Archive for the ‘Jünger’ Category

Goethes valfrändskaper (del 3)

2008/12/16

weimarhus4

Från det explicita till det implicita

Som vi redan har sett så visar sig de yttre konflikter valfrändskapet skapar i romanen vara olösliga för dess karaktärer, d.v.s. konflikter mellan sociala institutioner och människans natur, mellan giftermål och kärlek, mellan sociala konventioner och personliga lojaliteter osv. Detta medför att det enda de är förmögna till är att förhålla sig till situationen, vilket förflyttar uppmärksamheten från den yttre till den inre sfären, där konflikten istället står mellan självkontroll och djuriskhet, mellan intellekt och ego, mellan hänsyn och hänsynslöshet osv.

På detta plan – som så att säga står oberoende av världsliga hänsyn och de personliga valens möjlighet eller omöjlighet att påverka yttre skeenden – är det visserligen enklare att skilja mellan rätt och fel, men ändå lämnar oss till och med Charlottes val, som här representerar det rätta och goda efter Eduards gradvisa regression till ren egoistisk impulsstyrning, med en känsla av ofullständighet, av att hela trädgårdsidyllen där dramat utspelar sig är en konstruktion, ett artificiellt, platt och omänskligt laboratorium. Trotts de nyktra och analytiska sociala föresatserna i romanens inledning så beter sig alla inblandade mer som labbråttor än som vetenskapsmän, helt oförmögna att ta sig ur sina egna labyrinter.

Detta tar oss vidare, förbi den nästan överdrivet explicita beskrivningen av valfrändskapets mekanismer, till romanens andra stora tema, dess implicita kritik av det av sociala tvång och privilegier hämmade, inskränkta och skyddade liv huvudpersonernas lever – en borgerlig skentillvaro som omöjliggör ett nyktert utifrånperspektiv, vilket gör karaktärerna oförmögna att urskilja det som är viktigt från det som är oviktigt och ger egot fritt spelrum.

I motsatts till romanens först tema så framträder detta andra tema främst i det icke sagda, i vad karaktärerna inte gör, i det som ligger utanför romanens stoff och som enbart framträder mellan raderna. Detta gör det dock inte mindre närvarande. De två sidorna, som man kanske kan kalla romanens dag och natt, möts när ett par ”främlingar” gästar handlingen med en klarsyn som stör våra huvudpersoner, och de berättar en historia som på motsvarande vis presenteras för oss läsare som en insprängd novell mitt i boken som stör romanformen.

“Assuredly we spend far too much labour and outlay in preparation for life. Instead of beginning at once to make ourselves happy in a moderate condition, we spread ourselves out wider and wider, only to make ourselves more and more uncomfortable. […] I think I am now on the right way. I look upon myself steadily as a traveler, who renounces many things in order to enjoy more. I am accustomed to change; it has become, indeed, a necessity to me…”

Gästerna ger uttryck för den resandes rotlösa melankoliska frihet. Ett uttryck för vad som å ena sidan kom att bli den moderna arbetarens alienation och oförmåga till förundran, men som å andra sidan i lika hög grad möjliggör en frihet och klarsyn utan sentimentala band som låter människan se världen som den är utan trångsynt småsinthet. Gästerna ger ett utifrånperspektiv på huvudkaraktärernas inskränkta värld, de avslöjar enbart genom sin närvaro (d.v.s. utan agenda) dess avskärmade begränsning och existentiella meningslöshet, den värld som paradoxalt nog samtidigt är den där man är rotad, har en förankring, ett ansvar och ett liv som ger en känsla av mening.

Den insprängda novellen fungerar kort sagt som antites till romanens alienation, eller snarare som idealbild för hur det skulle kunna vara, en kärlekshistoria med lyckligt slut där romanens symboliska separation mellan kärlek och äktenskap aldrig tillåts slår rot. Men både berättelsen i novellen och främlingarnas utifrånperspektiv väcker bara obehag och motvilja hos våra förtappade huvudpersoner. Styrkan i det trygga men förtvivlade livet mot döden segrar över den fria och osäkra utvägen, döden mot livet.

”The strangers were gone, and notwithstanding their having been the inadvertent cause of strange and painful emotions, left the wish behind them, that this meeting may not be the last.”

I det här sammanhanget kan man även se det välkända citatet från Wilhelm Meisters läroår: ”När vi tar folk enbart för vad de är så gör vi dem sämre, men när vi behandlar dem som om de vore vad de borde vara så hjälper vi dem att bli vad de är förmögna till att bli.” En inställning som samtidigt kan upplevas som ett hot, eller till och med som ett angrepp, av den som av rädsla inte vill ha eller är oförmögen till förändring. Den som i blindo vill hålla fast vid det upplevt trygga projicerar istället sina tillkortakommanden på främmande gäster som dessa, som genom sin blotta existens får den tragiska idyllens fasad att börja krackelera.

weimarhus2

Goethe & Linjen

Det intressanta med det implicita temat är att perspektivet, sökandet efter vägar ut ur, bort från och mot den rådande ordningen även tycks vara ett framträdande drag hos Goethes efterföljare. Det är inte bara tydligt hos de tidigare nämnda författare som uttalat lånar Goethes Valfrändskap som titel och/eller analysverktyg (Benjamin, Ekelöf, Weber och Löwy) utan är även ett gemensamt drag för t.ex. de tänkare som Löwy presenterar i sin bok, liksom för Jünger och den radikalkonservativa krets som bl.a. lyfts fram i Preussiska anarkister.

I förlängningen handlar detta om vad som kom att kallas linjen, vilket alltså blir ännu ett begrepp vars rötter man kan spåra i arvet efter Goethe, vid sidan av t.ex. det faustiska, och som återfinns hos allt från radikala romantiker som Wagner, vars livsverk Nibelungens ring kan ses som en enda lång dramatiserad analys av linjens passerande på olika nivåer, till Jünger, vars Över linjen kortfattat konkretiserar det centrala i denna tanke på ett hittills oöverträffat sätt.

I Ernst Jüngers Heliopolis finns för övrigt flera tydliga paralleller till Goethes Valfrändskap. Huvudpersonen Lucius frihetskänsla under sin anonyma ökenvandring innan han återvänder till Heliopolis – där han är bunden och begränsad av sin position, historia och sociala identitet – fyller samma roll som gästernas besök i Valfrändskap. Skillnaden är att Jünger låter Lucius påvekas av detta, som en första katalysator för dennes vidare utveckling, på ett sätt som Goethes karaktärer är oförmögna till. Lucius lyckas kort sagt där Charlotte, Eduard, Kaptenen och Ottilie misslyckas kapitalt.

En annan influens från Valfrändskap är den tidigare citerade formuleringen av att i förnekelse låta vardagen rulla på trots extraordinära omständigheter där allt står på spel, en bild som Jünger lånar till sin beskrivning av hur tyranniet tillåts smyga fram i fullt dagsljus i liknelsen av en fest som urartar: ”Ännu försöker man blunda för otillbörligheterna, att ta dem på skämt eller också att kritisera dem, […] då kommer en karl in med avhugget huvud. Nu vet man vad klockan är slagen. […] Likväl har affärerna sin gång.”

Vidare utspelas både Goethes och Jüngers respektive roman som i en snötalisman, en begränsad värld där allt utanför tynar bort, blir drömskt och overkligt, tydligt uppställd som en avgränsad arbetsyta för författarens kontrollerade experiment.

weimarhus3

***

Annonser

Bland arbetare & äventyrliga hjärtan

2008/01/07

Om man är intresserad av den intellektuellt turbulenta Weimartiden (oavsett om det gäller någon specifik politisk eller filosofisk strömning eller om man bara vill skaffa sig en överblick) så har man en veritabel guldgruva i tegelstenen The Weimar Republic Sourcebook. Den innehåller bl.a. utdrag ur tre verk av Ernst Jünger, alla med väldigt olika karaktär, varav jag nyligen upptäckt att två redan ligger på nätet, närmare bestämt hos Spöknippet. Det tredje följer här, för trots att detta inte utgör ett av Jüngers mest angelägna alster så tycker jag ändå det kan vara intressant att lyfta fram en text som speglar även denna sida av honom.

Men först vill jag nämna On Danger (Über die gefahr), publicerad 1931. Detta är den intressantaste texten av de tre, om hur faran fasas ut ur det borgerliga samhället för att till varje pris skapa trygghet, och om vad detta får/fick för konsekvenser. Om hur det medför ett blint försvar av vad som felaktigt upplevs som en stabil samhällsordning i en tid av förändring, vilket leder till att allt som upplevs som farligt utdefinieras och bekämpas, och att allt som man tror hotar denna upplevt trygga ordning definieras som farligt. Kan ses som en försmak av det av rädsla genomsyrade samhälle som Jünger analyserar i Der Waldgang (1951) ett världskrig – och en revolution som aldrig kom – senare.

Den andra texten är kapitlet Feuer, från Der Kampf als inneres Erlebnis (1922). Här möter vi titanen Jünger, den unge krigaren. Det är vackert och hårt, ett stilprov som verkligen visar på en likhet med Yukio Mishima. Och till sist har vi texten jag nu lägger ut här, ett utdrag från Der Arbeiter (1932). Om vi mötte titanen i Feuer får vi här en inblick i tiden som mauretanier, den politiska, aktivistiska sidan hos den unge Jünger.

Både titanen och mauretaniern är visserligen något Jünger gjorde upp med relativt kort därefter. Och även om övergången var glidande, och den börjar tidigt (eller var kanske alltid närvarande), så kan man nog säga att brytpunkten definitivt passerades i och med Marmorklipporna (1939). Men trots allt är det nog så att det är pamflettskriverierna under Weimartiden som lade grunden för Jüngers ”tvivelaktiga ställning”, som Svensson formulerar saken i en av sina många läsvärda betraktelser över Silverräven.

Jünger2

The Worker: Domination and form

First published in Der Arbeiter: Herrschaft und Gestalt (Hamburg: Hanseatishe Verlags-Anstalt, 1932), 197-201.

The world we live in displays on the one hand positive similarities to a workshop and on the other, to a museum. The distinction between these two landscapes, from the point of view of the demands they imply, is that no one is forced to see in a workshop more than simply a workshop whereas over the museum landscape there reigns a grotesquely proportioned spirit of edification. We have risen to a level of historical fetishism that stands in a direct relation to our deficiency in productive energy. Therefore the dismal thought occurs that some sort of secret correspondence causes the pace of our accumulation and preservation of so-called cultural goods to be matched only by the grandiose scale on which we simultaneously create instruments of destruction.

These goods, that is, the art, culture, and the education industry, have so come to permeate our emotional and aesthetic environment that the need to lighten our load can scarcely be imagined in sufficiently fundamental and comprehensive terms. It is not the worst that around the most out-of-the-way little hovel that life has ever forced the body to endure a circle of experts, collectors, snoopers, and curators gathers. Such was ultimately, albeit on a more modest scale, always the case.

More dubious is the issue of all this industriousness in a network of stereotyped values behind which is concealed utter mortification. At play here are only the shadows of things, with advertisements being made for a concept of culture that is alien to all manner of primal strength. This is happening at a time in which the elemental has regained its strength, a time in which it penetrates our environment and poses unambiguous challenges. While the state faces more original and pressing tasks than ever in history, effort is instead expended attempting to attract a new generation of administrators and cultural bureaucrats and to cultivate a perverse feeling for the “true greatness” of the people. Regardless of how far one might wish to lock back, it would be difficult to hit upon such a distressing blend of banality and arrogance as has become common in the inevitable invocations of German culture in the official state language. What our fathers had to say about progress was in comparison truly golden.

The question arises, how, in a time so filled with things of burning importance, those presently transpiring and those yet to come, such a veneer of pale idealism and infused romanticism is possible in the first place. The answer that no one is capable of doing better may well be naïve, but it is also apt. The museum industry represents nothing other than one of the last oases of bourgeois security. It supplies the seemingly most plausible pretext upon which one can evade the political decision. This is an activity the world is happy to catch the Germans undertaking. As soon as it became apparent that the “workers’ representatives” in Weimar in 1919 had their Faust in their knapsacks, it was possible to predict that the bourgeois world had been saved for a reasonable time to come. The flatness with which cultural propaganda was practiced in Germany during the war developed afterward literally into a system, and there is scarcely a postage stamp, scarcely a banknote on which one does not run across the same thing. All of these things have won for us the reproach, unfortunately mistaken, of being perfidious. It is a matter here, however, not of perfidy, but of the bourgeois absence of instinct in questions of value.

This absence is a kind of opium that veils danger and summons up the deceitful consciousness of order. That, however, is an intolerable luxury at a moment that demands one not speak of traditions but create them. We are living at a moment in history when all depends on an enormous mobilization and concentration of the forces at hand. Our fathers had perhaps the time to occupy themselves with the ideals of an objective science and an art existing for its own sake. We in contrast find ourselves quite clearly in a position in which not this or that but the totality of our life is in question.

This makes imperative the act of total mobilization. Its task is to pose to every phenomenon, both human and material, the brutal question of its necessity. Instead, in the years since the war, the state has occupied itself with things that are not just superfluous to an endangered existence but harmful, and it has neglected other things that are critical to survival. The image one ought to have of the state today resembles not a convivial passenger steamer but a warship ruled by extreme simplicity and economy on which every motion is made with an instinctive sense of confidence.

What ought to inspire respect in foreigners visiting Germany are not facades preserved of past times, not ceremonial speeches made during the centenary celebrations of classic artists, and not the concerns from which novels and plays derive their themes; it is rather the virtues of poverty, work, and diligence which today represent cultivation much more profoundly than the bourgeois ideal can ever dream.

Do people not know that our entire so-called culture is incapable of preventing even the smallest neighboring country from violating our territory? Do they not know that it is, on the contrary, enormously important for the world to know that the defense of the nation will enlist even children, women, and the aged in its cause? And that, just as individuals renounced the pleasures of their private existence, so would the government not hesitate for a second to sell the art treasures in all the museums to the highest bidder, if this defense required it?

Such expressions of the highest form of tradition, namely, the vital, living form, obviously presuppose a supreme sense of responsibility, a sense to which it is clear that the point now is not our responsibility to images but to the primal strength to which these images bear witness. That requires, to be sure, a genuine greatness of another kind. Let us however be persuaded: if there still exists among us genuine greatness, if somewhere a poet, an artist, a believer is hidden, then it is this sense of responsibility and their need to make themselves useful that will make them recognizable.

It requires no prophetic gift to predict that we are standing not at the beginning of a golden age but before great and difficult change. There is no optimism capable of obscuring the fact that great conflicts are more numerous and more serious than ever. The point is to match the stature of these conflicts by creating orders that are unshakable.

The situation in which we find ourselves, however, is that of an anarchy concealed behind the delusion cast by values become obsolete. This situation is necessary insofar as it guarantees the decay of those old orders whose fighting strength has proved insufficient. The strength that one finds in the depths of the people, in contrast to the creative soil of the state, has preserved itself in unsuspected ways.

Already today we are justified in saying that exhaustion has been essentially overcome – that we possess a youth that knows its responsibility and whose core was invulnerable to anarchy. It is inconceivable that Germany would ever lack good people. How grateful is this youth for every sacrifice asked of it. The critical point, however, is lending this willing and ready issue of nature a form corresponding to its essence. This task poses the greatest and most significant challenges to our productive energies.

But what can be the spiritual nature of minds that fail to comprehend that there is no more profound or knowing spirit than that of any given soldier who fell somewhere on the Somme or in Flanders?

That is the standard that we need.

Der Waldgang (excerpter)

2007/06/05

Skog7Då fortsätter det inslagna Jüngerspåret med skogsvandraren. Här följer två (lätt uppsnyggade) artiklar som jag har råkat snubbla över på ämnet. Två översättningar till engelska, med nästan 50 års mellanrum, av valda delar ur Ernst Jüngers Der Waldgang (1951).

The retreat into the forest publicerades i Confluence 1954, vol 3, nr 2, och ligger som oredigerad scan på Ernst Jünger in Cyberspace. Den verkar bestå av excerpter från kapitel 1-5.

Taking the forest way publicerades i Art & thought : Fikrun wa fann 2003, vol 40(1), nr 77(2), och består av excerpter från kapitel 14 och 29.

 

The Retreat into the Forest

1.

Fear is one of the most characteristic phenomena of our age. Its appearance is all the more perplexing, because it follows closely upon an era of individual freedom in which even the misery which was still familiar to Dickens had become almost unknown. How did this reversal come about? Were one to choose a turning point, one would find none more suitable than the day of the Titanic shipwreck. There light and darkness clash; the hubris of progress is confronted by panic, luxurious comfort by destruction, automatism by the catastrophe which appears as a traffic accident.

Indeed, increasing automatism and anxiety are closely related. They appear whenever man limits the scope of his decisions in order to ease his fate by technological means. To be sure, these limitations result in a variety of conveniences; but they are accompanied by an increasing loss of freedom. The individual is no longer rooted in society as a tree in a forest, rather he is comparable to the passenger in a rapidly moving vehicle whose name may be ”Titanic,” but also ”Leviathan.” As long as the weather holds and the outlook is pleasant, he will scarcely notice the curtailment of his freedom. He may even be filled with optimism and with the consciousness of power produced by the sense of speed. But all this changes when the fiery volcanic islands and icebergs emerge on the horizon. Then not only will technology claim a right to dominate fields other than the procurement of comfort, but at the same time the lack of freedom will become apparent – be it in the victory of elemental forces or in the fact that individuals who have remained strong acquire the means to exercise absolute power.

Skog02

It may be objected that ages of anxiety and of apocalyptic panic occurred without a comparable automatism. This may be, for the automatism becomes terrifying only when it is revealed as one of the forms, indeed as the style of nemesis. The anxiety of modern man may be of a very special sort or it may be merely the contemporary incarnation of a recurrent cosmic anxiety. This problem need not detain us. Rather we should ask a question which concerns all of us: is it possible to reduce the fear while the automatism of the age persists, or rather, while this automatism – as may be anticipated – makes further progress toward its ultimate perfection? Can we stay on shipboard and at the same time reserve our powers of free decision? Can we not merely preserve, but strengthen the roots which still cling to the prime depths of being? This is the essential question of our time.

The reader will have experienced a change in the nature of what is considered a question. We are constantly confronted by forces that question us. And their inquisitiveness is by no means motivated by a concern with ideas. In approaching us with their questions, they do not expect us to promote the cause of objective truth, or even to contribute to the solution of any specific problems. They are not concerned with our solutions, but with our answers. This distinction is relevant. Increasingly, the act of questioning takes on the characteristics of a cross examination, a process which can be studied in the development which leads from the ballot-box to the questionnaire.

The ballot is designed to determine a factual relationship, the will of the voter, and the act of voting is so organized that it may be expressed without outside intervention or influence. Hence the act of voting is accompanied by the feeling of security and even by the sense of power which distinguishes of sovereign expression of the free will within a sphere protected by law. But the contemporary, obliged to reply to a questionnaire, is far removed from this sense of security. His statements are far-reaching in their implications, for his fate may depend upon them. We see individuals confronted by a situation in which they are asked to procure documents designed to cause their ruin. And how trivial are the things which nowadays determine the destruction of man! It stands to reason that the change in the nature of the process of questioning points to an order of things altogether different from that at the beginning of the century. The old security has disappeared, and we must adjust our thinking accordingly. Questions press in on us ever more closely, ever more menacingly, and the manner in which we answer becomes increasingly significant. And even silence has become an answer. These are the dilemmas of the age, and there is no escape from them.

Another characteristic of our period is the intertwining of significant events with insignificant representatives. This is particularly remarkable in our great men. They make the impression of figures which can be seen in any number in the coffee-houses of Vienna or in provincial officers’ clubs. These are the men who cause millions to tremble, who shape the fate of countless numbers. And yet they are the very men whom our time has selected with unfailing tact, if we consider it under one of its aspects, that of a tremendous wrecking enterprise. All these liquidations, rationalizations, socializations, electrifications and pulverizations require neither culture nor character, both of which are a threat to the automatism. Wherever in our period power is essential, it is attracted by the individual in whom the insignificant is coupled with a strong will.

Skog03

Such phenomena have occurred before in the history of mankind. They might be counted among the atrocities which are rarely missing when great transformations take place. More disquieting is the fact that cruelty threatens to become not an accompaniment but an inseparable element of the new power structures, and that the individual is exposed to it without any possibility of defending himself. There are several reasons for this, above all the fact that rational thinking is itself cruel and that this cruelty then enters into the process of planning. The extinction of free competition plays a special part, leading to a curious distortion. For competition is like a race in which the most skillful win the prize. Where it ceases, it is replaced domestically by great pressures for a general sinecure at the expense of the state, while external competition – the race between the states – continues.

Terror steps into the resulting gap. The speed formerly produced by the race of competition must now be produced by fear. In the one case the standards of efficiency depend on high pressure, in the other on a vacuum.

There it is the winner who sets the pace, here it is the man who is worse off. For this reason the state feels constantly compelled to subject a segment of its population to atrocities. Life has become gray, but it may well seem bearable to the man who, next to himself, sees the absolute black of utter darkness. These, and not their economic implications, are the dangers of extensive planning.

The selection of the persecuted groups is a question of secondary importance. They will always be minorities, set apart either by nature or artificial construction. Obviously, all who are distinguished by virtue of tradition or excellence will be endangered. It is understandable that under these conditions human beings would rather submit to the most oppressive burdens than to be counted among those who are ”different.” Seemingly without effort the automatism succeeds in destroying the remnants of free will, and persecution becomes ubiquitous like an all-pervasive element.

Escape may be possible for a favored few, but it usually leads to something worse. Resistance only animates the Leviathan by giving him a welcome pretext for repressive measures. In the face of such conditions only one hope seems to remain, that the process may spend itself like a volcano spends its fiery ashes. But at this point a question arises, which is not at all theoretical, but an inevitable concomitant of every contemporary existence whether there is not, after all, another road that may be traveled, whether there do not exist mountain passes which can be discovered only after a long ascent.

New conceptions of authority and great concentrations of power have arisen. In order to resist them, we require a new conception of freedom transcending the anemic abstractions we have come to associate with this term. The first prerequisite for this new awareness is that man must not content himself with being left in peace; that he must be ready to risk his life. In that case, we shall soon learn that even in the states in which the power of the police has become overwhelming, independence is by no means extinct. The armor of the new Leviathan has its chinks which must be constantly sought out, an activity requiring both caution and audacity of a kind hitherto unknown. This suggests that elites are about to begin the struggle for a new freedom which will require great sacrifice and which must not be interpreted in a manner unworthy of it. In order to find analogies we must go back to ages of strength, say, to the period of the Huguenots or of the guerillas as Goya saw them in his Desastros. Compared to these, the storming of the Bastille – an event which still provides nourishment for the current notion of freedom – appears like a Sunday stroll into the suburbs.

Is there at least one root left which will open up the riches of the soil? Health and life depend upon it -beyond all civilization, and beyond its safeguards. This becomes evident in periods of extreme danger, when the apparatus not only forsakes the individual but even turns against him. Then each individual must decide whether he wants to surrender or to persevere by relying on his own and innermost strength. In this case he may choose the retreat into the forest (Waldgang).

Skog04

2.

The ship is a symbol of temporal existence, the forest a symbol of supratemporal being. In our nihilistic epoch, optical illusions multiply and motion seems to become pervasive. Actually, however, all the contemporary display of technical power is merely an ephemeral reflection of the richness of Being. In gaining access to it, and be it only for an instant, man will gain inward security: the temporal phenomena will not only lose their menace, but they will assume a positive significance. We shall call this reorientation toward being the retreat into the forest (Waldgang), and the man who carries it out the wanderer in the forest (Waldgänger). Similar to the term ”worker” (Arbeiter), it signifies a scale of values. For it applies not only to a variety of forms of activity, but also to various stages in the expression of an underlying attitude. The term has its prehistory in an old Icelandic custom. The retreat into the forest followed upon proscription. Through it a man asserted his will to survive by virtue of his own strength. That was held to be honorable, and it is still so today in spite of all commonplaces to the contrary.

Wanderers in the forest (Waldgänger) are all those who, isolated by great upheavals, are confronted with ultimate annihilation. Since this could be the fate of many, indeed, of all, another defining characteristic must be added: the wanderer in the forest (Waldgänger) is determined to offer resistance. He is willing to enter into a struggle that may appear hopeless. Hence he is distinguished by an immediate relationship to freedom which expresses itself in the fact that he is prepared to oppose the automatism and to reject its ethical conclusion of fatalism. If we look at him in this fashion, we shall understand the role which the retreat into the forest (Waldgang) plays not only in our thoughts but also in the realities of our age. Everyone today is subject to coercion, and the attempts to banish it are bold experiments upon which depends a destiny far greater than the fate of those who dare to undertake them.

Skog05

The retreat into the forest (Waldgang) is not to be understood as a form of anarchism directed against the world of technology, although this is a temptation, particularly for those who strive to regain a myth. Undoubtedly, mythology will appear again. It is always present and arises in a propitious hour like a treasure coming to the surface. But man does not return to the realm of myth, he reencounters it when the age is out of joint and in the magic circle of extreme danger. It is not a question therefore of choosing the forest or the ship but of choosing both the forest and the ship. The number of those who want to abandon the ship is growing, and among them are clear heads and fine minds. But it amounts to a disembarkation in mid-ocean. Hunger will follow, and cannibalism, and the sharks: in short, all the terrors that have been reported from the raft of Medusa. Hence it is advisable under all circumstances to stay aboard even at the danger of being blown up. This objection is not directed against the poet who reveals – through his life as well as through his work – the vast superiority of the artistic universe over the world of technology. He helps man to rediscover himself: the poet is a wanderer in the forest (Waldgänger), for authorship is merely another form of independence.

In general, we are not concerned with specific political and technological configurations. Their fleeting images pass, but the menace remains or returns with ever greater speed and with increased impact. The opponents come to resemble one another to such an extent that it is easy to recognize them as disguises of the very same power. Our task then is not to master the external phenomena here or there, but to subdue the age. That requires a sovereign will which, nowadays, is to be found less in heroic decisions than in the man who has forsworn fear in his own heart. The immense precautions of the state are directed against him and him alone, and yet ultimately they are destined to bring about his triumph. When he realizes this, he is liberated and dictatorships sink into dust. Therein lie the untapped resources of our age and not only of ours. This is the theme of all history and it defines history, setting it apart from the realm of the demons and from mere zoological events. It is anticipated by myth and by the great religions, and recurs forever. Again and again giants and titans appear with the same seemingly overwhelming superiority, only to be felled by the free man who need not always be a prince or a Heracles. The stone from the sling of the shepherd, the banner raised by a maiden, and a crossbow, have also been known to suffice.

3.

At this point another question arises. To what extent is freedom desirable in the first place? Can it serve a purpose within our present historical situation? Is it not a distinctive merit of contemporary man – and a merit easily underestimated – that he knows how to renounce freedom to so large an extent? In many ways he is like a soldier marching toward unknown destinations or like a worker building a palace others shall inhabit. Nor is this his worst aspect. Should he be distracted as long as the process continues? There is no doubt that there are goals served by countless millions who lead lives which would be unbearable without this prospect and which cannot be explained in terms of sheer coercion. The sacrifices will perhaps reap them glory only in a distant future, but they will not have been in vain. The processes will continue, and as in all conditions ordained by fate, the attempts to delay the development and to revert to points of departure will only serve to further and to accelerate the course of events.

It is well to remain aware of the inevitable in order to avoid being lost in illusions. Freedom coexists with necessity, and only after freedom enters into a relation with necessity can the new state of mind emerge. Every transformation of the concept of necessity has brought with it a change in the concept of freedom. For this reason the notions of freedom of 1789 have become obsolete and are no longer effective against the coercion of our time. Freedom in itself is immortal, but in each period it appears in a different guise and must be conquered anew. History in the true sense can be made only by free men; it is the form given by the free to his destiny. In this sense, man can act as a symbol; his sacrifice includes and counts for the other members of the community. It cannot be our task, then, to change the design of the universe. But palaces could be built upon it and not only the ant-heaps anticipated by the utopias of our day.

Skog18

Let us consider a further objection. Should we restrict ourselves to a philosophy of catastrophe? Should we – and be it only in our spiritual preoccupations – seek out the waters of extreme danger, the cataracts, the maelstroms, the huge abysses? This is an objection not to be underestimated. Much is to be said for the judicious man who maps out the safe itineraries with the firm will to persevere in his course. It is a problem which can assume practical aspects, as in the case of armaments. Armaments are designed for the eventuality of war, to begin with as a preventive measure. Subsequently, they lead to a borderline situation where preparedness seems to invite war. There are kinds of investment which, under all circumstances, must end in bankruptcy. Thus systems of lightning-rods are conceivable which would ultimately bring on the thunderstorms. The same considerations apply in the spiritual realm. In considering the marginal case, we may overlook the routes it’ll open. However, one does not exclude the other. Rather reason demands that we consider all possible eventualities, and keep a response in readiness for each, as one does on the chessboard.

In our situation it is our duty to reckon with catastrophe, to sleep with it, so to speak, so that we shall not be caught unaware. Only in this manner can we acquire a reserve of security which will enable us to act reasonably. In a state of complete security our thought merely plays with the possibility of catastrophe. We include it in our plans as an improbable eventuality, and we protect ourselves with minimal precautions. In our days the reverse must be the case. We must spend almost our entire capital on the possibility of catastrophe precisely in order to keep open the middle road that has become as narrow as the edge of a knife.

But we are concerned here with the threat to which the individual is exposed, and with his fear, not with politics or political ideas. Fundamentally the individual is only interested in his profession, in his family, and in the pursuit of his inclinations, but, sooner or later, the age intrudes upon him. Either conditions gradually deteriorate or he is exposed to extremes. Expropriation, compulsory labor, and worse appear on his horizon. Before long, he will realize that neutrality would be tantamount to suicide – you must either howl with the wolves or fight them.

Where in his distress can he find a third solution which leaves him some freedom from the dynamics of the events? Only in his existence as an individual, in his own being which remains unshaken. Anyone who has escaped from catastrophes knows that, in the last analysis, he owed his rescue to simple human beings who did not submit to the power of hatred and fear or to the automatism of slogans. They resisted the impact of propaganda and of technical suggestiveness, the impact of all demoniac forces of our civilization. Immeasurable may be the blessings when such virtue becomes visible in the leaders of nations, as it became manifest in Augustus. Upon this virtue empires are founded. The prince does not rule by killing, but by giving life. Therein lies one of the great hopes, that among the faceless millions one perfect human being may arise.

Among such humans we may name Socrates whose example inspired not only the Stoa but countless spirits of all ages. We may differ in our opinions concerning the life and the teachings of this man; his death belongs to the greatest of all events. The world is such that prejudice and passion will ever again demand blood. It is necessary to realize that this will never be otherwise. The arguments change, but stupidity sits forever in judgment.

Men were brought before its tribunal first, because they despised the gods; then because they did not recognize a dogma; or again, because they offended against a theory. There exists no great word or noble thought in the name of which blood has not been spilled. The message of Socrates resides in the conviction of the invalidity of the verdict which testifies to a standard transcending the human scale. The true verdict was spoken long before the trial began and took expression in the exaltation of the victim. The trial is perennial, and the philistines who sat in judgment then may be met today on every street corner and in every parliament. The idea that this might end has always distinguished the shallow thinkers. But human greatness must be reconquered again and again. It triumphs whenever man masters the onslaught of vulgarity in his own heart. Therein resides the real substance of history; in the encounter of man with himself, that is to say, with his own divine power. That must be understood if one wishes to teach history.

Socrates called the sphere where he was counseled by a voice not to be expressed in words, his daimonion. It might also be called the forest. But what does it mean to the contemporary if we advise him to follow the example of the man who conquered death, the models of gods, heroes, and sages? It means that he participates in the resistance against the age, and, indeed, not against this age only, but against every age whose basic motivation is fear. It is in the nature of things that education today aims at the very opposite. Never before have such strange notions concerning the teaching of history existed. All these systems are designed to cut off the influx of metaphysics, to domesticate and to drill the spirits for the benefit of the collective. Even when the Leviathan is obliged to rely upon courage, as on the battlefield, it will attempt to keep the fighting man in place with a second and stronger menace. In such states one depends on the police.

We touch here the core of modern suffering, the great emptiness, which Nietzsche called the growth of the desert. The desert is growing; this is the spectacle of civilization with its draining relationships. In this landscape we yearn for sustenance: ”The desert is growing; woe to him who contains deserts within himself.” It will be well if the churches create oases. It will be better still if man is not satisfied even with that. The church can give us assistance, but not existence. The decision will take place within man; no one can spare him his travails. The great loneliness of the individual belongs to the characteristics of the age. He is surrounded and imprisoned by anxiety which closes in upon him like approaching walls. Anxiety becomes tangible in the prisons, in slavery, and in the battles of modern war. These experiences fill the thoughts, the soliloquies, perhaps even the diaries in years when a man may not even trust his closest neighbor. Yet the proximity of saving powers is also felt. The terrors are alarms, symptoms of ever more insistent questions which are being put to man. No one can spare him the answer.

The desert is growing; the faded, infertile spheres are multiplying. The fields which gave life purpose are disappearing; so are the gardens from which one can take nourishment without suspicion, the sheds which have familiar tools. The laws have become dubious, the weapons double-edged. Woe to him who harbors deserts; who does not contain, be it only in one cell, the substance which ever again guarantees fertility.

Skog06

4.

It is frightening how concepts and objects often change their appearance over night, and produce wholly unexpected results. That is a symptom of anarchy. Let us consider, for instance, freedom and the rights of the individual in relation to authority. These are determined by the constitution. Again and again, and, unfortunately, for some time to come, we will have to expect the violation of these rights by the state, by a party which has seized the state, by a foreign invader, or by a combination of these forces. It may be said that the masses, at least in our country, are in a state where they scarcely perceive the violation of the constitution any longer. It seems that they are far more concerned with football games than with their own basic rights. Once this consciousness is lost, it cannot be restored artificially.

The violation of a law can assume a legal varnish; for example, when a ruling party prevails upon a majority to change the constitution. The majority can be right and yet commit wrong, a contradiction that the simple-minded cannot grasp. Even at plebiscites it is often difficult to decide where the law ends and violence begins. These encroachments can gradually gain in strength until they assume the character of pure atrocities. Those who witnessed these actions, accompanied by the applause of the masses, know that traditional expedients are of no avail against them. Suicide is not to be expected from everybody, least of all when recommended from abroad. No fate is more hopeless than to live in a period in which the law has become a weapon.

In Germany, resistance against authority is, or was, especially difficult because, from the days of legitimate monarchy, the population preserved a modicum of respect for the state. Hence the individual found it difficult to understand why the victorious powers prosecuted him, not merely by means of a blanket accusation of collective guilt, but also as an individual for having, for example, continued in his profession as a conductor of an orchestra or as a public official. Although this state of mind produced some grotesque results, we must not treat it as a mere curiosity. It is indicative of a new feature in our world, in which foreigners may accuse the individual as a collaborator with popular movements, while political parties try him as a sympathizer of unpopular causes. The individual is thus placed between Scylla and Charybdis; he is threatened with liquidation either because he participated or because he failed to participate.

Hence, a high degree of courage is required which will enable him to defend the cause of justice all alone, and even against the power of the state. It will be doubted whether such men can be found. Some will appear, however, and they will be wanderers in the forest (Waldgänger). Even against his will, this type of man will enter the historical scene, for there are forms of coercion that leave no choice.

Skog17

It may seem strange that a single individual, or even several, should resist the Leviathan. Yet it is precisely through their action that the colossus reveals its vulnerability. For even a handful of determined men can become a threat, not only morally but physically. Again and again we witness that two or three gangsters can upset an entire metropolitan district, and cause lengthy sieges. If the relationship is reversed, if the authorities turn criminal and men of justice offer resistance, incomparably greater effects can be produced. The consternation of Napoleon at the uprising of Mallct, a single, but unbending man is a well-known instance.

Let us assume that a small number of truly free men are left in a city or state. In that case the breach of the constitution would carry a heavy risk. In this sense, the theory of collective guilt is justified, for the possibility of violating a law is directly proportional to the degree of resistance it encounters at the hands of freedom. An attack on the invulnerability and, indeed, on the sanctity of the home would not have been possible in old Iceland, in the form in which it was possible as a purely administrative measure in Berlin in 1933, in the midst of a population of several millions. As an honorable exception we should mention a young Social Democrat who killed half a dozen of the so-called auxiliary police at the entrance of his apartment. He still partook of the substantial Old-Germanic sense of freedom which his opponents celebrated in their theories. Naturally, he had not learned this from the program of his party.

Let us suppose, furthermore, that the authorities would have had to expect an incident of this sort in every street of Berlin. In that case, things would have been different. Long periods of peace and quiet favor certain optical illusions. Among them is the assumption that the invulnerability of the home is founded upon the constitution and safeguarded by it. In reality, it rests upon the father of the family who, accompanied by his sons, appears with the ax on the threshold of his dwelling. This truth is not always apparent, however. Nor is it to be construed as an objection to the constitution. It is simply that the old saying still holds: the man must vouch for his oath; the oath cannot vouch for the man. The German has been reproached for his lack of resistance to official acts of violence and perhaps justifiably. He did not yet know the rules of the game, and he felt threatened from other directions where there has never been any question of basic human rights. Those who died in a hopeless struggle, unarmed, and in defense of their wives and children, are, as yet, hardly noticed. But their lonely destruction will become known. For it counts as a weight in the scale of history. We, who survived, must see to it, however, that the spectacle of coercion which met no resistance shall never be repeated.

Skog19

5.

We live in a period in which it is difficult to distinguish between war and peace, and the boundaries between merit and crime are obscured by intermediary shades. This deceives even sharp eyes. For into every case of individual guilt enters the confusion of the age, the collective guilt. An aggravating circumstance is the fact that there are no sovereigns left, and that all who exercise power have risen by way of feuding political parties. This reduces from the very outset the capacity for actions oriented toward the welfare of the whole: that is, for impartiality, for generosity, and for development. Those who exercise power prefer instead to live off the whole; they are incapable of preserving it, and of increasing it through their inner abundance, through being. Hence, capital is wasted by victorious factions for the benefit of shortsighted aims and conceptions.

The only consolation is the realization that this spectacle is part of a descent which leads in a definite direction and toward definite goals. In former times, phases such as the present were termed an interregnum. Their distinctive characteristic is the absence of ultimate values. But it is already a significant achievement that we recognize this, and the realization is of much greater value than the attempt to reintroduce old and obsolete values with the pretense that they might still be effective. Our eyes reject Gothic ornaments in the world of machinery; in the moral realm a similar law obtains.

When all institutions have become dubious or even infamous, when you hear prayers being offered not for the persecuted but for the persecutors, then the ethical responsibility shifts to the individual, or rather to the individual who is still unbroken, the wanderer in the forest (Waldgänger).

It is a hard decision which he must make that he will reserve the right of independent judgment whatever the cause for which his approval or participation is solicited. It will require a considerable sacrifice, but it will also lead to an immediate gain in sovereignty. As matters stand, this gain will be felt as such only by very few. Yet the power of sovereign rule can come only from those who have preserved the awareness of the primal scales of value, only from the men who cannot be induced to renounce humanity by any superiority of force.

The great experience of the forest consists of the encounter with the Ego, with the self, with the inviolate core and essence that sustains the temporal and individual appearance. This encounter, so decisive for the conquest of health and for the victory over fear, is also supreme in its moral value. It leads to the primal basis of all social intercourse, to the man whose example defines individuality. In this sphere we will encounter not only community but also identity. This is the symbolic meaning of the embrace: the Ego recognizes itself in the other human being in the saying, ”This is you.” The other can be the beloved, the sufferer, or the helpless victim. In giving help, the Ego helps its own immortal essence and confirms the basic ethical order of the universe.

Countless men are alive today who have traversed the nadirs of the nihilistic process. They know that the mechanism reveals itself as an ever-greater menace, that man has entered into the interior of a huge machine which has been designed for his annihilation. They have learned that every form of rationalism leads to machine-like mechanism, and every mechanism to torture as its logical consequence, a fact which the nineteenth century failed to grasp. A miracle must take place if a man is to escape from such whirlpools. And this miracle has taken place times without number when among the faceless numbers there appeared an individual and gave succor. This was the case even in the prisons and, indeed, especially there. In every situation and in his relation to every man, the individual can become the brother – this is his genuine, his sovereign, trait. The origin of nobility was the task of protection – protection against the threats of beasts and monsters. This is the token of the aristocratic being, and it shines forth in the guard who secretly gives a piece of bread to a prisoner. Such actions can never cease, for the world subsists on them. They are the sacrifices upon which it rests.

Skog20

 

Taking the Forest Way

14.

The fundamental question amid all this turmoil is: can humanity be liberated from fear? This is far more important than arming people or supplying them with medicines. Those who are unafraid have power and health. Conversely, fear also lays siege to those who are armed to the teeth – to them above all. The same can be said of someone swimming in abundance. The threat cannot be banished by weapons or riches. These are just means to that end.

Fear and danger are so closely entwined that it is scarcely possible to say which of these two forces generates the other. Fear is more important, so we must start with that if we want to loosen the knot.

People must be warned, however, against trying to do the opposite, that is: attempting to start with the danger. Simply trying to make oneself more dangerous than the thing one fears will not achieve the solution. This is the classic relationship between Red and White, between Red and Red, and tomorrow perhaps between White and Coloured. Terror is like a fire that wants to consume the world. Simultaneously, the fear multiplies. The person who puts an end to fear legitimises himself as one who is called upon to rule. This is a person who has previously mastered fear.

It is also important to know that fear cannot be completely banished. That would not go beyond automatism. On the contrary it would introduce fear into the inner depths of man. Fear will always remain the great partner in the dialogue when a person thinks things over. In this fear strives for monologue, and only in that role does it have the last word.

However, if fear is forced back into dialogue, the human being can have his say. This also dispels the impression that he has no way out. Another solution will always be apparent besides the automatic one. So there are now two ways; or, in other words, freedom of choice is re-established.

Even if one is prepared to accept the worst case of breakdown, there remains a distinction between light and darkness. Here the way rises into high realms, towards a sacrificial death or to the fate of one who falls fighting; there it sinks into the lowly spheres of slave-camps and slaughter houses where primitives murderously unite with technology. There destiny is absent, and only numbers exist. Having a destiny or being regarded as a statistic: this is a decision that is forced on everyone today, but which has to be taken individually. The individual is just as sovereign today as in any other period of history, perhaps even more so? As collective powers gain ground, the individual becomes separated from the old, established associations and stands alone. He now becomes the opponent of Leviathan, even its conqueror, its master.

Let us return once again to the image of choice. As we saw, the process of choice has become an automatic accord determined by the organiser. The individual can be and is compelled to participate in this. He need only know that all the positions he is able to adopt within this sphere are equally vain. It makes no difference whether a hunted animal moves here or there if it is in a trap.

Freedom is completely different to mere opposition, and cannot be achieved by flight. We called this place the forest. There one has means other than a ‘No’ expressed in the area prescribed. Admittedly, we have seen that, in the present state of decline, perhaps only one person in a hundred is capable of taking the forest way. But this is not a question of percentages. If a theatre catches fire, a single clear thinker, a single stout heart, is sufficient to put a stop to the panic of a thousand people, all threatening to crush one another and succumb to their animal fear.

Mention here of individuals refers to true human beings, without the overtones the idea has attracted over the past two centuries. The reference is to the free human being as God created him. This human being is not an exception, does not embody an elite. He is in fact concealed within everyone, and differences only arise out of the degree to which the individual manages to implement the freedom granted to him. As a thinker, a friend, as one who knows and loves, one has to help him achieve that.

It can also be said that man is sleeping in the forest. In the moment when he awakens and recognises his power, order is restored. The higher rhythm of history can generally be interpreted in terms of the human being periodically rediscovering himself. The powers that want to mask this are sometimes totemic, sometimes magical, and sometimes technological. Then rigidity increases, accompanied by fear. The arts petrify and dogma becomes absolute. But the spectacle of man removing his mask has repeated itself since earliest times, to be followed by joy, the reflection of freedom.

Under the spell of powerful optical illusions, we have become accustomed to seeing the human being as a grain of sand in comparison with his machines and all his apparatus. However, this apparatus is and remains the setting for the lower imagination. The human being has created this apparatus, and he can dismantle it or incorporate it in a new meaning. The bonds of technology can be broken, and the individual is the one to do this.

Skog09

29.

In the case of attack by a foreign army, taking the forest way becomes a means of waging war. That applies especially to weak or unarmed states.

Someone taking the forest way does not ask how advanced armaments are, or whether they exist at all. The forest way can be taken at any time and in any place, even against vastly superior powers. In such a case it is in fact the only means of resistance.

The person who follows this course is not a soldier. He does not know military conventions and their discipline. His life is both freer and harder than that of a soldier. Followers of the forest way are recruited from those who are determined to fight for freedom, even when the situation is hopeless. Ideally, their personal freedom should accord with the freedom of their country. This gives free peoples a great advantage which tips the scales increasingly in their favour when warfare is prolonged.

Those for whom another form of existence is impossible are also forced to rely on following the forest way. Invasion is succeeded by measures that threaten much of the population: arrests, extensive searches, listing of suspects, forced labour, and obligatory service in a foreign army. That drives people to resist, either secretly or openly.

There is special danger when criminal elements invade. The follower of the forest way may not fight in accordance with military law, but he is not a criminal. Nor is his discipline soldierly, and that fact presupposes strong and direct conduct.

As far as its location is concerned, the forest is everywhere. It is in the wasteland and in the cities, wherever the follower of the forest way lives in hiding or concealed beneath the mask of his profession. The forest is in the desert and in the bush. The forest is in the fatherland and in any other country where resistance can be offered. Above all, the forest is behind the enemy’s own lines. The follower of the forest way is not in thrall to that optical illusion which sees the attacker as an enemy of the nation. He knows his predicament, the hiding-places of the oppressed, the minorities waiting for their moment. He wages guerrilla warfare along railway tracks and supply routes; he threatens bridges, power-lines, and depots. His activities force the dispersal of troops and the strengthening of guards. The follower of the forest way is responsible for reconnaissance, for sabotage, for spreading news among the population. He makes his way into impassable terrain and becomes anonymous, so as to reappear when the enemy shows signs of weakness. He spreads constant unrest and causes nocturnal panics. He can even paralyse armies, as happened to Napoleon’s forces in Spain.

The follower of the forest way does not have extensive means of combat at his disposal. However, he knows how weapons that cost millions can be destroyed through bold actions. He knows their tactical weaknesses, their defects, their destructibility. He also has greater freedom in choice of location than soldiers do, and will attack where limited means can cause great damage: in bottlenecks, in arteries leading through difficult terrain, and in places far removed from military bases. Each advance reaches the most exposed of positions where men and equipment become precious because they have to be transported over huge distances. For every combatant there are a hundred more linked up in the supply line. And this one combatant encounters the follower of the forest way. Here we return again to our ratio.

Skog16

The world situation favours following the forest way. It creates equilibria which call forth free actions. In the global civil war, every attack must expect difficulties in his own hinterland. And every new area that falls to him enlarges this hinterland. At the same time he has to intensify his methods, which leads to an avalanche of reprisals. His opponent makes this undermining, and the encouragement of it, his first priority. This means that even if he can’t expect the direct support of a world power, the follower of the forest way can reckon with weapons and supplies. He is not, however, a follower of political parties.

Following the forest way conceals a new principle of defence. This can be practised whether armies exist or not. In all countries, particularly in small ones, people will recognise that its preparation is indispensable. Large-scale weapons can be produced and possessed by only super-states. The forest way can be followed by the smallest minority, even by the individual. This is the answer freedom has to give. And it has the last word.

Following the forest way is linked more closely to freedom than any armaments; in it resides the original will to resist. That is why only volunteers are suited to it. They will defend themselves in all circumstances regardless of whether or not the state prepares, arms, or calls on them. They therefore provide an existential demonstration of their freedom. The state which lacks this kind of consciousness will decline into being a mere satellite.

Freedom is the big issue today. It is the power that masters fear. It is the main concern of the free human being; not just freedom itself, but also the way in which it can effectively be represented and made visible in resistance. We do not want to go into details. Fear will already be reduced through recognition of its role in the event of catastrophe. Catastrophe must be prepared for, just as one practises for a shipwreck when setting out on a voyage at sea. Wherever one people prepares itself for following the forest way, it will inevitably become a fear-inducing power.

A power which places the emphasis on following the forest way demonstrates that it has no intention of launching an offensive war. Nevertheless, it could make its defensive powers very strong, even acting as a deterrent at no great expense. That would make long-term policy possible. The fruits fall into the hands of those who know their rights and can wait.

Brief mention should be made of the possibility that following the forest way, where necessity and freedom recognise each other, may exert an influence on armies, in that the primal forms of resistance, from which the military derive, once again enter into history. When a terrible threat results in the emergence of a naked sense of ”to be or not to be“, freedom is elevated beyond the legal sphere onto another more holy level, where fathers, sons, and brothers unite. Military systems cannot hold out against that. The view that mere empty routine can cope with things is more dangerous than lack of weapons. However, that is not a question which relates directly to following the forest way. In this here the individual determines the way in which he upholds freedom. When he decides to follow soldierly discipline, this will be transformed into freedom, will be one of its forms, one of its means. The free man endows the weapon with meaning.

Smaragdberget – Heliopolis mytologi

2007/05/31

Då var det dags att knyta ihop säcken. Denna tredje och sista del tar upp det mytologiska innehållet i Heliopolis. Pudels kärna är myten som kunskapsbärare, som språk, och vad den egentligen säger oss. Här är det inte längre enbart mitt resonemang som kommenterar Heliopolis, utan minst lika mycket Heliopolis som står som kommentar till mitt resonemang.

I inledningen av Heliopolis får vi ta del av en anekdot som beskriver en av den mystiske Fortunios* resor, där han bestiger ett berg av smaragd. Smaragdberget är det mytologiska berget Qaf, vilket inom islam motsvarar axis mundi, den axel som förbinder det jordiska med det gudomliga runt vilken hela världen roterar. Att bestiga Qaf symboliserar att höja sig andligt, att stiga till nya nivåer och närma sig det heliga. Det är alltså ingen slump att boken inleds med denna berättelse i berättelsen, utan en nyckel som öppnar upp resten av romanen. Heliopolis handlar först och främst om andlig utvecklingen, att befria sig från det världsligas bojor, de yttre omständigheterna, och genom detta nå sann kunskap, insikt och frihet. (1)

Världsaxeln motsvarar även jordens axel, så sökandet kan även beskrivas som att färdas mot norr, mot nordpolen. Det är i detta sammanhang hyperboreiska myter ska förstås, myter om forntida folk som ska ha befolkat ett ursprungligt paradisiskt land i yttersta norden före det mänskliga förfallet. Samtidigt är norden i all mytologi även kylans, mörkrets och tomhetens region. Norden är inte bara Asgård utan även Jotunheim, inte bara Hyperborea utan även Titanernas land. Detta har två viktiga innebörder. För det första att strävan mot norr, mot högre nivåer och nya insikter, även innebär prövningar, att möta och göra upp med sina demoner, vilket motsvarar den alkemiska nedbrytnings- och omvandlingsprocessen, sagans resa genom underjorden och kampen mot monster. För det andra visar det på hur lätt det är att gå fel, att missförstå vägen. Om man t ex vill stoppa världens förfall genom att vinna världslig makt, då har man redan där gått förlorad och trätt i Leviatans tjänst.

Tree12

Symboliken kan förklaras som att även om världsaxeln och jordens nord/sydaxel sammanfaller på det tvådimensionella planet, så är världsaxeln i själva verket en vertikal förbindelse med det gudomlig, emedan nord/syd är horisontella, dvs världsliga riktningar. Att sträva efter världslig makt är alltså att gå mot det titaniska norr, men hyperboréisk makt nås genom att gå mot det inre norr, och även om vägarna kan synas sammanfalla så är de i själva verket oförenliga. Det är i detta sammanhang man ska se Jüngers uppgörelse med sin ungdoms tro på vad han kallar ”titanisk makt”. Man måste bryta med den titaniska makten, vilken utgör både den största lockelsen och det största hotet, för att kunna nå sann frihet och andlig upphöjdhet.**

Denna brytning med det titaniska skildras i Heliopolis genom huvudpersonen Lucius de Geers förhållande till sin ungdoms lärare och andlig mentor Nigromontanus, vars mål är att upprätta ett nytt andligt ridderskap, som genom att erövra den världsliga makten ska återupprätta en sann aristokrati, stoppa förfallet och ställa världen till rätta. Nigromontanus är en Merlintyp, och denna ordens syfte motsvarar riddarna av det runda bordets jakt på Graal – de vises sten. Problemet är att för att vinna den världsliga makten så måste man avsäga sig medlidandet och lämna kärlekens väg, vilket gör att en ny orden som aspirerar på världslig makt är dömd att bli ett med mauretanierna, just den kraft den är tänkta att bekämpa.

Lucius begynnande tvivel på sin gamla mästares väg sammanfaller med mötet med en ny mentor, munken pater Foelix, som från sitt eremitage förmedlar andligt ljus av en helt annan kaliber än Nigromontanus metafysiska makroteorier – kärleken till livet och den oförmedlade kontakten med sig själv och sin omgivning. Det antyds även i boken att detta tvivel och följande brott med det världsliga redan från början är slutmålet för Nigromontanus lära, dess högsta nivå som enbart kan nås av det fåtal som lyckas behålla den klarhet som krävs för att skilja det titaniska norrs lockelser från det andliga norr, även när dessa två tycks smälta samman. Det som framstår som ett frånfall blir då det egentliga uppstigandet, och det världsliga uppstigandet det egentliga frånfallet. Man måste vända sig från världen för att verkligen bli en del av den, och de som lyckas med detta utgör det sanna ridderskap, en andlig aristokrati. (2)

Axis mundi symboliserar inte bara det världsligas förbindelse med det gudomliga, utan även det mikrokosmiska med det makrokosmiska och insidan med utsidan. Å ena sidan utgör axeln världens grundpelare, runt vilken väderstrecken breder ut sig och årstider och tidsåldrar har sin cykliska gång. Å andra sidan korsar den vertikala axeln det horisontella planet i människans hjärta. Varje människa bär alltså värdens mittpunkt och kontakten med det tidlösa, det absoluta, inom sig. Detta är en fråga om perspektiv, om vad som är relativt och vad som är absolut. Är det den virvlande dervischen som snurrar runt sin egen axel, eller är det istället sufin som har stannat upp för att betrakta världens rotation? I en värld i rörelse framstår varje punkt som fast betraktad utifrån sig själv.

Tree6

I de äldsta versionerna av graallegenden beskrivs graalen som en himmelsk sten eller tavla – de vises sten – men har i senare versioner omvandlats till en kalk eller bägare, och inte vilken bägare som helst, utan den sista måltidens där vinet blev till Jesu blod. Sett utifrån den sufiska vinmystiken, där bägaren är hjärtat som fylls och vinet gudsvisdomen, så framstår denna förändring av berättelsen närmast som ett slags mytologiskt förtydligande.

Här kommer vi åter in på parserna och zoroastrismen. Hos den mest förtryckta och undanträngda delen av Heliopolis befolkning finner vi bärare av en obruten tradition, och en ädelhet och stolthet som lyser med sin frånvaro i stadens högre skikt, den världsliga aristokratin. Genom bokbindaren Antonio Peri, med sin butik på Mithragatan i parserghettot, och dennes brorsdotter Budur Peri når Lucius den sista etappen på sin resa mot linjen. Intressant att notera är att i den persiska mytologin är peri även namnet på en slags hjälpande andar eller älvor, ättlingar till fallna änglar (som även de, likt parserna i denna bok, förföljts och fängslats av demoner i andevärlden).

Av Antonio – en sann psykonaut, som likt en sjöfarare kartlägger det undermedvetna under rusets påverkan – får Lucius tillgång till de vises sten. Av Budur får han kärleken, och en osjälviskhet som inte grundar sig i plikt och lydnad. De vises sten har i den här berättelsen formen av ett grönt elixir, förvarat i en flaska på vars etui det arabiska ordet el-iksir står inpräntat, vilket betyder just de vises sten. Med flaskan följer även en text som avslöjar att elixiret förmedlats av Fortunio, och Budur ledsagar snart Lucius på ”den eleusinska vandring som elixiret utlovar”. (3)

Under nedstigningen med elixirets hjälp ställs Lucius öga mot öga med Leviatans obeslöjade verklighet – ett fruktansvärt möte med både sitt eget egos och den förtingligade världens sanna natur. En värld av förruttnelse och evigt malande kvarnhjul, ett meningslöst fördärv och förslavande under tiden. Ett helvete på jorden som genomsyrar ens inre där hela existensen förvrängts till att likt Sisyfos gång på gång, och till ingen nytta rulla stenen upp för berget, ett vidunderligt själlöst maskineri av ingenting. Det är endast med Budurs änglalika hjälp som vår hjälte lyckas ta sig ut på andra sidan, och återfödas till världen. (4)

Efter denna bravad får Lucius ett erbjudande från en ängel i mänsklig skepnad om att lämna världen och träda direkt i den frånvarande furstens tjänst. Vid det här laget är det uppenbart att den saknade fursten som lämnat Heliopolis inte motsvarar någon världslig monark, dvs en legitim maktstruktur eller världslig hierarki, utan tvärt om symboliserar själva det gudomligas – själva legitimitetens – uttåg ur världen.

Förfallet har som sagt medfört att det inte längre finns någon koppling mellan det världsliga norr, som blivit till en titanisk irrväg, och det andliga norr. Detta medför i sin tur att Hyperborea nu enbart är en andlig eller mental nivå att sträva efter, utan förankring i den fysiska världen, och att varje försök att förankra detta i den fysiska världen ofelbart medför ett avfall till det titaniska – till högmod och fall.

Denna insikt gör att den enda väg som står öppen för sökare av absolut kunskap, livsmening och sann frihet, är den som anark eller skogsvandrare – den väg som bär över linjen.

Tree23

– – –

* Denne Fortunio nämns redan i På marmorklipporna, och man kan säga att han är det vetenskapliga och andliga föredöme i vars fotspår huvudpersonerna vandrar. Jüngers inspirationskälla till denna figur är troligen den italienske alkemisten Fortunio Liceti, lat. Fortunius Licetus (1577-1657). Liceti var filosof och naturvetare, en erkänd expert på Aristoteles, och känd för sina pionjärstudier av abnormiteter/missbildningar, både verkliga (t ex siamesiska tvillingar) och mytologiska (kentaurer mm). Ansåg tvärt emot den gängse tidsandan att monstruösa abnormiteter inte var guds straff, utan gåvor för att sprida förundran. Av hans alkemiska arbete är forskningen kring evigt ljus, ”lapis illuminabilis” mest uppmärksammat (troligtvis enbart för att Blavatsky refererar till detta i sin Isis unveiled). Var vän med Galilei och medlem i det betydelsefulla Accademia degli Incogniti, ett sällskap av intellektuella fritänkare och libertiner med bas i Venedig. Författade även Hieroglyphica (1653), ett verk som tycks behandla graverade ringar och i ringar infattade ädelstenar som symbol för auktoritet och upprätthållare av kosmisk ordning.

** Ytterligare ett sätt att uttrycka förhållandet på är att det vertikala norr pekar mot Polstjärnan, ovanför och bortom det världsliga norr (som viker av från den raka linjen med jordens krökning). Detta följer den alkemiska principen, att man förädlas andligt genom att passera en skärseld av lockelser och prövningar, och det är genom att gå mot polstjärnan vi håller oss på rätt kurs genom infernot. Tolkien knyter an till detta när han låter en hoppets stjärna lysa över Ephel Duath för två oansenliga hober på väg in i Mordor. Jag har tidigare citerat Erik Lundbergs resonemang utifrån just denna passage i Sagan om ringen. Jünger skriver i en dagboksanteckning från 1941: ”Trots allt är denna situation oerhört lärorik, ty när det inte längre finns någon utväg, något hopp, blir vi tvungna att stå stilla. Perspektivet förändras. Ändå är det märkligt att jag innerst inne besjälas av tillförsikt. Genom vågskum och molntappar strålar ödesstjärnan. Jag menar inte bara för egen del, utan rent allmänt. Under de här veckorna har vi passerat nollpunkten.”

– – –

Fotnoter/excerpter

1.

…stigande mot öster ur Mare Serenitatis kommer vandraren in i Kaukasus trollkrets. Som utlöpare, sträckande sig långt framför huvudkedjans västliga fot, höjer sig över slätten den kratergrupp, som Rutherford på sin karta betecknade som Turres Somniorum och som Fortunio mätte på sin tredje upptäcktsfärd.

[…]

I soluppgången kastar dessa toppar smala, blodröda skuggor. Trots dagens längd rör sig spetsarna med oerhörd hastighet, och vandraren grips av ängslan när han träffas av någon av de ljudlösa vingarna. De liknar nålarna på en kompass, de är som visarna på ett ur som registrerar ett outgrundligt medvetande. En sådan beröring låter sinnet ana vad mått och ordning i universum är. Och det förstår att linjer, cirklar och alla enkla figurer är avgrunder av vishet. Samtidigt snuddar förintelsens vinge vid det. Det känner hur dess hjulverk hotar bryta samman under ljusets övermakt.

[…]

Diktningen tränger djupare än kunskapen. Det har visat sig att barnsliga andar lättare uthärdar anblicken av dessa riken. Stora skattegrävare förblir oförskräckta där även den mest vetande ryggar tillbaka. Så såg Fortunio kristallskogen som blomfoder och topparna som uppåtvälvda frukt- och blomfästen. Och underbara fynd belönade honom för denna bild. Därför skall bestigningen av de smaragdgröna tornen och inträngandet i deras avgrunder skildras med hans ord:

”Jag slog läger vid foten av den sydligaste av de gröna härskarna. Redan ett fåtal rekognosceringsfärder visade att bestigningen var möjlig. Kristallväggens stup hade avsatser på ett sätt som påminde om Teokallis byggnad. Här var dock kristallvärldens lagar verksamma i högsta regelmässighet. Det var inte svårt att klättra upp för de smala, men skarpt avskurna avsatserna i rymder där kroppen är underkastad tyngdlagen i så ringa mått att tanken tycks bevinga den.

[…]

Kratern var formad som en grön kalk vid vars bredd skummet gnistrade. Spiralband förde ned till botten, som skimrade regnbågsskiftande ur djupet. På dem försökte jag nedstigningen i det gröna schaktet. Snart befann jag mig i det inre av kristallen, som nu blev genomskinlig i det starka ljus som trängde igenom den.

[…]

I jökelkvarnarna hade vattenanden inställt sig som den övergivna verkstadens mästare. Men här, i det världsfjärran smaragdtornet och dess gral, trädde makrokosmos ande in. Morgon- och aftonrodnaden glödde i molnbandens och strålkransarnas spel, i uppgång och nedgång över vågorna i obefarna hav och deras öprakt. I den blå och gröna skuggan ljusnade grottorna, vid vars marmorbäcken Arethusa drömmer. Och de uråldriga glöd- och eldtiderna, som för längesedan kallnade i brokiga lavaströmar, vaknade till liv. På höga tinnar skimrade Asgårds palats; där glänste bron som Heimdal bevakar med sitt horn.

Vad är väl människans hjärta, människans hjärna, människans öga? – en smula jord, en handfull stoft. Och likväl är denna mull utvald till arena för universums krafter, till bädd för eviga blommor. Så har ädelstenarna upphöjts från torftig jord och ringa lera till stor glans. På denna liknelse vilar deras oskattbara värde, som bestämmer dem till prydnad för överstepräster och konungar och till smycken för de sköna kvinnor som kostbara har utgått ur moder jords sköte.”

 

2.

När man tänkte på de adepter som Nigromontanus under många år hade samlat kring sig och skickat ut, måste man erkänna att han hade lyckats med stora ting och att han var mäktig genom sina lärjungar. Han lyste hos dem som ett osynligt ljus.

[…]

Visserligen kunde det inte förnekas att också många av de utsända misslyckades, och detta inte genom att de som Sunmyra föll i striden för de undertryckta – ty den vägen, dödskurvan, hade ju uttryckligen prisats av Nigromontanus såsom slinga av högsta rang och rekommenderades som angöringspunkt för öglan i den absoluta tiden.

De svåraste förlusterna hade snarare sin orsak i att andarna blev för mäktiga och att fruktan gick förlorad. I den situationen inställde sig ett starkt spelbegär, böjelsen för stora operationer på abstrakta fält – livscirklarnas omvandling till matematiska problem. Världen var överskådlig som på kopparstick stuckna av mästarhand, vilka har badats i kungsvatten. Med denna klarsyn följde stor säkerhet hos adepterna, vilken kom till uttryck i blickens myndiga lugn. Det var i den krisen mauretanier närmade sig, och detta omedelbart med sitt ledande valspråk: ”Allt är tillåtet”.

Inte sällan följdes kontakten av en övergång till de inre kretsarna och ledande cirklarna. Det måste finnas en svag punkt, en lucka i det uppdrag som Nigromontanus hade tecknat konturerna till, om inte också denna kontakt var avsedd som prövning, som medel för strängare urval. I alla händelser fanns det en punkt där hans kurs korsade mauretaniernas, och hans prägling var nästan omöjlig att skilja från deras. Det fanns bara ett sätt att förvissa sig om huruvida upptagandet hade ägt rum i tigerliljesalen med de gamla tavlorna: att pröva om medlidandet hade offrats för övermakten. Det var ett osvikligt sätt, ty detta offer var ett absolut villkor för tillträde till den oinskränkta makten.

[…]

Detta var likväl vid denna kritiska punkt inte den enda avvikelsen från den gamles plan, för vilken jorden och den jordiska människan i sin egenskap av jordens salt alltid förblev den rätta medelpunkten, som förkroppsligade konungadömet. Det fanns också de som ansett sig allt för starka när de trädde utanför den nedärvda ordningen och lagarna och som knäcktes som pelare vilka tryckes samman av valvets tyngd. […] Detta var den andra avvikelsen från Nigromontanus plan. Också Lucius befann sig på denna väg, som hade öppnat sig för honom nästan omedvetet och utan att han riktigt mindes de första tvivlen.

[…]

Att man träffar en människa vid ett visst ögonblick beror inte på någon slump. De gäller i synnerhet de stora harmonierna, i vilka universum ger resonans. För första gången efter sina vandringar med Nigromontanus fann Lucius i pater Foelix en ande som grep sig an problemen i deras fulla utsträckning och inte sysslade med brottstycken. Men under det att Nigromontanus sammanfattade världen genom beskrivning, genom upphöjd vetenskap, fyllde eremiten den med kärlekskraft. Visserligen fanns det godhet hos båda, men hos den ene berodde den på djup insikt i världens byggnad och dess enhet, hos den andre var den omslutande som ett element. Därav kom det sig att man vid umgänget med Nigromontanus kände sig växa i sitt inre väsen, medan man i pater Foelix närhet vann i hängivenhet, i strålkraft. Den ene lärde hur man gjorde för att rätt njuta av jorden, den andre hur man spred glädje. Också älskade den ene världen i dess skönhet, den andre älskade den i sitt lidande.

[…]

Lucius kände liksom alla vilka kom i kontakt med patern att stelheten inte kunde upprätthållas gentemot honom. Hans ande träffade den som en ljusstråle som smälte isen. Det öppnade hans hjärta, och han fylldes av nytt liv. Det var ett inbrott som liksom en stor kärleksuppenbarelse var på en gång smärtsamt och i högsta grad fruktbart. Det övermänskliga, som hade upprest sig inom honom som en avgudabild och skänkte hans drag guldglans, började vackla; det störtades genom ljus. Med bävan kände han att han knäcktes och att den makt som omgärdade honom, övergav honom.

 

3.

Hon räckte Lucius ett grönt etui som tydligen var ett verk av Antonios mästarhand. En krans av hamp- och lagerblad slingrade sig kring det arabiska ordet el-iksir, som var intryckt i lädret med det heta järnet. Lucius öppnade försiktigt låset. Han fann som innehåll en liten flaska och en tätskriven papyrusrulle.

Han hämtade en lupp från sitt rum för att först undersöka den lilla rullen. Överst fann han formler och tecken, uppenbarligen skrivna för länge sedan. Därpå följde stycken på främmande språk och med främmande skrivtecken och sist anteckningar med Antonios handstil.

”Elixir. Förvärvade det tillsammans med Sokrates dryck, som framställts på nytt efter gamla muntligt bevarade recept, ur säker källa genom en adept vid namn Fortunio. Det påstås att kännedomen om och användandet av detta högst verkningsfulla extrakt går tillbaka till eumolpiderna, medlemmarna av de gamla prästätterna i Eleusis. Med säkerhet kan det påvisas att det spelat en roll vid mangoträdets under, sådant detta ännu i dag praktiseras i mitt hemland. Den verkan njutningen av det har består i att intuitiva och suggestiva krafter stegras i samma mån – det leder till överföring av bilder genom ren psykisk kraft. Magikern som får mangoträdet att slå ut och bära frukt befinner sig i centrum, vid utgångspunkten för denna bildflod. Medan han själv befinner sig i orörlig stelhet, får han den att utvecklas och förändras. Liksom alla under är processen omöjlig att iakttaga på mekanisk väg.

Såvida Fortunio tyder tecknen riktigt, är elixiret sammansatt av extrakt ur hampa och lager. Extraktet ur hampa är en gammal nyckel till bildvärlden, dock öppnar den andra salar än vallmosaften, som vars manliga motsvarighet man kan betrakta den. Opiumätarens själ blir mottaglig; bilderna drar in i den, de tecknar sina figurer som på ett jungfruligt blad. Däremot för hampaextraktet själen ut ur sig själv och låter den träda in i bildrikena. I denna aktiva kraft ligger förklaringen till att när den maximala dosen överskrides, raserianfall och vansinne hotar, under det att opium söver.

I lagern däremot slumrar de höga krafter med vilkas hjälp själen trotsar förintelsens angrepp. Den är det stora medlet till triumf över förruttnelsens makter och över jordiskt motstånd sådant det representeras av draken och ormen. Den delfiske Apollon iklädde sig den sedan han hade dödat draken Python, jordens störste son. Den är också medlet vid kastalisk vigning och för rening från de våldsdåd som jordelivet för med sig. Så spirade den upp ur Orestes begravna offergåvor för att rena honom från modersblodet och ge synligt vittnesbörd om att den fruktansvärda Gaias skuldfordran var ogiltig. Lagern når som gudaträd upp i det absoluta ljuset. Som sådant är den målet för de ädlaste på jorden, ett mål som överglänser diademet och furstekronan.

Åt detta ger också nödvändigtvis alkemin uttryck, det vill säga den egentliga, den filosofiska kemin. Här för lagerröken och lagerextrakten till ett ljusrum i mysterierna. Till och med på de lägre planen kommer förhållandet till synes, såsom när man i heta länder målar slaktarbodarna och gravkapellen med den vackert gröna lagerbärsoljan som ohyran flyr för. De stora symbolerna når ju in i alla skikt och dimensioner. Man ser dem verka i det yttre från de ockulta till de klara sfärerna, men blott den invigde fattar sammanhanget. Detaljerna återfinnes i min loggbok.

Fortunio betecknar elixiret som högst farligt, såtillvida som det kombinerar djupets radikala krafter med höjdens absoluta. Den spänningen torde endast den bästa båge tåla. Därpå tyder alkemistiskt örnens och ormens tecken, som är sammansmälta med inledningsformeln. Därför uteslöts många, i synnerhet de gudlösa, av de sökande till mysterierna.”

Därunder följde en senare anteckning:

”Avertimento. Fasta från soluppgången, på kvällen tre droppar, helst i kinesiskt te. Farmakologiskt inställer sig livligare tankeverksamhet, därpå följer hampans verkan som leder fram till stor excitation. Lyckas det dig att övervinna dess snaror, så kommer du krönas med lager.”

Lucius rullade åter ihop papyrusremsan och övergick till att syna flaskan. Den var fylld med en grön essens, som i likhet med många extrakt utdragna ur växter med hjälp av eter eller alkohol blev purpurfärgad när ljuset föll genom den. Han lade varsamt ned den i etuiet igen.

”Vad jag har läst här gör mig ytterst nyfiken på loggboken. Den torde vara det andliga motstycket till Fortunios upptäcktsfärder och reseberättelser. Underligt att det namnet alltid dyker upp när rika fynd låter sig ana. Han är den störste upptäckaren som utgått ur mästarens skola.”

 

4.

De trädde in. Som om de hade öppnat en grav, mottogs de av en fruktansvärd förmultningslukt. Den tunga pendeln slog fortfarande sina jämna slag.

[…]

De gick långsamt mellan träd och kala häckar genom ett landskap som påminde om industristädernas utkanter på senhösten. Dimman droppade svart från nakna kronor, kring vilka korparna flaxade. En fasansfull fläkt av död och förintelse slog emot dem. Det hördes gnägganden från hästar, tjut från hundar, buller av hjul och steg som släpade sig fram som under tunga bördor.

[…]

Ett berg av blek, svampartad materia, av värsta avfall tornade skälvande upp sig. Korparna kretsade kring det i täta flockar; de drog ut band ur det. Oavbrutet rullade vagnar med nya laster fram till denna kulle för att bygga på den. Motorer, hästar, även människor och hundar drog dem. Figurer klädda i gula rockar tömde ut innehållet med hjälp av krokar.

På samma gång tycktes det också som om kullen minskades. Kedjor av bärare fyllde ämbar, fat och flätade korgar från dess förråd och släpade dem därifrån till andra berg som man såg dallra i trädgårdarna. De föreföll inte höra någonting och inte se någonting och helt gå upp i sin kretsgång, i detta meningslösa perpetuum mobile av döden i dess lägsta gestalt. Man fick också det intrycket att det var ytterst farligt att anropa dem. Det vilade en oerhörd beklämning över dessa trädgårdar och över slavflocken, dock kunde man samtidigt ana en triumf – en triumf för osynliga makter, för förruttnelsens dunkla furstar som med lust njöt och betraktade offret. Ögat blickade in i titanvärldens fasansfulla kök. Det anade höjder på vilka skådespelet omvandlades till prakt, till överdåd, till vällukt, och denna aning var ännu mer beklämmande.

Lucius kände att redan denna första syn bröt ned honom och att han överväldigades av förtvivlan. Intigheten drog in i honom med sin fruktansvärda makt och med stor glädje, som i en fästning den länge hade belägrat.

[…]

De kom in bland de första husen. Gatorna gick fram under valv och dess murar upplystes av ett matt, obestämt ljus. Det framkallade ett intryck av något grottlikt, något underjordiskt. Husen var heller inte skilda från varandra; de liknade grupper av kammare i en labyrint. Ett olycksbådande, jäktande liv fyllde dess gångar; suckar och klagorop hördes. Man fick intrycket av att stora massor irrade runt i dem utan att kunna finna någon väg ut.

Även kamrarna, som lämnade fri insyn genom de öppna fönstren, erbjöd överväldigande bilder av det kretsande, det cykliska. De såg kvarn- och brunnsslavar gå runt i banor som hade trampats djupt ned i stengrunden. Till och med i verktygen och ornamenten återspeglades detta tvång – i valsar, rullar, kvarnstenar och hjul av alla de slag.

[…]

Lucius rörde sig med allt större fasa i denna karneval. Tvånget var pressande och uteslöt viljan. Han kände ingenting mer som skilde honom från omgivningen, inte heller någon nyfikenhet längre. Pendeln slog vidare; den hade fått röst nu och han hörde de fruktansvärda orden: ”detta är du!”

[…]

Det följde kvarter som inte kan beskrivas. I alla rådde den kretsande rörelsen, den dova och likväl vakna ångesten, som stundom stegrades till panik. Cirkulationen i dessa miljöer ägde rum som i ådrorna på ett stort kadaver vars hjärttryck hade blivit mekaniskt.

[…]

Hon ledde honom vid handen. Pendeln hade nu nått sin starkaste svängning; synerna förbleknade och blott den fruktansvärda rytmen kvarstod. Marken började gunga och upplösas som plankor över ett rev. Nollpunkten hade nåtts. Han störtade; jorden var stenhård och himlen stod välvd över den som järn.

Budur kastade sig över honom som en mor. Hon strök honom över tinningarna och kinderna; han var som en docka som ligger stel och livlös. Han kände tårarna på sin panna likt regn som tövinden medför, och kyssar tinade upp ögonen på honom. Då brast också han i gråt.

Han såg ett ljus fjärran ifrån, först som ett skimmer, som sedan bredde ut sig underbart. Det fanns intet brännande i dess värme, intet magiskt i dess glans. Det fortplantade sig med mäktig frid till föremålen, som det lyste upp inifrån. Han såg att han befann sig i en härlig och sedan länge välbekant trädgård. Och nytt liv strömmade in i honom.

Tyranniet, förfallet & det eviga i Heliopolis

2007/05/21

Denna andra del om Ernst Jüngers Heliopolis behandlar först och främst romanens världsliga, samhällskritiska innehåll – analysen av tyranniet, maskinteknikens övertagande av människan och samhällets övergång till samhällsapparat. På slutet kommer jag även in på det tidlösa, som fortfarande går att se och uppleva i naturen och människan – vilket sätter det tidsliga förfallet i perspektiv.

En aspekt av Heliopolis är att det är en bearbetning av Jüngers erfarenheter av och under 2:a världskriget, och att detta reflekterar en förändring och utveckling i både hans tänkande och skrivande. Insikter och analyser som tidigare bara har antytts formuleras nu med klarhet, och tidigare iakttagelser har konkretiserats och satts i sitt rätta sammanhang. Om man t ex är bekant med Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (ett urval av Jüngers dagboksanteckningar från 1939 till -48) så kommer man garanterat att känna igen en hel del självbiografiskt material i Heliopolis. Den viktigaste av dessa erfarenheter är mötet med det osminkade tyranniet, vars anatomi Jünger ägnar en betydande del av boken åt att klarlägga.

En annan, närbesläktad aspekt är att romanen är en sammanfattning av Jüngers teoretiska arbete fram till 1949, och att den därigenom även utgör ett samlat avstamp för de nya undersökningar som redan nu kan ses spira mellan raderna. Detta ligger helt i linje med vad Shaykh Abdalqadir as-Sufi säger om Jüngers metod i Ernst Jünger Symposium – att han ”delar upp sitt skrivande mellan analytiska texter som definierar fakta av generell betydelse, och överför dessa till det mytologiska dramats kamp mellan olika krafter och former, för att sedan följa upp dessa med mytologiska berättelser som utforskar vår tids djupa kris. Till de förra hör Der Arbeiter, An der Zeitmauer och Der Waldgang, till de senare hör På marmorklipporna, Heliopolis och Eumeswil.” Detta är för övrigt, tillsammans med Abdalbarr Brauns Warrior, Waldgänger, Anarch, den bästa introduktionen till Jüngers författarskap som jag har stött på.

blomma13

Makten & tyranniets ansikte
När vi kommer in i berättelsen är vår huvudperson Lucius på väg åter till staden efter en längre tids uppdrag utomlands. Färden sker på en lyxkryssare som rest bortom Hesperiderna med ett tvärsnitt av ”den högsta maktens skrå” ombord. Alla fraktioner av den härskande klassen i Heliopolis är representerade, och båtresan klargör för Lucius att ”makten är en och densamma. Den löser sig ur samma grund innan den tar form. Härpå berodde den angenäma, den broderliga stämningen ombord”. Det som diskuterats och utforskats på resan bortom Hesperiderna blir i Heliopolis till ”rustningar” och ”maktmedel”. Passagerare som förenats på resan skingras så fort de gått iland, på samma sätt som ”trädet förenas i stammen, fastän det förgrenar sig i rötter och krona”, och Lucius är övertygad om att deltagarna drivs till dessa resor av ett behov att ibland se trädet, inte bara den egna grenen, ”att se inte trådarna, utan bilden av de mönster de vävde”. Diskussioner som ombord gått i samma riktning skiljs med de olika passagerarna vid återkomsten, och blir till motsatsförhållanden, ”till snaror, till befallningar, till anklagelse och motanklagelse som inför en tribunal. Så får ljusstrålen färg när den träffar materia”.

Hesperiderna är i den här berättelsen inte vilken arkipelag som helst, utan utgör den symboliska gränsen för den existerande världen. I grekisk mytologi återfinns Hesperiderna vid det allomfattande världshavets yttersta gräns och associeras med skymningen. Solstaden Heliopolis ljus når dit, men inte längre. Det som ligger bortom Hesperiderna ligger alltså bortom den fysiska verkligheten. Makthavarnas båtfärd, och deras enhet bortom Hesperiderna, ska då förstås symboliskt som en beskrivning av maktens opersonliga natur, dess väsen på det abstrakta planet. Greppet med hitom och bortom Hesperiderna är återkommande genom boken, t ex så ligger även Borglandet, aristokratins feodala ursprung bortom Hesperiderna, vilket alltså inte är en historisk plats, utan ett mytologiskt idealtillstånd.

På väg in i Heliopolis hamn skildras vidare ett symboliskt exempel på landsfogdens, dvs tyrannens grymhet, i form av ett skändat lik för allmän beskådan, iscensatt av stadens polischef Messer Grande. Detta exemplifierar hur tyranniets metoder sprider skräck och osäkerhet, och hur spridandet av skräck och osäkerhet är ett av tyranniets viktigaste vapen. Prokonsulns tjänstemän och officerare, som representerar den legitima och aristokratiska makten, som var ”uppfostrade i en sfär av ren, legal, synlig makt, oroades de av det hemliga, tvetydiga som var utmärkande för landsfogdens operationer. Ogärningen som inte längre kunde förhindras gjorde dem förvirrade. De kände också att detta förändrade uniformens mening”. Tyrannen är medveten om detta och utnyttjar deras förvirring. Han accelererade processen genom att ”upphöja skändligheten till offentlig handling” och klädde ”förbrytare i uniform och lät fira dem som de som undanröjde folkets, ja fosterlandets fiender”. Jünger liknar situationen vid en fest som urartar:

”I detta läge befann sig de gamla officerarna liksom på ett gästabud som har börjat under former som i de bästa sällskapskretsar fastän det bland gästerna finns några av dunkel härkomst. När man har rest sig från bordet drar dessa så småningom vänner in i salen. Ännu försöker man blunda för otillbörligheterna, att ta dem på skämt eller också att kritisera dem, och vet dock redan i sitt innersta att man endast med våld kommer att kunna hålla sin ställning. Och ack, redan börjar det bli ovisst om man skall låta det gå därhän, ja, om man fortfarande är herre i sitt eget hus. Under tiden antar salen utseendet av en ölstuga, och de vanliga vapnen mister sin verkan. Ännu vill man ge akt på silvret, ännu diskuteras det om man får röka före desserten – då kommer en karl in med avhugget huvud. Nu vet man vad klockan är slagen. Diskussionen förstummas. Man skiljs åt under tystnad och med tankar på hur man skulle kunna mörda varandra. Likväl har affärerna sin gång.”

Vetenskapsmännens och de intellektuellas situation liknar officerarnas och tjänstemännens i det att den tyranniska makten undergrävde själva grunden för deras verksamhet. ”Vad vapnens fläckfrihet var för krigarkasten, det var för dem forskningens frihet”. Tyrannen blomma34cförsökte degradera ”de lärde till tjänstemän, till tekniker, ja, till förfalskare”, och ”liksom inom officerskåren fanns det redan avfällingar på universitetet och institutet, andar som inte bara erkände maktens företräde utan även skarpsinnigt arbetade på att logiskt motivera den”. Det var dock även redan så att ”vetenskapen som sådan hade förlorat i rang och aristokrati. Således hade sedan länge den andliga friheten också tjänat som kamouflage för folkfördärvares, illuminaters och hädares påfund. Förfallet var allmänt”.

Åsynen av tyrannens demonstration av ohämmad bestialitet fick passagerarna att skocka sig samman på båten. ”Det visade hur mycket mark han redan vunnit i ens eget bröst […] Den tiden var sedan länge förbi då alla eller i varje fall de flesta öppet tog parti för den, mot vilken ogärningen begåtts. Nu måste man träda fram som enskild individ. Och det var oerhört svårt”.

Denna skildring av överklassens och de existerande eliternas nervositet och splittring inför den stundande förändringen, och deras tendens att istället för att reagera, tvärt om neurotiskt blunda för och anpassa sig till tyranniets framväxt, har tydliga beröringspunkter med Karl Marx analys av den moderna statskuppen och fascismens natur i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852). Marx skriver visserligen ur ett annat perspektiv. Som utomstående historiker analyserar han i efterhand den process som Jünger har förutsett och förgäves försökt vända. Marx undersökte hur de borgerliga fraktionernas inbördes kamp i Frankrike, alla drivna av rädsla för pöbelvälde och anarki, ofelbart och till synes ödesbestämt bara accelererade processen mot skräckvälde, tyranni och sin egen undergång. Jünger undersöker hur man som individ ska kunna motstå dessa kollektiva processer, hur man ska kunna bevara, eller snarare återupptäcka en aristokratisk hållning i en tid utan legitim ordning.

Nyckelorden i den bild Jünger målar upp är förfallets allmänna karaktär och de härskande skiktens allmänna karaktärslöshet. Skändlighet och rädsla har blivit samhällets normaltillstånd. Det finns inte längre något hopp om att stoppa förfallet samhälleligt, genom politiskt ingripande, eller genom att en ny fraktion griper den offentliga makten. Det enda hoppet står nu till individen – men inte som individualist, utan som den samhälleliga individualismens motsats.

blomma20

Förföljelsen av minoriteter
Väl inne i staden får vi ta del av ännu ett av tyranniets typiska verktyg – spridandet av skräck och osäkerhet i de breda folklagren genom hänsynslös terror mot väl valda minoritetsgrupper. Jünger lägger fram en klarsynt och nykter analys av judeförföljelsernas funktion på 30-talet, även om oket i Heliopolis istället får axlas av parserna:

”Sedan regenten hade tagit sig an judarna och försett dem med land såväl genom besluten i Sidon som genom planerna Stieglitz och Kartago, övertog parserna förföljelsens arv. De var nu en gång predestinerade till det redan genom sin rikedom och därtill genom att de var olika andra. De var också få till antalet och outrotligt föremål för underliga rykten. Såtillvida kom den lilla folkspillran landsfogden och Messer Grande väl till pass, när det gällde att förbereda en kupp. I Centralverket, där man älskade att röra sig med liknelser lånade från tekniken, brukade man säga att man ’kopplade om över parserna’ eller att de ’lämnade en god initialtändning’. Oroligheter i parserkvarteren brukade därför föregå alla viktigare planer och bildade upptakten till ett omedelbart ingripande med våld. De framlockade hos folket de instinktiva drag, den driftmässiga tendens som landsfogden eftersträvade emedan den rubbade den gamla laggrunden. Även den som inte deltog i våldsdåden, sökte dock ta avstånd från de förföljda, och på detta sätt utbredde sig fruktan och skräck. Det statuerade exempel – exempel på vad som är möjligt att tillfoga en människa. Oroligheter i parserkvarteret var alltid inbringande och hjälpte upp kassorna. Det gällde inte så mycket bytet som gick till spillo under pöbelns framfart, som den utpressning som följde i samband med plundringen. Man tog betalt för det goda vädret. I den meningen utgjorde parserna ett värdefullt kapital för landsfogden, liksom tidigare judarna för de regerande furstarna. Han pressade då och då ur dem som en svamp. Men det väsentliga förblev fortfarande att han hade behov av dem som objekt när det var fråga om att politiskt ändra klimatet.”

Att Jünger valt parserna, de sista bärarna av Zoroastrismen, har även det en symbolisk betydelse. Zoroastrierna brukar räknas som det äldsta av bokens folk, vilket i Heliopolis bl a har givit dem ”en medfödd kännedom om språkrötterna” som lett till ”betydande insatser, framförallt inom filologin”. Den zoroastriska mytologin genomsyrar alla tre stora abrahamitiska traditioner, och dess symboler har fått nytt liv genom den persiska sufismen. Ett exempel på detta är vinmystiken, som bl a lever vidare i nattvarden, och som av persiska sufier har lyfts till nyckelmetafor för det andliga sökandet och människans väg till Gud. Vinmetaforen används även av Jünger i Heliopolis.

I samband med den allmänna stegringen mot inbördeskrig har även förföljelserna intensifierats och börjar, precis som allt annat, ta sig industriella former. De senaste oroligheterna har precis lagt sig när Lucius beordras till ett formellt besök på Centralverket, tyranniets högborg, på vars gård han blir vittne till denna förändring. Detta samtidigt som gatorna fortfarande var fulla av firande folkmassor, berusade och beväpnade, släpandes på bytet från plundringen i parserghettot:

”När Lucius för att vila blicken från all uppståndelse vände sig ditåt, skrämdes han av en syn sådan man ser i sina drömmar. En grå folkmassa var hoppackad på området. Dammet som stod som ett moln över en fålla täckte ansiktet och kläderna på de människor som trängdes där. En otäck lukt strömmade ut från inhägnaden: bromsar surrade runt omkring. Parsernas ljusa dräkter hade blivit oigenkännliga och endast de vita gördlarna lyste. De flesta stod upp men man såg en del som låg utsträckta på marken och flämtade efter luft. Det saknades vatten och man såg försmäktande, sårade och även kvinnor i barnsnöd. Mitt ibland dem rasade milissoldater, lätta att känna igen på sina armbindlar, som galningar. Lidandet strålade glödande ut från denna hop. Det som upprörde Lucius mest var att den andra hopen som skrattade och stojade utanför stängslet, knappas tycktes märka det. Det fina, nästan osynliga gallret skilde lust och lidande som ljus och skugga. Lika spårlöst förklingar skrik från fartyg som sjunker vid en öde kust.”

blomma19

Byråkrati & teknokrati
Lucius besök i Centralverkets innanmäte, sinnebilden av den byråkratiska staten, beskrivs på ett sätt som för tankarna till en syntes av Kafka och Joseph Conrad. Mörkrets hjärta är inte längre förpassat till den kända världens geografiska utkanter, endast skönjbart i Europas kulturstäder som en dov återklang av vad civilisationsprojektet egentligen innebär. Mörkrets hjärta har här blivit ett med upplysningens hjärta. I ett virrvarr av likformiga smala och kvava korridorer av stål och glas, utformade för att sätta skräck i besökare, håller huvudjägare klädda i vita rockar hov, och djupt i byggnadens inre sitter Landsfogden själv som spindeln i nätet och orkestrerar det på ytan kliniska – med teknologi förenade – barbariet. Likheten mellan hur Jünger genom Lucius ögon skildrar mötet med tyrannen och Marlows möte med Kurtz är slående, närmast en parafrasering. Den slöja som Conrad borrade sig igenom har fallit till marken – hjärtats mörker är nu uppenbart direkt på ytan, otyglat och osminkat.

Centralverket rymmer även en ”Avdelningen för främmande folk”, vars byråchef Beckett huserar i ett makabert litet kontor, fullt av döskallar, primitiva vapen, diagram och mappar, i vilka noteringar gjordes med röda pennor. Det var här, med iskall precision, som utrotningen administrerades:

”Lucius kände en rysning i detta huvudjägarkabinett. Det var tydligt att man här befann sig på ett av de ställen där vetenskapen helt obeslöjat blir farlig, blir ett medel åt polisen. Punktverkets stränga linjer blev här till krokar och slingor. Den gamle Francis Bacons ’Vetande är makt’ hade här förenklats till ’Vetande är mord’.[…]En lärd herre som Beckett gjorde upp kranieindex och använde det som vapen i massmord. Då var vargarna att föredra. Deras blodtörst försvann i alla fall när de ätit sig mätta. […]Lucius ryste. Var fördes protokollen över dessa skådespel? Vilken var den myt som dolde sig i deras innersta? Vilken var uppgiften? Vad blev resultatet av historien och dess oerhörda mödor utom ett raserat Babylon? Vad var storhet, vad var hjältemod bland dessa lidelser och denna kalla beräkning? Det fanns intet mål i denna fruktansvärda ringdans, i det röda kalejdoskopets obevekliga rotation. Till och med det goda förvreds i dess kretslopp. Ett barn som byggde sina slott i sanden var värt större omsorg.”

Det underliga är att tyrannen anses vara god – demagogen och talaren dyrkas av folket. ”Godhetens nimbus omgav honom och fortplantade sig till hans gärningar. Också nu när ha förintade parserna, hette det att han var för mild”. Detta fenomen, hur folket efter guds död skapat sådana nya gudar, förklaras av Jünger utifrån de radikala massideologiernas och masspartiernas uppkomst och fall – hur dessa i grunden progressiva rörelser, som först sopade bord de gamla tyrannierna, till sist bara ersatte dem med nya. Detta sakernas absurda tillstånd – verkligheten vänd upp och ner – har idag nått ännu en nivå. Masspartierna följdes av massmedierna, i vilka fördomar upprepade tusenfalt gäller som sanning – där demagogin slutgiltigen har frikopplats, och blivit oberoende av demagogen:

”Där var först teoretikerna och utopisterna, som levde i arbetsceller, strängt, logiskt och för det mesta rättfärdigt, och sysslade med de undertrycktas framtid och lycka. De skänkte ljus åt massorna. Sedan kom praktikerna, segrarna i inbördeskrigen och de nya tidsåldrarnas titaner, Auroras älsklingar. I deras verksamhet kulminerade och strandade ideologin. Man såg att den hade varit den ideella drivkraften. Det framstod som uppenbart att man kunde förändra världen men inte den grund den vilade på. Därpå följde rena maktutövare. De smidde det nya fruktansvärda oket åt massorna. Tekniken understödde dem därvid på ett sätt som överträffade de gamla tyrannernas allra djärvaste drömmar. De gamla medlen kom tillbaka med nya namn – tortyren, livegenskapen, slaveriet. Besvikelse och förtvivlan bredde ut sig, en djup avsky för politikens alla fraser och knep. Det var vid den tidpunkten som anden åter vände sig till kulturerna, sekterna blomstrade och man i små utvalda grupper ägnade sig åt de sköna konsterna, traditionen och njutningen. Gentemot detta intog de stora massorna en oförstående hålning. Nu dök dessa Calibaner upp, hos vilka drifterna kraftigt frodades och som massan genast såg som personifikationer och idoler av det animaliska som hade levat kvar hos den. Den älskade dem i deras lyx, i deras övermod, i deras omättlighet. Konsten, i synnerhet filmen och den stora operan, beredde mark för utvecklingen av dessa typer. Slutligen fanns det ingenting smaklöst, ingenting skamlöst, ingenting fasansfullt längre som inte hänförde med orkanartad styrka. […]Men de gråa arbetshärar som kallades på sina platser än av sirenernas tjut och än av kanonernas dunder fanns dock inte längre. Mätta hierarkier hade följt efter dem. Man hade återupprättat den privata sfären; det fanns till och med en smula överflöd åt alla trots den väldiga rikedomen hos ett fåtal. Till tvånget hade kommit ett inslag av anarki och därmed fruktbarhet. Det påminde om blommor som man odlar för att skyla stängselgallren.”

Mauretanierna, den samhälleliga nihilismen personifierad, hade förstått att ”härskandets grundval består i att man uppfattar människan som beräknelig”. De dyrkade siffran, som de använde som ”måttens mått, som kardinalbevis, som den positiva världens första positivum”. Denna orden hade insett att tro hör samman med fundamentet och frihet med toppen, ”men då tro hos dem var liktydigt med ateism, så kan man ana den fruktansvärda inversion av insikten som denna orden odlade”. Denna förståelse av vad den av nihilism styrda kunskapen innebär, kan fortfarande stå som definition för den liberala synen på fakta, utbildning, politik osv. som genomsyrar världen. ”Man kunde hos dem i den intimaste kretsen få höra att ingen munktid, vare sig i islam eller kristendomen, och intet blytungt tyranni hade smitt så effektiva bojor – bojor av ljus vilka slaven frivilligt eftersträvar som vore de äretecken”. Men, då Leviatans makt bygger på organisation, på att skapa ”insektsstater”, så förblir dess makt ytlig och för med sig en dold motreaktion:

”Under tiden hade också tekniken närmat sig sin avslutning; framåtskridandet hade nått sitt mål. Människan hade därmed blivit fullkomligt beräknelig – om än, och den möjligheten hade inte förutsetts av de gamla utopisterna alltifrån Fourier och Bellamy och framåt, om än blott på ytan där hon var tillgänglig för organisation. Liksom ett nytt ljus också kastar en ny skugga, så hade den högsta organisationen framkallat ett starkare medvetande om vad som var gåtfullt och oåtkomligt. En ny känsla för frihet, värdighet och även tron hade följt på de stora upptäcktsfärderna in i materiens rike.”

Detta är en av vår tids viktigaste frågor, att förstå dubbelheten i, och förhållandet mellan människans två sidor: Dels som allt igenom mätbar och organiserad kugge i samhällsmaskineriet, dels som en i djupet fri och okränkbar individ. Med detta lämnar jag de rena beskrivningarna av fängelselivets elände, för att åter närmar mig Heliopolis kärna, Jüngers syn på vägen ut – alternativet.

För ett vidare och mer djuplodande resonemang om Jünger, tyranni och teknik, se Die Kehres artikelserie Jünger, Heidegger, Stiegler: Nihilism och Teknik.

blomma14

Förfallet & det eviga
Parallellt med Jüngers mörka skildringar av förfallets framträdelseformer och världskrigets vansinne, löper ett helt annat spår – skildringen av naturens skönhet och dess direkta kontakt med det eviga. Man kan säga att dessa två parallella spår motsvarar två olika sätt att uppfatta tiden, och därmed även verkligheten. Det förra motsvarar den linjära tidsuppfattningen, den nu förhärskande, vars anhängares historiesyn vanligen förutsätter en ständig utveckling från barbari mot en bättre, mer upplysta, mer fulländande värld. Det senare spåret motsvarar den traditionella, cirkulära tidsuppfattningen, i vars ljus det blir uppenbart att den påstådda utvecklingen i upplysningens anda i själva verket är vägen mot fördärvet.

Naturens skönhet, årstidernas gång, djurlivets harmoni, födseln och döden, försvinnandet och den eviga återkomsten, detta är alla saker som vittnar om den cirkulära tiden, och därmed om det eviga, det tidlösa. Det är enligt Jünger här källan till vår styrka ligger. Det är här vi hämtar kraft att motstå Leviatans maskinlogik och egoism. Det är genom att se det tidsliga i perspektiv till det eviga, som vi får den klarsyn som krävs för att genomskåda de ekonomistiska värdenas futtighet och de världsliga makternas korrupta natur. Jünger återkommer gång på gång i sina böcker till hur studiet av naturen är som att läsa uråldriga skrivtecken – hur naturen i sig utgör en helig skrift, den ursprungliga uppenbarelsen av kärleksbudskapet – men detta är kanske som tydligast i Heliopolis:

”Det finns blott en kärlek, bortom tid och rum, alla möten på jorden är spegelbilder, är färger av det enda och odelbara ljuset. […] Vi måste förstå att allt detta blott är återglanser av den astrala kärleken. Den härskar ovan tid och rum, metafysiskt, träffar oss från enormt avstånd med osynlig stråle. Från den härhör vad som är upphöjt, evigt, oföränderligt i föreningen. […] Jag älskade ensamheten, dock var den aldrig utan liv. Aldrig var jag djupare medveten om skönheten och om den stora enheten hos Skaparen och hos de skapade varelserna, aldrig var den mig så nära. Jag tänker på ritterna i borglandet i maj, i juni, under vilka naturen öppnade sig som en högtidssal. Ängarna prunkade i livets gröna färg. Och skimrande lyste de blommande träden, så rikt stjärnbeströdda att knappt ett blad var synligt i det vita. Vid deras åsyn kände jag att språkets kärna är tystnaden, liksom ljusets kärna är den osynliga strålningen. På samma sätt är ju också hjulets axel stilla, och tidlöst vad som upprepar sig i ständig växling. Och ändå tycktes det mig som en fläkt av detta blomsterspråk blev mig begriplig och besjälade mig – av detta tysta sken som är sig självt nog.”

”Hydrologiska institutionen. […] Förnuftet härskar här på varje plats likt en sol. Det finns här ingen hemlighet, inget mysterium; tillträdet står var och en fritt. Det speglar sig också i den oerhörda klarheten i det experiment varigenom vetandet förkortas, fångas i formler. Och dock finns det måhända i det klaraste ljuset regioner som är högst förborgade. Vi känner inte de yttersta målen för vårt tänkande; de är inte mindre fördolda än prästernas i det gamla österlandet. Vi ser inte ljusets hemligheter. Arbetsbordet med dess mikroskop, provrör och glasskålar, i vilka solen gnistrar. I runda bäcken en rad clypeaste, sjöborrar, som Taubenheimer lät skicka mig. Jag öppnar med skalpellen de benartade kuporna, under vilkas blå taggar hieroglyfer döljes. […] När vi med sådan insikt nalkas livets urmateria, ger den oss samma svar som uppenbaras i myten. Den rätta läran måste föra till samma mål, sak samma om man närmar sig på vetenskapens eller trons väg. På höga stadier smälter teorierna och bilderna in i varandra.”

”Vågorna har skapat oss. Han lutade sig ännu djupare – i sådana ögonblick trodde han sig höra klanger ur den melodi som ligger till grunden för själva livet, som skänker det dess dansande, stigande och fallande rytm, ebben och floden i den stora andedräkt som håller oss vid liv. Han kände hur hans blick beslöjades. Tårarna trängde heta fram. […] Det var ännu ett sätt på vilket livet var värt att leva. Lucius hade ofta tänkt på det: på en ö i varma hav, med en hydda och en liten båt. Där måste man leva som andlig fiskare i det man kastade ut nätet i havets djupa skattgömmor. Gud framställde gåtorna; i oerhörd rikedom fanns de dolda bland de röda korallreven, i havsträdgårdarna, i det kristallklara djupet. Man skulle inte lösa någon av dem men likväl vara nöjd. Vem känner väl betydelsen av ens den minsta hieroglyf på en mussla, på en snäcka? Dock skulle man vara lycklig. Man anade avlägset de mått på vilka världen är grundad, man hörde klangen av melodin liksom bränningars slag, liksom suset av stora skogar.”

”Vem kände alla de gröna och döda grenarna i denna skog? Förtrollningen trängde sig mäktigt på honom. Också i biblioteken kunde man fortfarande leva, liksom ett liv vid havskusten ägnat åt observationer av faunan alltjämt var möjligt. Den skatt som tider och folk hade lämnat i arv, var trots eldslagen ännu outtömlig, ännu oerhört stor. […] Den stund skulle komma då de lägre makternas seger var oåterkallelig. Då skulle man få lov att försöka leva som i Museion i Alexandria. Det saknades ju inte diadocher. Och betraktandet av bara en enda av de fasetter som anden hade slipat på de vises sten, gav ett kort människoliv fullt med sysselsättning och även tillfredsställelse. Världen var alltjämt oändlig, så länge man bevarade måttstocken inom sig. Tiden förblev outtömlig, så länge man behöll bägaren i handen.”

”Zoofyterna, som var inbäddade i bländande vit, kristalliserad marmor, liknade isblommor. Slipningen träffade dem i längdriktningen och kom dem att se ut som smala magnolieknoppar, eller utvecklade i tvärsnitt deras strålmönster. Däremellan slingrade sig tentaklerna, som här och där hade fallit sönder i sina leder och liknade utströdda mynt. Lucius betraktade detta petrifikat med den förundran som alltid grep honom inför sådana tidiga bildningar – de första urkundernas hieroglyfstil. Det fanns också fruktan blandad i denna förundran. I det matematiska, strålliknande hos konstruktionen låg något obevekligt, återskenet från de högsta verkstäder, den sublima ensligheten i den första skapelsedagens skiftningar och speglingar, ännu innan Leviatan var uppfunnen. Här härskade samma karaktär som i de gamla skrifterna som är utan vokaler och perioder, här fanns livsplanens glimrande skelett, dess i kristall ristade lag. Inför sådana fynd föll människans blick genom en springa in på en arkitekts förgård där ljuset var alltför starkt. Vetenskaperna ledde alla mot detta perspektiv. Och de anade att världen var guds samtal med sig själv. Men vartill då i denna lek det mänskliga medvetandet och kritiska förnuftet? Förlänade Gud människoanden frihet, emedan han hade behov av en dialog? Det rymdes ett överflöd i denna gåva, en princip som var grundad på någonting högre än nödvändigheten.”

Jag kan även rekommendera Café Exposés Skapelse, skönhet, sakralitet, som även den handlar om naturen som uppenbarelse, och om detta synsätts förankring i philosophia perennis och islam.

Ernst Jüngers Heliopolis

2007/04/24

Detta är första delen av tre utifrån Ernst Jüngers Heliopolis (1949), en roman som trots sin centrala roll i Jüngers författarskap har hamnat något i skymundan till förmån för kortare och mer lättillgängliga verk som På marmorklipporna och Över linjen. Del 1 här är en allmänt hållen introduktion, del 2 blir några kortare noteringar om tyranniet och förfallet, och i del 3 ska jag till sist försöka bena ut de mer centrala delarna av Jüngers symbolspråk, Heliopolis mytologiska innehåll.

I Ernst Jüngers roman Heliopolis får vi följa Lucius de Geer, en uppskattad och lojal officer i den gamla maktens tjänst, i en tid då denna gamla ordning har börjat krakelera och den tidigare legitima makten övergår till ren och osminkad tyranni. Detta är ett tema som bl a känns igen från På marmorklipporna, och parallellerna till Jüngers egna erfarenheter under Weimaråren och det Tyska rikets övergång till nazistregim är många och uppenbara. Men till skillnad från i På marmorklipporna så får dessa yttre händelser i Heliopolis ställa sig i bakgrunden för huvudpersonens inre utveckling, från gnagande tvivel på den roll han tidigare sett som självklar till ett nytt andligt uppvaknade, vilket tvingar fram en öppen brytning med det tidigare livet. De yttre omständigheterna och den inre utvecklingen går hand i hand, och romanen skildrar i grund och botten en personlig resa mot och över den linje Jünger behandlar i Över linjen året därpå.

blomma16

Berättelsens är som i flera andra av Jüngers romaner förlagd till en avlägsen men obestämd framtid, geografiskt placerad i en lika obestämd medelhavsmiljö. Förutom vissa tekniska framsteg, som rymdfart, svävande stadstrafik och den trådlösa elkraften, så är Heliopolis värld förhållandevis lik vår egen. Tekniska lösningar som måste ha framstått som ren science fiction för läsare på 40-talet framstår idag snarare som klarsynta förutsägelser, som t ex datoriseringen av all statistik och information och dess tillgänglighet på nolltid, och de trådlösa ”fonoforerna” som förutom att fungera som telefoner även förmedlar underhållning, fakta, väderprognoser och all annan information man kan önska, och som samtidigt har blivit statens viktigaste verktyg för övervakning av sina medborgare. En av Jüngers poänger i boken är att den som lyckas kontrollera dessa framtida flöden av energi och information även kommer att besitta den egentliga makten – makten bakom den formella makten – men att denna position enbart kan uppnås till priset att träda helt i Leviatans tjänst.

blomma08I Heliopolis finns tre maktcentra av betydelse för berättelsen. Det första utgörs av den gamla makten, med sin grund i feodalsamhällets aristokrati, som i Heliopolis värld lyder under Prokonsuln och har sitt säte i palatset och armén. Det andra är den nya tyranniska makten, med sin grund i populism och skräckvälde, som lyder under Landsfogden och som kontrollerar byråkratin, poliskåren och pöbeln. När vi kommer in i handlingen ligger den reella makten fortfarande hos Prokonsuln, men den politiska makten har i praktiken redan övergått till Landsfogden. Den tredje maktfaktorn utgörs av mauretanierna, den orden som personifierar den tidigare nämnda makten bakom makten, och som spelar på båda sidor i Heliopolis politiska konflikt med sin egen dolda agenda. Det finns förvisso även en fjärde, frånvarande makt – den rättmätige fursten, vars mantel prokonsuln och aristokratin har försökt axla efter det att han lämnat Heliopolis åt sitt öde.

Mauretanierna symboliserar den för Jünger så fundamentala nihilistiska tendensen i samhället, teknokratin och byråkratiseringen, den tendens som gått som en underström genom moderniseringen och som efter 2:a världskriget blivit allt förhärskande. Mauretanier förekommer även i andra Jüngerverk, bl a i På marmorklipporna och i olika dagboksanteckningar, oftast som nedlåtande omskrivning för vissa högerradikaler under Weimartiden eller SS-folk, som i denna dagboksanteckning från 29:e september 1942:

”I kväll föredrag av en av de små mauretanierna som med ett visst cyniskt välbehag utbredde sig om tekniken att påverka massorna med hjälp av propaganda. Denna människotyp är utan tvivel av ett nytt slag eller åtminstone ny i jämförelse med 1800-talet. Det försprång, som dessa människor faktiskt har, ligger helt på det negativa planet och beror på att de tidigare än de flesta andra kastat sitt moraliska bagage överbord och infört maskinteknikens lagar i politiken.”

Även i Heliopolis är kopplingen mellan mauretanierna och SS uppenbar, men det är ett vidare begrepp än så, och skulle t ex lika gärna kunna användas om bolsjevikernas teknokrater i Sovjet under samma tid, eller om dagens kostymklädda herrar, undangömda i sterila styrelserum och anonyma korridorer i världens huvudstäder och finanscentra. Analysen är allmängiltig, men framställningen färgas av Jüngers tyska erfarenheter. Mauretanier är helt enkelt de som sålt sin själ för att få sitta i styrhytten på det sjunkande skeppet, de som cyniskt administrerar kapitalismen och den moderna stadsbyråkratin på dess färd mot undergång.

blomma07

Man kan sammanfattningsvis säga att handlingen i Heliopolis utspelar sig på tre huvudsakliga plan, eller snarare att den behandlar tre skilda men tätt sammanflätade processer. Den första är som sagt, precis som i På marmorklipporna, samhällets övergång från en tidigare legitim ordning till öppen populistisk tyranni, och vi kommer in i handlingen mitt i brytpunkten mellan dessa två poler. Den andra är det allmänna förfallet, moderniseringens, automatiseringens och nihilismens frammarsch mot intighet och robotliv, en tendens som står över och är bestämmande för både den gamla makten och det nya tyrannväldet. Den tredje processen är mottendensen till de två tidigare, utvägen, eller flyktlinjen om man så vill – tillika motsatsen till mauretaniernas linje – huvudpersonens andliga uppvaknande och inre utveckling till fri individ. Romanen slutar även med att Lucius och hans närmaste rent fysiskt kliver över linjen och reser ut i stratosfären, mot stjärnorna.

Erik Lundberg – en ovanlig anarkist

2006/11/27

…han kände sig släkt med de forntidsvisa och visste, att nutidens förbannelse var att det hemlighetsfulla hade försvunnit ur litteraturen.
…Det hemlighetsfulla och det äventyrliga räckte varandra handen. Forntid och nutid var förenade.

– ur Drömmar i det förflutna, om Vilhelm Ekelund.

Erik Lundberg (född 1923) är troligen en av Sveriges mest underskattade samtida författare – och kanske också en av de mest intressanta. Inte för sättet han skriver på, utan för vad han skriver om. I vilket fall är han oförtjänt ouppmärksammad. Han debuterade så sent som 1973, men har sedan dess publicerat inte mindre än 16 titlar.

Två genomgående teman kännetecknar hans författarskap: För det första, att böckerna är persongallerier, uppbyggda och kretsandes runt mer eller mindre kända författare, poeter, radikaler och mystiker som Lundberg klär i sina ord, och låter representera eller kritisera olika läror, epoker och tendenser i Västeuropas och Sveriges moderna och förmoderna historia. För det andra, hans djupa rötter i hembygden, den halländska naturen, uppväxten i Falkenberg, Halmstad osv. (Det kan, som parentes sagt, vara intressant att sätta det senare i relation till Retrogardisternas betoning av lokal kulturell förankring i Om retrogardism.)

Hans böcker är inga romaner, eller ens skönlitteratur i traditionell mening, även om hans språk och berättarstil ofta är både vackert och medryckande. Stilmässigt är det snarare fråga om essäsamlingar, där varje kapitel utgör en mer eller mindre fristående berättelse eller betraktelse som knyter an till ett för boken gemensamt tema. Och det är här hans storhet ligger. Erik Lundberg är i första hand ingen skönlitterär författare, utan mer en filosof eller tänkare som valt en friare, mer poetisk form än torra avhandlingar och artiklar för att dela med sig av sina funderingar, insikter och läsning av klassiker. Efter en bok av Erik Lundberg blir man inspirerad att gå vidare, gräva djupare och veta mer om de namn han introducerat oss för, eller givit nya ingångar till. Framförallt ställer han många av den svenska litteraturens klassiker i ett nytt ljus.

I Besök i ett landskap, där landskapet ifråga givetvis är Halland, får vi bl a möta Carl Jonas Love Almqvist, Gunnar Serner och August Strindberg, men den egentliga huvudpersonen i denna bok är som titeln antyder landskapet självt – dess städer, natur, historia och befolkning. Värt att notera är att det första kapitlet En mystiker i Halmstad, om munken Petrus de Dacia, som brukar kallas Sveriges första författare och som bl a studerade under Thomas av Aquino, återanvänds 14 år senare som inledning till Vid språkets rötter.

Han tycker om vad han hör om folket här uppe i norra Halland. Det är ett obändigt släkte. Brottsligheten är hög enligt statistiken. Man tar inte mot vad som helst och bryr sig inte om befallningsmän. Man kan alltid ge sig av. Har man den minsta båt och ett nät, kan man få sill, så man klarar sig. Frihetstecknet har någon kallat småsillen för. Så länge den glittrar, behöver fattigman inte krusa.
– ur Besök i ett landskap, om C.J.L. Almqvist.

Han visste så mycket men såg så litet. Alla böcker han läste var bara hinder. Gud uppenbarade sig för fiskare och herdar i Palestina, inte för filosofer i Athén…
– ur Besök i ett landskap, om Petrus de Dacia.

Boken På flykt i det förflutna handlar om det förflutna som en tillflykt från nuet. Tidsmässigt spänner den över det för moderniseringen så viktiga århundradet 1844 till 1944, från revolutionsåren till 2:a världskrigets slut. Huvudpersonerna har det gemensamt, förutom främlingskapet och flykten, att de på olika sätt var tätt knutna till socialismens utveckling. Bl a möter vi Karl Marx, själv en sorglig skepnad böjd över böcker på British Museum som anklagar alla andra för att slåss mot väderkvarnar, Herman Melville, som skrev ett epos om anarken Ismael som blir indragen i kampen mot leviatan, Henry Georg, som bidrog med insikten att materiellt framåtskridande inte är ett bot mot fattigdom utan tvärt om dess direkta orsak, Benito Mussolini, den unge socialisten som enbart drevs av hat och rotlöshet, utan varken tradition att falla tillbaks på eller drömmar för framtiden, och Leo Tolstoj, med sin egensinnigt anarkistiskt kristna civilisationskritik där icke-handlingen står i centrum. Mot slutet möter vi även Gustav Landauer, anarkist och mystiker som lät sig inspireras av Hölderlin och Meister Eckhart.

Alla som ”dött” genom att leva i samhällets konventioner använder våld utan att tänka på vad de gör. De står inte i något levande förhållande till världen omkring sig. Därför kan de behandla anklagade och dömda som saker. […] I halvlivet, rutinlivet växer ondskan. Samhället med dess organisation möjliggör ondskan. ”Alla dessa människor, fängelsedirektörer, eskortsoldater, alla dessa tjänstemän, som till största delen äro blida och goda, ha blivit onda endast därför att de äro i tjänst.” […] Det som upprör Tolstoj är inte så mycket de sociala olikheterna och orättvisan som den fruktansvärda tristess han finner i städerna, den glädjelöshet han överallt stöter på och som är en följd av opersonligheten i det moderna livet. Även om socialismen blir genomförd kommer all olust som industrialiseringen frambragt att finnas kvar. Därför vänder han sig vanmäktigt mot hela den moderna civilisationen och kulturen. […] Du måste lämna ett samhälle som vilar på en ond grundval. Alla liberala och socialistiska försök att ändra på samhällsbyggnaden kan aldrig leda till någonting bättre, så länge grunden är felaktig. Bara du själv kan genom ditt personliga liv bidra till att ett nytt samhälle så småningom kan uppstå. ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta andra tillfalla eder. Men vi har sökt detta andra och ha tydligen icke funnit det.” […] För Tolstoj vette varje modernt samhälle åt förstelning och död. Livet upphörde i organisationens tidevarv. Var Tolstoj reaktionär – var hans reaktion vänd mot död och förstelning.
– ur På flykt i det förflutna.

I drömmen stod Lenin vid sitt överfulla skrivbord, medan man i rummet intill förde in den frigivne Krapotkin. Jag väntade på att anarkisten – fursten skulle komma, men det gjorde han inte.
Genom en sidodörr hade han gått ut i korridoren, där en bondkvinna tog emot honom. Med nerböjt huvud och ödmjuk hållning höll hon fram en plåtspann, och han böjde sig ner, grävde med båda händerna i spannen och smorde sedan in sitt ansikte med jord och lera, kysste sina händer och bugade för kvinnan.
– Det är väl helt förbjudet, mumlade jag till Lenin vid min sida, att kyssa den ryska jorden och buga för det förflutna.

– Visst är det förbjudet, svarade Lenin och vände sig om.

– Kommunismen är maskiner och elektricitet, sade han och vred på strömbrytaren, och då såg jag att vi var helt ensamma. Framför oss låg en naken korridor, där ljuset flödade och mörkret inte hade den minsta springa att gömma sig i.

– ur På flykt i det förflutna.

Den fristående uppföljaren, Drömmar i det förflutna, fortsätter på samma tema, fast med en viss förskjutning av fokus, från flykten mot drömmen och fantasin. Här möter vi drömtydaren Sigmund Freud, som inspirerade en ung Emma Goldman men avfärdades av Jünger, Gabriele d’Annunzio, en märklig poet och krigare som omvandlade dröm till verklighet när han ledde slaget om Fiume, och Oscar Wilde, flanören som förde sig likt ”en romersk kejsare från förfallsperioden”, eller kanske en socialismens Marie Antoanette tills pöbeln knackade på dörren. Andra som passerar i boken är Vilhelm Ekelund, Hjalmar Söderberg och Serner igen. Det intressantaste kapitlet är annars Riddaren och geväret som utifrån Ludovico Ariosto, Cervantes och Ernst Jünger diskuterar ridderlighetens död i mötet med moderniteten, där den förut så stolte riddaren av historien förpassats till en ömkansvärd och löjeväckande drömmare – en Don Quijote. Men vad är det som säger att det är drömmaren som har fel? Eller att det förflutna skulle vara en så dum plats att fly till? Kanske drömmaren är den ende som verkligen är vaken? Boken avslutas med ett mer hoppfullt kapitel utifrån Tolkiens mytologi om härskarringen och ondskans natur som visar på en annan väg att gå.

Att det var farligt att läsa Ariosto, ja, det visste redan Cervantes, skriver Ernst Jünger i Psykonauterna. […] Don Quijote vill stanna kvar i det förgångna. Vad som är sagor för hans samtid är verklighet för honom. Med en dröm om det ridderliga stormar han mot det vardagliga omkring sig, en vardag där tekniken börjat sitt segertåg, så att ”en ärelös och feg arm kan taga livet av en tapper krigare”, så att en skurk kan mäta sig med en man av heder! […] Första världskriget hade Ernst Jünger upplevt som ett material-slag, där maskinkulturer försökte förinta varandra. Under andra världskriget tjänstgör han i Paris och antecknar i sin dagbok den 6 juni 1942: ”Under första världskriget ljöd frågan vi skulle lösa: ’Vem är starkast: människan eller maskinen?’ Sedan dess har processen fortskridit; idag gäller frågan om jorden ska behärskas av människor eller automater.”
I Paris hör han fruktansvärda rykten om vad som sker i öster: de bestialiska striderna på ryska fronten och det djuriska mördandet, och han skriver: ”Lukten från bödlarnas värld är ofta så märkbar att jag förlorar lusten att arbeta, att forma bilder och tankar. Illdåd har en förödande, deprimerande verkan…” Han gör själv en resa genom de ryska områdena, han hör om slakthusen och får vetskapen om utrotningen av judarna. ”Jag grips då av vämjelse inför uniformerna, axelklaffarna, ordnarna och vapnen, vilkas glans jag älskat så högt. Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.”
Den gamla riddarandan är död. Krigen har blivit teknik. I Hitler ser han ”inkarnationen av 1800-talets vetenskapliga teorier i deras fulla vedervärdighet.”
Riddarna har mött sin yttersta motsats. Det som började under karolingisk tid har nått sitt slut. Med Hitler kommer tekniken och massdöden. Det hjälpte inte att Roland kastade geväret i havet, där det var som djupast. Den värld Ariostos berättade om har försvunnit. Den gamla riddarandan är död. Tekniken har tagit över.
– ur Drömmar i det förflutna.

Det är natt, och Sam vakar över Frodo. Han kravlar ut från deras gömställe och tar sig en titt på omgivningen. Bortom Ephel Duath ser han för en kort stund en vit stjärna. Han blir tagen av dess skönhet och hoppet vaknar på nytt. Klart och iskallt drar en tanke genom honom: ljus och upphöjd skönhet äger bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd. Till sist är skuggan bara ett ringa och övergående ting. Han kastar all fruktan från sig, går in till Frodo, lägger sig vid hans sida och sjunker in i ”djup, drömlös och obekymrad sömn”.
Det onda har ingen verklig makt, kan bara förvrida det som finns och fördärva det. Ondskan har ingen egen skapande förmåga. Dess verk är endast det van-skapta. Ondskan är till sist ingenting konkret. Det är Sams insikt, när han befinner sig nära ondskans centrum. Och han kastar ifrån sig all fruktan.

Lavskägge har på sitt håll förklarat det för Merry. Visst är trollen fruktansvärt starka. ”Men trollen är bara avbilder, förfärdigade av Fienden i det Stora Mörkret i hånfullt efterhärmande av enterna”. Lavskägge hör ju till enterna, trädvarelserna eller trädherdarna. Trollen är deras van-skapta mot-bilder, liksom orcherna är de förvridna avbilderna av alverna.
Frodo är också säker på att ondskan inte har någon egen makt. ”Skuggan kan enbart härma och parodiera, den kan inte skapa, inga verkligt nya ting, nya i sig själva”.
Då Ringen förintas och Saurons välde virvlar bort av-slöjas en gigantiskt uppblåst Intighet.
Vid denna skildring av det onda, kommer man att tänka på Dante, hos vilken det onda också är en förvriden bild av det goda. Mot enter och alver svarar troll och orcher. Mot de nio himlarna svarar de nio avsatserna i helvetet. Mot Gud i höjden står Djävulen i djupet. Nedåt-uppför honom klättrar Dante och Vergilius och lämnar helvetet, där allt står på huvudet, är felvänt och vanskapt.
Sedan ser de åter stjärnorna!
”Högt ovanför Ephel Duath borta i väster var natthimmelen fortfarande skum och blek. Där borta såg för en kort stund Sam en vit stjärna som tittade ut ur en rämna i skytäcket rakt över en kolsvart klippspets högt uppe bland bergen.”
Ephel Duath är Skuggans Berg, gränsberget mellan människornas rike och Mordor, ondskans hemvist. Bortom Ephel Duath ser Sam den vita stjärnan. På andra sidan Lucifer ser de två vandrarna sina stjärnor.
Arnold Norlind har i sin dante-bok betonat, att Den gudomliga komedin handlar om frihet. I Inferno får man se hur friheten förloras. Frodo vet också, att i det ögonblick han ger vika för ringen och tar den till sig, skall han förlora sig själv. Så som Gollum för alltid är förlorad, som ringvålnaderna för evigt är förhäxade, blinda slavar åt någonting utanför dem själva. Också Sagan om Ringen handlar om frihet. Den fria människan är upprätt. Den förslavade är böjd. Mot alverna svarar orcherna.
– Giv icke näring åt något som har krökta fingrar! Är ett pythagoreiskt ”symbolon”, som Arnold Norlind citerar i sin meditationsbok ”Från min veranda”. I den kommer han också fram till att ondskan regerar i ett skenrike.
”Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst.
Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse.”
Man kan läsa orden som en direkt kommentar till Saurons fall. Arnold Norlind och Tolkien har samma syn. Båda var kristna.
Arnold Norlind skulle ha instämt i vad Sam tänker, när han ser den vita stjärnan: ”sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd”.

Det är en vanlig uppfattning, att Sagan om Ringen skildrar en svartvit värld. Hoberna är goda, orcherna onda. Gandalf är vit, och Sauron är svart. Därför är Sagan om Ringen en värld utan spänning. Sam J Lundwall formulerar det så här: ”En outhärdligt komplicerad verklighet upplöses i enkla beståndsdelar av svart och vitt, av godhet och ondska”.
Det är en vanlig uppfattning, och den är felaktig. Sagan om Ringen har spänning just därför att den inte skildrar en svartvit värld. Det onda är inte skilt från det goda. Det onda går tvärs igenom alla varelser.
Bilbo kan aldrig glömma ringen. När han i Vattnadal ser den hos Frodo blir han förvandlad, blir lysten och girig, och Frodo ser en främling framför sig. Också den bästa vänskap kan upphöra! Frodo ser på Sam med skräck och fientlighet, när han rycker till sig ringen ifrån honom. Trohet blir förbytt till sin motsats. Också Sam är ett kort ögonblick frestad att ge vika. Men hans sunda förnuft räddar honom: det alltför stora kan inte passa en liten varelse!
Hoberna kan bli offer för ondskan. Gollum har varit en hob som Frodo och Sam. När helst de vill kan de fördärva sig själva. Vi har alltid ansvar för det pund vi fått. Vad det kan bli av en hob, ser de framför sig hela tiden. Gollum lämnar dem aldrig. Och Fylke är inte någon idyll i sig själv. Det blir ju också förstört, när Frodo och hans vänner har gett sig av.
Ringvålnaderna har varit människor. Boromir faller för frestelsen. Vilken väldig och fasansfull härskare kunde inte Aragorn blivit, om han tagit ringen för egen del, säger Legolas. Sauroman var en gång god. Inte ens Gandalf kan lita på sig själv, när det gäller ringen. Ja, t o m Galadriel kan känna sig frestad.
Världen är inte svartvit. Den är ständigt hotad. Frodo kan bli som Gollum och ringvålnaderna. Det ödet väntar honom, om han vill använda sig av ringen, för efter en tid skall ringen använda sig av honom. Han skall förlora sig själv, sin frihet. Galadriel säger också, när hon övervunnit frestelsen: ”Jag bestod provet. Jag skall bli mindre och svagare och dra bort till Västern, men jag skall förbli Galadriel”.
Om man vill ha något helt för sig själv, har man tagit första steget mot att förlora sig själv.
Det är innebörden i berättelsen.
Det är ju också upphovet till all ondska enligt Silmarillion. Parallellen med Lucifer, den fallna ängeln, är uppenbar. Det finns ingen självständig ond makt från början. Ondskan beror på ett avfall. Synd är att skilja sig från Gud.
Från början var allt samklang och en enda vilja, tills Melkor vill göra något för sig själv, skapa på egen hand, inte vara en del av helheten. Han vill bryta sig ut. Han vill – och här passar uttrycket! – ta sig ton. Det gör han och blir Morgoth, som stjäl silmarillerna och ger upphov till det första kriget mellan honom och alverna, vilka är guds förstfödda. Människorna kommer på andra plats. De är Efterföljarna.

Sauron är en av Morgoths främsta tjänare, men var och en som är i tjänst hos det onda vill bli sin egen. Det vill Sauroman t ex: ”Han konspirerar för att bli en makt”, säger Gandalf. I Tredje tidsåldern, då Sagan om Ringen utspelas, har sauron nått så långt, att han är helt utan kropp, bara ett alltid vakande öga.
Tolkien kan aldrig skildra det onda, säger Lin Carter i Imaginary Worlds. Men kan det finnas en bättre bild för det onda än detta öga, som aldrig kan sluta sig, som alltid spanar efter mer och mer för egen del utan att någonsin kunna ha någon glädje av det, bara förstöra, fördärva och göra van-skapt.
De två hoberna är hans motsats. De söker tröst i minnet av hembygdens bäckar och åar, de hämtar kraft från sånger och ramsor. De har kropp och sinnen. Det svåraste för Sam att skilja sig från i stunden före avgörandet, när det gäller att vinna över det onda, är köksattiraljerna, som han har släpat med sig under hela vandringen.
– Minns ni den stuvade kaninmiddagen, herr Frodo? Och vårt krypin under den varma ormbunksbrinken?
Det gör inte Frodo längre. Han är naken i mörkret. Mellan honom och ondskan finns inget förhänge. Saurons öga skall strax upptäcka honnom. Det onda är endast skugga – och ändå en fruktansvärd realitet.
Som skugga och intighet!
– ur Drömmar i det förflutna.

Efter dessa böcker kom den självbiografiska Falkenberg-trilogin, följd av ytterligare en trilogi, sviten Ansikte mot ansikte. Första delen Ansikte mot ansikte beskrivs av förlaget som ”en serie ögonblicksbilder genom svensk kultur- och litteraturhistoria från 1600- till 1900-tal. Lundberg är en personlig författare och fin stilist som i den korta ‘essänovellens’ form med stor inlevelse delar med sig av sin lärdom”. Den följs av Bön till Rousseau, och sviten avslutas med Vid språkets rötter, om 1600-talets språkmagiker och deras efterföljare som Strindberg och Sonnevi. Kedjan går från Johannes Bureus och Johan Skytte, via Stiernhielm och Rudbeck fram till Swedenborg.

Det var mest Bureus som talade. Därför hade de ju kommit, för att lyssna och ta del av vad han funnit.
– Det bor trolldom i bokstäverna, sade han, makt i vokalerna, kraft i konsonanterna. Man får närma sig orden försiktigt. Det duger inte att rusa på. Då hittar man inget. Man måste betrakta dem noga.
Han lyfte upp manuskriptet med en svans av ord och pekade på dem.
– De liknar varandra. De hänger ihop. De har samma ursprung och kommer från samma rot.
Han gjorde ett uppehåll och lyfte högra handens pekfinger.
– Djupt under språkets yta går rötterna ihop. Det gäller att inte stanna här uppe utan se vad som sker där nere, där orden föds.
– Gräv djupare och djupare! Gå tillbaka! Och går du tillräckligt långt finner du Skaparen själv och de ord som Adam en gång hörde från honom, de första orden som han upprepade i rop till Eva och som Eva svarade med och som Herren gud Skaparen lyssnade till.
– Jag börjar ana dem. Jag är dem på spåren, de Första orden, Ursprungsorden, och våra ord på hebreiska och på götiska tungomål liknar dem. De är besläktade. Vad Mose sade och vad Oden talade är inte riktigt det samma som de ord som Adam hörde från skaparen. Men de liknar dem och bär på lösningen på gåtan.
– ur Vid språkets rötter.

(Detta citat inleder även Thomas Karlssons bok Adulrunan och den götiska kabbalan, från 2005.)

Hans senaste serie om tre böcker, om anarkismens historia, avslutades så sent som förra året på H:ströms förlag, men inleddes redan 1997 med Ge tiden en röst!. Den följs upp av Kropotkin och kampen mot kriget som beskrivs så här av förlaget: ”Hur var Auschwitz möjligt? Varför kunde inte arbetarrörelsen hindra krigsutbrottet 1914? Vem gömde sig bakom författarnamnet B Traven? Vad förenar Leo Tolstoj och Simone Weil och vad skiljer dem åt? Sådana frågor söker författaren Erik Lundberg ge svar på i sin nya bok med prosastycken kring ’en förlorad rörelse’, den frihetliga anarkismen. Kända och mindre kända anarkister får läsaren möta, men också tänkare som Marx och Engels och författare som Heine och Melville, Theodor Plivier och Ivan Oljelund”. Sista delen i serien är Aldrig klassen – alltid människan, som fått följande beskrivning av förlaget: ”Kompromisslös vilja till frihet, utan undantag, utan kollektivismens ständigt dunkla avsikter och intentioner; ett ständigt ifrågasättande av makten och maktens lakejer, en engagerad kamp mot den verkliga orättvisan – det är vad som utmärker människorna som gestaltas i denna bok. […] Här möter vi anarkisterna Emma Goldman, Proudhon, Gustav Landauer, litteratörerna Ernst Toller, Walter Mehring, Kurt Tucholsky och många fler av de tidigaste frihetliga anarkisterna. I en sällsamt personlig ton skissar författaren upp tidens tecken, händelser och personer.”

Till sist kan jag även nämna Det blåser i Europas hår, vilket enligt förlaget är ”en bok med lättflytande, rimmade verser i en konsekvent form och stil. De behandlar Europa och tjuren, där de står på Stora Torg i Halmstad. Versen bygger på mytologi och geografi, från Mykene och Kreta, från Medelhavet till Västkusten och Halmstad. Berättelsen har både lyriska och humoristiska drag, såväl som väl dolda anknytningar till det nya politiska Europa.”

Bibliografi:

  • I Förbigående : litterära kåserier (1973)
  • Paris 1844 (1979, Settern)
  • Besök i ett landskap : möten med författare, mystiker och andra människor (1980, Settern)
  • Kalla mig Mr Collin! : anteckningar om Gunnar Serner – äventyrare, författare, språkman (1981, Settern)
  • På flykt i det förflutna (1982, Settern)
  • Drömmar i det förflutna : berättelser, essäer, kåserier (1984, Settern)
  • Långt innan kajeträdet föll : en skildring från Falkenberg (1986)
  • Historien är här : en skildring från Falkenberg (1988)
  • All vår början : en berättelse från Falkenberg (1990)
  • Ansikte mot ansikte (1990, Ellerströms)
  • Bön till Rousseau (1993, Ellerströms)
  • Vid språkets rötter (1994, Ellerströms)
  • Ge tiden en röst! : Eleanor Marx, anarkisterna och Eyvind Johnson (1997, ARIEL/studiekamraten)
  • Det blåser i Europas hår : vers kring Carl Milles grupp ”Europa och tjuren” på Stora torg i Halmstad (2000, Utsikten)
  • Kropotkin – och kampen mot kriget (2003, Ord & Visor)
  • Aldrig klassen – alltid människan (2005, H:ström)