det har visat sig att barnsliga andar lättare uthärdar anblicken av dessa riken. Stora skattegrävare förblir oförskräckta där även den mest vetande ryggar tillbaka. Så såg Fortunio kristallskogen som blomfoder och topparna som uppåtvälvda frukt- och blomfästen. Och underbara fynd belönade honom för denna bild. Därför skall bestigningen av de smaragdgröna tornen och inträngandet i deras avgrunder skildras med hans ord:

”Jag slog läger vid foten av den sydligaste av de gröna härskarna. Redan ett fåtal rekognosceringsfärder visade att bestigningen var möjlig. Kristallväggens stup hade avsatser på ett sätt som påminde om Teokallis byggnad. Här var dock kristallvärldens lagar verksamma i högsta regelmässighet. Det var inte svårt att klättra upp för de smala, men skarpt avskurna avsatserna i rymder där kroppen är underkastad tyngdlagen i så ringa mått att tanken tycks bevinga den.

[…]

Kratern var formad som en grön kalk vid vars bredd skummet gnistrade. Spiralband förde ned till botten, som skimrade regnbågsskiftande ur djupet. På dem försökte jag nedstigningen i det gröna schaktet. Snart befann jag mig i det inre av kristallen, som nu blev genomskinlig i det starka ljus som trängde igenom den.

[…]

I jökelkvarnarna hade vattenanden inställt sig som den övergivna verkstadens mästare. Men här, i det världsfjärran smaragdtornet och dess gral, trädde makrokosmos ande in. Morgon- och aftonrodnaden glödde i molnbandens och strålkransarnas spel, i uppgång och nedgång över vågorna i obefarna hav och deras öprakt. I den blå och gröna skuggan ljusnade grottorna, vid vars marmorbäcken Arethusa drömmer. Och de uråldriga glöd- och eldtiderna, som för längesedan kallnade i brokiga lavaströmar, vaknade till liv. På höga tinnar skimrade Asgårds palats; där glänste bron som Heimdal bevakar med sitt horn.

Vad är väl människans hjärta, människans hjärna, människans öga? – en smula jord, en handfull stoft. Och likväl är denna mull utvald till arena för universums krafter, till bädd för eviga blommor. Så har ädelstenarna upphöjts från torftig jord och ringa lera till stor glans. På denna liknelse vilar deras oskattbara värde, som bestämmer dem till prydnad för överstepräster och konungar och till smycken för de sköna kvinnor som kostbara har utgått ur moder jords sköte.”

 

2.

När man tänkte på de adepter som Nigromontanus under många år hade samlat kring sig och skickat ut, måste man erkänna att han hade lyckats med stora ting och att han var mäktig genom sina lärjungar. Han lyste hos dem som ett osynligt ljus.

[…]

Visserligen kunde det inte förnekas att också många av de utsända misslyckades, och detta inte genom att de som Sunmyra föll i striden för de undertryckta – ty den vägen, dödskurvan, hade ju uttryckligen prisats av Nigromontanus såsom slinga av högsta rang och rekommenderades som angöringspunkt för öglan i den absoluta tiden.

De svåraste förlusterna hade snarare sin orsak i att andarna blev för mäktiga och att fruktan gick förlorad. I den situationen inställde sig ett starkt spelbegär, böjelsen för stora operationer på abstrakta fält – livscirklarnas omvandling till matematiska problem. Världen var överskådlig som på kopparstick stuckna av mästarhand, vilka har badats i kungsvatten. Med denna klarsyn följde stor säkerhet hos adepterna, vilken kom till uttryck i blickens myndiga lugn. Det var i den krisen mauretanier närmade sig, och detta omedelbart med sitt ledande valspråk: ”Allt är tillåtet”.

Inte sällan följdes kontakten av en övergång till de inre kretsarna och ledande cirklarna. Det måste finnas en svag punkt, en lucka i det uppdrag som Nigromontanus hade tecknat konturerna till, om inte också denna kontakt var avsedd som prövning, som medel för strängare urval. I alla händelser fanns det en punkt där hans kurs korsade mauretaniernas, och hans prägling var nästan omöjlig att skilja från deras. Det fanns bara ett sätt att förvissa sig om huruvida upptagandet hade ägt rum i tigerliljesalen med de gamla tavlorna: att pröva om medlidandet hade offrats för övermakten. Det var ett osvikligt sätt, ty detta offer var ett absolut villkor för tillträde till den oinskränkta makten.

[…]

Detta var likväl vid denna kritiska punkt inte den enda avvikelsen från den gamles plan, för vilken jorden och den jordiska människan i sin egenskap av jordens salt alltid förblev den rätta medelpunkten, som förkroppsligade konungadömet. Det fanns också de som ansett sig allt för starka när de trädde utanför den nedärvda ordningen och lagarna och som knäcktes som pelare vilka tryckes samman av valvets tyngd. […] Detta var den andra avvikelsen från Nigromontanus plan. Också Lucius befann sig på denna väg, som hade öppnat sig för honom nästan omedvetet och utan att han riktigt mindes de första tvivlen.

[…]

Att man träffar en människa vid ett visst ögonblick beror inte på någon slump. De gäller i synnerhet de stora harmonierna, i vilka universum ger resonans. För första gången efter sina vandringar med Nigromontanus fann Lucius i pater Foelix en ande som grep sig an problemen i deras fulla utsträckning och inte sysslade med brottstycken. Men under det att Nigromontanus sammanfattade världen genom beskrivning, genom upphöjd vetenskap, fyllde eremiten den med kärlekskraft. Visserligen fanns det godhet hos båda, men hos den ene berodde den på djup insikt i världens byggnad och dess enhet, hos den andre var den omslutande som ett element. Därav kom det sig att man vid umgänget med Nigromontanus kände sig växa i sitt inre väsen, medan man i pater Foelix närhet vann i hängivenhet, i strålkraft. Den ene lärde hur man gjorde för att rätt njuta av jorden, den andre hur man spred glädje. Också älskade den ene världen i dess skönhet, den andre älskade den i sitt lidande.

[…]

Lucius kände liksom alla vilka kom i kontakt med patern att stelheten inte kunde upprätthållas gentemot honom. Hans ande träffade den som en ljusstråle som smälte isen. Det öppnade hans hjärta, och han fylldes av nytt liv. Det var ett inbrott som liksom en stor kärleksuppenbarelse var på en gång smärtsamt och i högsta grad fruktbart. Det övermänskliga, som hade upprest sig inom honom som en avgudabild och skänkte hans drag guldglans, började vackla; det störtades genom ljus. Med bävan kände han att han knäcktes och att den makt som omgärdade honom, övergav honom.

 

3.

Hon räckte Lucius ett grönt etui som tydligen var ett verk av Antonios mästarhand. En krans av hamp- och lagerblad slingrade sig kring det arabiska ordet el-iksir, som var intryckt i lädret med det heta järnet. Lucius öppnade försiktigt låset. Han fann som innehåll en liten flaska och en tätskriven papyrusrulle.

Han hämtade en lupp från sitt rum för att först undersöka den lilla rullen. Överst fann han formler och tecken, uppenbarligen skrivna för länge sedan. Därpå följde stycken på främmande språk och med främmande skrivtecken och sist anteckningar med Antonios handstil.

”Elixir. Förvärvade det tillsammans med Sokrates dryck, som framställts på nytt efter gamla muntligt bevarade recept, ur säker källa genom en adept vid namn Fortunio. Det påstås att kännedomen om och användandet av detta högst verkningsfulla extrakt går tillbaka till eumolpiderna, medlemmarna av de gamla prästätterna i Eleusis. Med säkerhet kan det påvisas att det spelat en roll vid mangoträdets under, sådant detta ännu i dag praktiseras i mitt hemland. Den verkan njutningen av det har består i att intuitiva och suggestiva krafter stegras i samma mån – det leder till överföring av bilder genom ren psykisk kraft. Magikern som får mangoträdet att slå ut och bära frukt befinner sig i centrum, vid utgångspunkten för denna bildflod. Medan han själv befinner sig i orörlig stelhet, får han den att utvecklas och förändras. Liksom alla under är processen omöjlig att iakttaga på mekanisk väg.

Såvida Fortunio tyder tecknen riktigt, är elixiret sammansatt av extrakt ur hampa och lager. Extraktet ur hampa är en gammal nyckel till bildvärlden, dock öppnar den andra salar än vallmosaften, som vars manliga motsvarighet man kan betrakta den. Opiumätarens själ blir mottaglig; bilderna drar in i den, de tecknar sina figurer som på ett jungfruligt blad. Däremot för hampaextraktet själen ut ur sig själv och låter den träda in i bildrikena. I denna aktiva kraft ligger förklaringen till att när den maximala dosen överskrides, raserianfall och vansinne hotar, under det att opium söver.

I lagern däremot slumrar de höga krafter med vilkas hjälp själen trotsar förintelsens angrepp. Den är det stora medlet till triumf över förruttnelsens makter och över jordiskt motstånd sådant det representeras av draken och ormen. Den delfiske Apollon iklädde sig den sedan han hade dödat draken Python, jordens störste son. Den är också medlet vid kastalisk vigning och för rening från de våldsdåd som jordelivet för med sig. Så spirade den upp ur Orestes begravna offergåvor för att rena honom från modersblodet och ge synligt vittnesbörd om att den fruktansvärda Gaias skuldfordran var ogiltig. Lagern når som gudaträd upp i det absoluta ljuset. Som sådant är den målet för de ädlaste på jorden, ett mål som överglänser diademet och furstekronan.

Åt detta ger också nödvändigtvis alkemin uttryck, det vill säga den egentliga, den filosofiska kemin. Här för lagerröken och lagerextrakten till ett ljusrum i mysterierna. Till och med på de lägre planen kommer förhållandet till synes, såsom när man i heta länder målar slaktarbodarna och gravkapellen med den vackert gröna lagerbärsoljan som ohyran flyr för. De stora symbolerna når ju in i alla skikt och dimensioner. Man ser dem verka i det yttre från de ockulta till de klara sfärerna, men blott den invigde fattar sammanhanget. Detaljerna återfinnes i min loggbok.

Fortunio betecknar elixiret som högst farligt, såtillvida som det kombinerar djupets radikala krafter med höjdens absoluta. Den spänningen torde endast den bästa båge tåla. Därpå tyder alkemistiskt örnens och ormens tecken, som är sammansmälta med inledningsformeln. Därför uteslöts många, i synnerhet de gudlösa, av de sökande till mysterierna.”

Därunder följde en senare anteckning:

”Avertimento. Fasta från soluppgången, på kvällen tre droppar, helst i kinesiskt te. Farmakologiskt inställer sig livligare tankeverksamhet, därpå följer hampans verkan som leder fram till stor excitation. Lyckas det dig att övervinna dess snaror, så kommer du krönas med lager.”

Lucius rullade åter ihop papyrusremsan och övergick till att syna flaskan. Den var fylld med en grön essens, som i likhet med många extrakt utdragna ur växter med hjälp av eter eller alkohol blev purpurfärgad när ljuset föll genom den. Han lade varsamt ned den i etuiet igen.

”Vad jag har läst här gör mig ytterst nyfiken på loggboken. Den torde vara det andliga motstycket till Fortunios upptäcktsfärder och reseberättelser. Underligt att det namnet alltid dyker upp när rika fynd låter sig ana. Han är den störste upptäckaren som utgått ur mästarens skola.”

 

4.

De trädde in. Som om de hade öppnat en grav, mottogs de av en fruktansvärd förmultningslukt. Den tunga pendeln slog fortfarande sina jämna slag.

[…]

De gick långsamt mellan träd och kala häckar genom ett landskap som påminde om industristädernas utkanter på senhösten. Dimman droppade svart från nakna kronor, kring vilka korparna flaxade. En fasansfull fläkt av död och förintelse slog emot dem. Det hördes gnägganden från hästar, tjut från hundar, buller av hjul och steg som släpade sig fram som under tunga bördor.

[…]

Ett berg av blek, svampartad materia, av värsta avfall tornade skälvande upp sig. Korparna kretsade kring det i täta flockar; de drog ut band ur det. Oavbrutet rullade vagnar med nya laster fram till denna kulle för att bygga på den. Motorer, hästar, även människor och hundar drog dem. Figurer klädda i gula rockar tömde ut innehållet med hjälp av krokar.

På samma gång tycktes det också som om kullen minskades. Kedjor av bärare fyllde ämbar, fat och flätade korgar från dess förråd och släpade dem därifrån till andra berg som man såg dallra i trädgårdarna. De föreföll inte höra någonting och inte se någonting och helt gå upp i sin kretsgång, i detta meningslösa perpetuum mobile av döden i dess lägsta gestalt. Man fick också det intrycket att det var ytterst farligt att anropa dem. Det vilade en oerhörd beklämning över dessa trädgårdar och över slavflocken, dock kunde man samtidigt ana en triumf – en triumf för osynliga makter, för förruttnelsens dunkla furstar som med lust njöt och betraktade offret. Ögat blickade in i titanvärldens fasansfulla kök. Det anade höjder på vilka skådespelet omvandlades till prakt, till överdåd, till vällukt, och denna aning var ännu mer beklämmande.

Lucius kände att redan denna första syn bröt ned honom och att han överväldigades av förtvivlan. Intigheten drog in i honom med sin fruktansvärda makt och med stor glädje, som i en fästning den länge hade belägrat.

[…]

De kom in bland de första husen. Gatorna gick fram under valv och dess murar upplystes av ett matt, obestämt ljus. Det framkallade ett intryck av något grottlikt, något underjordiskt. Husen var heller inte skilda från varandra; de liknade grupper av kammare i en labyrint. Ett olycksbådande, jäktande liv fyllde dess gångar; suckar och klagorop hördes. Man fick intrycket av att stora massor irrade runt i dem utan att kunna finna någon väg ut.

Även kamrarna, som lämnade fri insyn genom de öppna fönstren, erbjöd överväldigande bilder av det kretsande, det cykliska. De såg kvarn- och brunnsslavar gå runt i banor som hade trampats djupt ned i stengrunden. Till och med i verktygen och ornamenten återspeglades detta tvång – i valsar, rullar, kvarnstenar och hjul av alla de slag.

[…]

Lucius rörde sig med allt större fasa i denna karneval. Tvånget var pressande och uteslöt viljan. Han kände ingenting mer som skilde honom från omgivningen, inte heller någon nyfikenhet längre. Pendeln slog vidare; den hade fått röst nu och han hörde de fruktansvärda orden: ”detta är du!”

[…]

Det följde kvarter som inte kan beskrivas. I alla rådde den kretsande rörelsen, den dova och likväl vakna ångesten, som stundom stegrades till panik. Cirkulationen i dessa miljöer ägde rum som i ådrorna på ett stort kadaver vars hjärttryck hade blivit mekaniskt.

[…]

Hon ledde honom vid handen. Pendeln hade nu nått sin starkaste svängning; synerna förbleknade och blott den fruktansvärda rytmen kvarstod. Marken började gunga och upplösas som plankor över ett rev. Nollpunkten hade nåtts. Han störtade; jorden var stenhård och himlen stod välvd över den som järn.

Budur kastade sig över honom som en mor. Hon strök honom över tinningarna och kinderna; han var som en docka som ligger stel och livlös. Han kände tårarna på sin panna likt regn som tövinden medför, och kyssar tinade upp ögonen på honom. Då brast också han i gråt.

Han såg ett ljus fjärran ifrån, först som ett skimmer, som sedan bredde ut sig underbart. Det fanns intet brännande i dess värme, intet magiskt i dess glans. Det fortplantade sig med mäktig frid till föremålen, som det lyste upp inifrån. Han såg att han befann sig i en härlig och sedan länge välbekant trädgård. Och nytt liv strömmade in i honom.

Annonser

Atlantican & Nordens Orakel

2007/01/11

Olof Rudbeck (1630-1702) var en märklig man, ett svenskt universalgeni i sann renässansanda, nästan hela sitt liv verksam vid Uppsala universitet. Han skrev även en väldigt märklig bok, Atland eller Manheim, mer känd som Atlantican, publicerad i fyra band (1679-1702). På grund av denna bok kom Rudbeck att kallas Nordens orakel.

Rudbecks AtlanticaOlof Rudbecks vetenskapliga bana började inom anatomin, och hans upptäckt av lymfsystemet endast 22 år gammal gav honom ett namn i hela Europa. År 1660 utsågs han till medicinprofessor i Uppsala, men han föreläste även i en mängd andra ämnen, bl a botanik, arkitektur, astronomi och pyroteknik. Hans betydelse för både staden och universitetet går knappast att överskatta. Han anlade Uppsalas botaniska trädgård, uppförde den anatomiska teatern och var en nyckelperson för universitetets utveckling. Han konstruerade Uppsalas vattensystem, byggde broar, skepp och maskinverkstäder, drev en färjelinje mellan Uppsala och Stockholm och var en erkänt skicklig kartritare som tog upp beställningar från hela landet. Vid sidan av Atlantican arbetade Rudbeck även på det botaniska mastodontverket Campi Elysii (sv. Glysiswald), ett uppslagsverk över alla världens växter, varav tolv band hann färdigställas med över 6200 växter avbildade. Carl von Linné, som studerade under Rudbecks son, hedrade senare sina föregångare med blomman Rudbeckia.

Men, arbetet som kom att överskugga allt annat – arbetet som blev hans livsverk – var forskningen i fornnordisk historia och mytologi. Genom att jämföra egna utgrävningar, isländska sagor och grekisk mytologi så kom han fram till den fantastiska slutsatsen att Skandinavien inte bara bar på en antik historia jämförbar med medelhavsländernas, utan att denna förlorade civilisation i själva verket var alla myters och kulturers ursprung, och att Atlantis skulle ha legat på exakt samma plats som dagens Uppsala.

Hur det hela började
Arbetet med Atlantican inleddes troligen någon gång i slutet av 1660-talet, när kollegan Olof Verelius (professor i ”fäderneslandets antikviteter” och obestridd auktoritet på vikingar, runor och isländska sagor) bad Rudbeck att rita en karta till premiärutgåvan av Hervararsagan, då en av de absolut äldsta och viktigaste länkarna till Sveriges forntid. Nästan genast tyckte sig Rudbeck se tydliga likheter mellan Hervararsagan och den grekiska mytologin. Bl a omnämns kungariket Glysiswal, på isländska Glaesisvellir, där glaes betyder bärnsten och vellir är böljande landskap, vilket alltså skall läsas som De gnistrande slätterna. Detta påminner om de glänsande elyseiska fälten, eller lycksalighetens ö, som i de äldsta antika texterna beskrivs som väldiga fält vid världens ände. I båda myterna beskrivs invånarna som lyckliga, långlivade och utan sjukdomar som ägnade dagarna åt idrott, fest och dans. Glysiswals ärkefiende var jättarna i granlandet Jotunheim, vilket osökt för tankarna till de grekiska gudarnas ständiga kamp mot titanerna. Rudbeck började snart fördjupa sig och skrev ner alla samband han stötte på.

När han visade sina första oredigerade anteckningar för Verelius blev denna mycket imponerad, och han uppmuntrar honom att gå vidare till ännu en auktoritet på området, en riktig veteran, den tyske historikern Johannes Loccenius. Han var inte bara en av de största kännarna av forntidens Skandinavien, utan även expert på de antika klassikerna. När den då 70 år gamle Loccenius fick lästa Rudbecks anteckningar började han gråta glädjetårar och utbrast ”Huru många gånger hafver jag och andra Historici läst de rummen igenom och intet hafva kunnat märkt at dhe tala uthtryckeligen om Sverige”. Alla tre var överens om att Rudbeck var någonting stort på spåren, och med dessa herrars stöd tog forskningen fart på allvar.

Hyperboréerna & Rudbecks föregångare
Detta var dock inga helt nya funderingar, utan snarare slutet på en epok, renässansen, där en av de bärande teserna var att man genom att studera antiken kunde återerövra förlorad kunskap och visdom. Flera tänkare hade redan tidigare sett samband mellan den grekiska mytologin och norden, och placerat de mystiska hyperboreérna (från hyper borea, bortom nordanvinden) till norra Sverige, bl a Adam av Bremen och Albert Krantz. Hyperboréerna var ett folk som i de antika texterna beskrevs som långa och friska, visa och rättfärdiga, och deras religiösa ceremonier hölls utomhus i heliga lundar.

De två viktigaste föregångarna, i vars fotspår Rudbeck vandrade, var Johannes Bureus (1568-1652) och George Stiernhielm (1598-1672), vilka båda ägnat åratal av forskning åt att bevisa hyperboreérnas koppling till Sverige. Ingen av dem han dock färdigställa sina arbeten före sin död, men de lämnade efter sig utförliga manuskript och anteckningar. Man vet med säkerhet att Stiernhielms manuskript hamnade hos kollegan Verelius, som ofta hänvisade till dessa i sin egen forskning om isländska sagor, och med all sannolikhet hade de även tillgång till Bureus opublicerade anteckningar. (Stiernhielms ofärdiga manuskript publicerades postumt 1685 under titeln Avhandling om hyperboreérna.)

Rudbecks lösning på den hyperboréiska gåtan var att namnets innebörd på grekiska bara var en ljudhärmande efterkonstruktion, och att hyperboré i själva verket var den grekiska stavningen av det svenska ordet yfwerborne, ett svårtolkat ord som bl a levde kvar i gamla visor och på en runsten utanför Uppsala. Om man bortser från att F har blivit P (vilket är ett känt fenomen i överföringen av ord mellan språken, som i Fader och Pater) så är det exakt samma ord. Denna insikt uppenbarade sig för Rudbeck när han i en av de äldsta existerande handskrifterna av Snorre Sturlassons Edda stötte på en beskrivning av Bore, som påminde om hyperboreérna. Bore var enligt mytologin den första guden på jorden, far till Bur som i sin tur var far till Oden. Denne Bore beskrevs även som förfader till många av de mäktigaste asagudarna, och det var hans barn som skapade de första människorna och byggde Asgård. Rudbeck påpekade även att minnet av Bore fortfarande levde kvar i många namn på orter och platser runt om i Sverige.

I samband med detta för Rudbeck även fram likheten mellan det grekiska alfabetet och runraden. Argumentet går kortfattat ut på att den etablerade teorin, att det grekiska alfabetet uppstod ur feniciernas, faller på att det senare bestod av 22 bokstäver när det ursprungliga grekiska bara innehöll 16. De 8 sista tillkom först senare, och av de första 16 var det ett flertal som inte återfanns hos fenicierna alls. Då var likheterna mycket större mellan det grekiska alfabetet och runorna, även dessa enligt Rudbeck ursprungligen 16 stycken, varav 13 direkt motsvarar varandra och resten kan förklaras genom att jämföra stavning av synonyma ord, där F som sagt har blivit P, som i Fan och Pan, och H har blivit K, som i Hjärta och Kardia osv. Som ytterligare bevis för att runorna inte bara motsvarar de grekiska bokstäverna, utan faktiskt föregår dem och utgör världens äldsta skriftspråk anför Rudbeck sina häpnadsväckande resultaten från fältet, och sin nya teknik för mätning av åldern på fornlämningar.

Grekiska, latin & runor

Rudbecks metod & fallet från guldåldern
Om Stiernhielm var poet, och Bureus mystiker, så var Rudbeck en mer renodlad vetenskapsman. Han förstod vikten av förstahandsinformation, att själv utforska intressanta platser, gravar och runstenar. Han hade insett att sekundärkällor var opålitliga, att tidigare historiker kunde ha misstagit sig, så han uppfann en metod för att datera föremål begravda i marken genom att analysera djup och omkringliggande jordlager. Han bifogade utförliga instruktioner i Atlantican till andra forskare som ev. ville använda sig av tekniken (om allt ifrån olika jordsorter till ideala väderförhållanden) och lade därmed grunden för den stratigrafiska metod arkeologer använder än idag.

Resultatet av mätningarna var att den svenska historien gick tillbaks till ca 2300 f.Kr., vilket var helt enastående utifrån den tidens världsbild. För det första, så slog dessa resultat de allra tidigaste datumen i den då etablerade kronologin över forntiden (den första olympiaden, det Trojanska kriget mm.) med hela 1000-1500 år. För det andra, så låg denna tid bara hundra år efter syndafloden, vanligen beräknad till ca 2400 f.Kr. Den europeiska forskarkåren var överens om att inga äldre fynd kunde göras, så även Rudbeck, då alla spår var bortspolade och jorden befolkats på nytt. Med tanke på hur nära detta den svenska civilisationen låg i tiden, och det gigantiska glappet till Medelhavets högkulturer, så framstod den enda rimliga förklaringen som att återbefolkningen av jorden faktiskt börjat i Norden och sakta spridit sig söderut.

Förutom spår i naturen och arkeologiska fynd sökte Rudbeck även kulturella spår, som uråldriga namn på platser, sagor och sånger, och lokala legender som gått i arv i generationer osv. På sina resor sökte han upp och talade med de äldsta människorna på de mest isolerade platserna han kunde hitta. De högre samhällsskikten, de stora städerna, gränsområden och kustregioner var alla miljöer allt för utsatta för yttre påverkan, kulturell blandning och modets nycker, men hos bönder i små isolerade byar i inlandet kunde traditioner leva kvar oförändrade i århundraden, och spår av forntiden fanns bevarade i deras vardag. Rudbeck fick bl a lära sig runstavens hemligheter av tillmötesgående bönder. Runstaven var en forntida kalender, enligt Rudbeck så avancerad att den vittnade om en kunskap om himlakropparnas rörelser som vida överträffade den tidens mest avancerade astronomiska upptäckter, alltså ett tydligt exempel på övervintrad visdom från en förlorad guldålder.

Dessa fynd på fältet användes för att underbygga det huvudsakliga innehållet i Atlantican, jämförelser utifrån mytologiska och (med åren i allt högre utsträckning) etymologiska samband. Rudbecks syn på myter och gudasagor var att dessa uttryckte ett kollektivt eller kulturellt minne av verkliga historiska händelser. Inte att gudarna bokstavligen gick på jorden, men att viktiga hjältar, kungar och händelser gjort ett så starkt intryck att de levt vidare i sagorna, eller att de kanske redan i sin samtid hyllades som gudomliga, som t ex faraonerna i Egypten som tillskrevs makten över solens gång och Nilens översvämningscykler.

Att det inte finns några skriftliga källor bevarade från denna fornnordiska civilisation var helt naturligt, för folk som upplever en guldålder är inte benägna att skriva sin egen historia. Historieskrivning förutsätter svåra tider, krig, svält och katastrofer. Istället har minnet av denna högkultur nedtecknats i omkringliggande och efterkommande civilisationer. Myten om Atlantis, ön som sjönk i havet, skall ses ur detta perspektiv, som ett minne av den ursprungliga nordiska civilisationens förfall, inte som en fysiskt ö som bokstavligen sjönk i havet.

Argonauter, Hades & Kimmerer
Hyperboréerna var långt ifrån den enda länken mellan grekisk mytologi och norden. En av de första sagorna som Rudbeck verkligen satte tänderna i var Jasons, Orfeus och de övriga argonauternas jakt på det gyllene skinnet. Med en mängd uträkningar utifrån restider och kursangivelser i olika antika versioner av berättelsen (främst Argonautica Orphica, som angås äldst och diktad av Orfeus själv) hävdade Rudbeck att de troligen tagit sig från Svarta havet till Sverige via de ryska floderna, samma väg vikingarna långt senare skulle använda åt andra hållet. Han lät t.o.m. bygga båtar som släpades över land för att pröva om det var möjligt att ta sig förbi de ställen där båtarna behövde bäras och ändå komma fram till Östersjön på angiven tid. Andra spår som tydde på att det var Sverige de kommit till var namnen på de platser Argo passerade, Luelo (Luleå), Pacto (Piteå) och Casby (Kassaby eller möjligen Kasby), svenska städer som tydligen blomstrat redan under den tidigaste antiken. Som svar på att Argonauternas resa skulle vara ren fiktion skrev Rudbeck följande i Atlantican:

Ty således vill jag heller tro på denna harponistens drömmar än den stora mathematicum Ptolemeum som med hela sin matematiska konst intet har kunnat finna Sveriges berg, landskap, mörker och Ishaven igen, icke heller dess längd, utan gjort det allenast till en liten ö, 30 mil lång. […] Jag vill således behålla heller de sanna drömmare än de osanna skrivare.

En annan del av den grekiska mytologin som enligt Rudbeck beskrev faktiska resor till Skandinavien var berättelserna om Hades, som av Homeros beskrivs som ett isigt och kallt land nära världens ände i norr, där ”kimmerernas folk” bor och dit Helios blick aldrig vänds, ”varken när han går upp på den stjärnöversållade himlen eller från himlens valv ånyo sjunker”. En träffande beskrivning av den permanenta vinternatten norr om Polcirkeln. Kimmi eller Kimmerii härleder Rudbeck från ett fornnordiskt ord för mörker som återfinns i en mängd namn på platser i norr, som Kimme-Lappmarck, Kimmernäs, Kemi älv, Kimi stad och Kimi träsk. Den blinda siaren Teiresias som Odysseus sökte upp var i själva verket en samisk shaman, och samma person som gett upphov till Tyr i Eddan. Kerberos motsvaras av Harm, hunden som vaktade Hel, och Karon härledde Rudbeck från baron, en samisk begravningsplats, och barin som betydde båt (vilket även kan härledas från det egyptiska ordet för båt).

Atlantis & Atlantican
Den antika historien om Atlantis grundar sig egentligen helt på Platon. Han beskriver en förlorad civilisation någonstans bortom Herkules stoder, som först steg till otroliga höjder för att sedan våldsamt gå under och sjunka i gyttja och dy. Rudbeck lägger fram en mängd argument för varför detta skulle gälla Sverige och Uppsala, allt ifrån mer diffusa, som att Platon kallar landet den vackraste slätt på jorden och att området kring Uppsala var känt för sin bördighet, till väldigt exakta mätningar utifrån Platons geografiska angivelser för floder, berg, byggnader och Atlantis storlek. Hur viktiga fältstudierna var för Rudbeck framgår av följande passage ur ett brev till De la Gardie (från 1677) angående den samtida kritiken mot Rudbecks arkeologiska resultat i Uppsala:

Alt dätt iagh i mit wärk wil bwisa utaff wåras och Eddas älsta Skalder och de aldraelste Grækers, Latiners, Ægyptiers, Chalders och Arabers skriffter, både om detta tempels storlek, murning, art aff pelare, dess situation ifrån Melaren, de 3 brunnarne, kärret, högarna, Rennarbanet etc. och där aff föliande alla Gudars och Konungars utgångh aff Swerige medh hela Cronologien, hon faller och är inthet wärdh att läsas, mycket mindre tryckias, om dätt inthet får wara sant, som än idagh står för allas ögon.

Platon talade om heliga backar, otillgängliga berg som omgav riket, och om ett gyllene tempel omgivet av en mur av guld i närheten av heliga lundar och källor där det var sjätte år hölls återkommande kultfester, där alla områden som ingick i förbundsstaten Atlantis var representerade och man beslutade om lagar och offrade oxar till gudarna. Rudbeck påvisar motsvarigheter i Uppsala högar, Skanderna som omger Sverige, och hednatemplet över vilket Uppsala gamla kyrka var uppfört, som på 1000-talet beskrevs av Adam av Bremen som omgivet av en kedja av guld, och med ett tak av guld, där det var nionde år hölls en gemensam fest med deltagande folk från alla sveonernas landskap. Kungar och folkstammar, alla och envar sände sina gåvor till Uppsala”, och i Snorre Sturlassons Heimskringla nämns att man i Svitjod födde upp tjurar för att offra till Oden. Platon nämner en kapplöpningsbana, och Rudbeck gräver fram den gamla rännarbanan som visar sig ha exakt de mått Platon anger. Platon daterar Atlantis fall av till ca 9400 f.Kr, och Rudbeck påpekar att det inte finns någonting som tyder på att den tidens astronomer utgick från solår, utan att Platon troligen menade månader, vilket skulle betyda 1350 f.Kr, 1000 år efter att Sverige först skulle ha befolkats. Platon lär ha kallat Atlantis en ö, men Rudbeck påpekar att i originaltexten används ordet nesos vilket även kan betyda halvö (som i Peloponnesos).

Atlantis första kung hette Atlas. Atlas påminner starkt om den fornnordiske kungen Atle (som bl a omskrivs i Atla-kvida och Atla-mal). Atle härskade även han över en blomstrande civilisation, men föll likt Atlas offer för sin egen girighet och kungariket gick under. Det försvann likt Atlantis för alltid, bortsvept av dånande lågor. Även här underbygger Rudbeck sin argumentation med namn på platser som fortfarande lever kvar, Adelsö, Atlesjö, Alby och Atlefjäll, och, viktigast av allt, Atland ska vara ett forntida namn för Sverige, därav namnet på boken, Atland eller Manheim.

Platon använde Atlantis som ett varnande exempel för sin tids Atenare, för att belysa hur högmod går före fall, och att även den mäktigaste och mest perfekta civilisation kan drabbas av gudarnas vrede om den väljer jakten på rikedom, expansion och världslig makt framför de klassiska dygderna, en process som inleds med att invånarna gradvis låter den gudomliga naturen inom sig slockna och dö. Atlantis gick under, Rom gick under och Sveriges relativt nyvunna stormaktsställning hade redan börjat vackla. En av de populära teorierna i det protestantiska Europa var att Gustav II Adolf – Lejonet från Norden – var guds redskap i Roms andra fall, där påvedömet och katolska kyrkan straffades för högmod och dekadens, en historisk repris av den gotiske kung Alariks plundring av Rom 410. Nu, knappt 40 år senare, började samma öde hota Sverige, med inkompetent styre, ständiga krig, utarmning av landet och ett svältande folk trots att den svenska kronan aldrig varit mäktigare. För Rudbeck var Atlantis både ett varnande exempel och en praktisk vägledning för hur den stundande katastrofen kunde undvikas. Istället för dekadensens girighet, makthunger och självgodhet, förfallets kännetecken, så var det dags att återupprätta de dygder som kännetecknade hyperboréernas högkultur och Platons atlantider – sanning, värdighet, heder och godhet.

Hermes från Norden
De äldsta grekiska gudarna beskrivs i de antika texterna som barn till titaner, ofta specificerat till Okeanos och Tetys. I Iliaden säger t ex Hera att ”Jag vill bege mig långt bort till jordens yttersta gränser. Där bor Tetys, vår mor, och Okeanos, gudarnas upphov…”, och enligt poeten Hesiodos är dessa titaners hem dolt ”i det dimmiga mörkret […] aldrig belyser Helios dem när han stiger på himlen…”, och enligt historikern Diodorus var Tetys ingeting mindre än en drottning av Atlantis. Rudbeck ansåg sig även ha funnit deras hem i Tethis fiord, Tysfjorden i norra Norge.

Vidare var de antika källorna överens om att hyperboréernas främsta gud var Apollon, och de flesta ansåg att han hade utvandrat till Grekland från hyperboréernas land, och att hans mor Leto var Hyperboré och dotter till en titan (Tetys bror). Enligt Rudbeck var Apollon synonym med Balder. Båda beskrevs som den mest vältaliga, vackra, rättrådiga, kloka och barmhärtiga av gudar, och båda var siare och älskade av alla. Apollons far Zeus, den starkaste, mäktigaste och mest skrytsamma av gudar motsvarade asarnas Tor. Båda var våldsamma, krigiska och relativt enkelspåriga åskgudar, tillika upprätthållare av universums ordning och skipare av gudomlig rättvisa. Den svårmodige Oden, som hämtade sina stupade till Valhall, dödens sal, motsvaras av grekernas Hades, vars rike Rudbeck redan placerat i Norden.

Rudbecks merkuriusstavDen mest betydelsefulla asaguden för Rudbeck och Atlantican var dock Heimdall, den gudomliga budbäraren, vägvisaren och tolken, tillika förmedlaren av initiatorisk kunskap, som motsvaras av grekernas Hermes, romarnas Merkurius (merkesmannen) och abrahamiternas Enok eller Idris. Etymologiskt härledde Rudbeck Heimdall från heimtaler, vilket betyder hemlig talare. Enligt den klassiska mytologin var det Hermes som gav skriftspråket till människan, och Merkuriusstaven (caduceus) med två omslingrade ormar var enligt Rudbeck en nyckel som förmedlade runskriftens mysterier, en hermetisk symbol i Bureus anda utifrån vars former alla tecken i det ursprungliga alfabetet kunde konstrueras. Ordet runa betyder hemlighet, och staven skulle förstås som ett praktiskt verktyg för att bevara och bära traditionen vidare, och för att förmedla den ursprungliga hyperboréiska visdomen till Medelhavets kulturer.

[Huvudsaklig källa: Drömmen om Atlantis av David King, Fahrenheit 2005]