Archive for the ‘Sufism’ Category

Brevet om helighetens anda

2008/03/17

Att form har en förmåga att ersätta innehåll i formaliserade sammanhang är ingen nyhet. Detta innebär bl.a. att en metod, organisation eller princip riskerar att tappa kontakten med och bli ett hinder för det mål den var tänkt att tjäna. Detta hinder är förrädiskt, då det fördunklar och skymmer vägen till just det som det uttryckligen säger sig illuminera, vilket underblåser principlös självrättfärdighet. Redan för 800 år sedan tar Ibn Arabi upp detta problem i ett brev, eller snarare en bok i form av ett brev, adresserat till sin gamle vän och mentor al-Mahdawi.

Vad tälten beträffar liknar de deras tält,
men klanens kvinnor är inte kvinnorna i dessa tält.

År 1200 inledde den då 35 år gamla Ibn Arabi vallfärden till Mecka. Resan gick genom Egypten, över Hebron och Jerusalem och sedan vidare till slutmålet i dagens Saudi-Arabien. Där blev han kvar i flera år, och det skulle visa sig att han hade lämnat sina hemtrakter i Al-Andalus och det välbekanta Maghreb för att aldrig mer återvända. Under sin tid i Mecka skrev han Brevet om helighetens anda (Risalat Ruh al-Quds).

Verket i sin helhet är sammansatt av tre delar. Dels är det en omfattande biografi över framstående sufier som Ibn Arabi mött och räknar till sina lärare (denna del finns utgiven i Sufis of Andalusia). Dels är det en utåtriktad kritik av sufismens förfall, ett uttryck för den djupa besvikelse Ibn Arabi upplevde efter sitt möte med vägens företrädare i öst. Detta kombineras till sist med en öppenhjärtig inre kritik, en redogörelse för Ibn Arabis kamp med sitt eget själv. Därav den fullständiga titeln, Helighetens anda vid rådgivning av själen (Ruh al-Quds fi Munasahat an-Nafs).

Det genomgående och allmängiltiga temat kan sägas vara nödvändigheten av en ständig självkritik och självrannsakan, för att behålla en intellektuell hederlighet och undvika dubbla måttstockar och självbedrägeri.

En nyckelvers som Ibn Arabi återkommer till flera gånger är den ovan citerade om klanen, tälten och kvinnorna. En vers som uttrycker att någon eller något till det yttre liknar sitt forna jag, men vars inre har gått förlorat, och sorgen över att finna något främmande i dess ställe. Eller med andra ord, att formen har gått från att vara ett oskiljaktigt uttryck för innehållet, till att bli en form på innehållets bekostnad, vilket i sig redan är ett nytt innehåll. Man hänvisar till den välbekanta formen för att dölja eller rättfärdiga det nya grunda innehållet.

Men ett yttre utan sitt rätta inre slutar snart även att likna sitt forna yttre. Det förvrängs till ett nytt yttre, en tvådimensionell nidbild av vad det en gång var, utan varken liv eller djup. Ett yttre som bokstavligt talat bara tål en ytlig granskning. (Och det som ”en gång var” behöver då inte nödvändigtvis ha existerat historiskt, utan syftar minst lika mycket på hur det borde vara. Alltså inte nostalgi över fornstora dagar, utan eftersträvansvärda tidlösa ideal.) Ibn Arabi citerar även följande vers av Abu-l-Qasim al-Junayd, som uttrycker samma sak.

Sufifolket har brutit upp.
Sufismen har blivit en svindel.
Sufismen har blivit en vattensäck av läder,
ett märke i pannan och en stav.
Sufismen har blivit ett utrop,
en uppvisning av hysteri, en hopvikbar bönematta.
Ditt jags nycker har lett dig vilse:
Dessa är inte vägens regler.

Brevet är en svidande uppgörelse med en institutionaliserad andlighet där form ersätter innehåll – en andlighet som kännetecknas av lättja, skenhelighet och arrogans. Och, hur detta hänger ihop med den enskilda individens bevekelsegrunder. Mot skenheligheten ordinerar Ibn Arabi en självklar men för egot mycket besk medicin: uppriktighet och ödmjukhet.

Mer om detta verk och verkets tema finner man i artikeln Three Dimensions of the Ruh. Förutom en fördjupning av det som nämnts ovan så tillför texten i förbifarten även en intressant nyans till det på senare tid så populära begreppet ijtihad – d.v.s. rätten att själv tolka och omtolka urkunder. För ijtihad betyder även inre strävan, alltså varje människas strävan att leva upp till helighetens anda. Det är detta ijtihad (det stora jihad) Ibn Arabis brev handlar om.

Man kan för att exemplifiera problemet med form och innehåll t.ex. fråga sig, och nu återknyter jag till ingressen, om principen om ijtihad när den åberopas idag verkligen används för att försvara helighetens anda, eller om den har tömts på sitt inre, och istället används som ett förrädiskt hinder för att rättfärdiga en allmän principlöshet, tvärtemot vad den vid första anblicken kan tyckas göra. Tälten liknar kanske deras tält, d.v.s. principen kanske liknar den egentliga principen, men om innehållet är en acceleration av världens utarmning och fördunkling, inte den bärare av frihet och suveränitet den en gång var, då är formen en vilseledande hägring.

De följande excerpterna är hämtade från Utdrag ur brevet om helighetens anda, som återfinns i Ibn Arabi – En minnesbok (Alhambra, 1998). En omistlig bok om man vill läsa Ibn Arabi på svenska (trots en uppenbart hastig korrekturläsning och en i vissa partier dunkel översättning, man kan dock tycka att en minnesbok skulle vara värd en mer gedigen genomarbetning).

aguelitavla3

Utdrag ur brevet om helighetens anda:

”O min broder, uppriktiga råd är det bästa som två vänner kan utväxla, i synnerhet i dessa tider när vänskapen frodas av smicker.”

”Alla människor tar emot råd från andra, men inte från jaget (nafs), med undantag från den som är väl vägledd av Gud. […] Ty jaget är blint när det gäller att se de egna bristerna medan det ständigt är uppmärksamt på bristerna hos andra. Sålunda kan ditt råd till jaget, föranlett av en fråga, förmå henne till många förbjudna ting såsom lögner och hyckleri. Det är så sällsynt numera att en som ger råd finner en sann vän att jag om detta har skrivit följande vers: När jag försvor mig åt forskning och rannsakan, så lämnade de mig utan en vän i världen.

Det nöjda ögat ser ingen brist, men det missnöjda ögat uppdagar fel. Som jag har förklarat uttrycker denna vers inställningen hos en som älskar dig för sitt eget jags skull, medan den människa som älskar dig för din egen skull inte skulle tala på det sättet. Eftersom Gud älskar oss för vår egen skull, inte för sin egen, så fäster Han uppmärksamheten vid våra brister och avslöjar våra ofullkomligheter.”

”O min broder, du har nyligen förvärvat vissa egenskaper som jag inte har sett hos någon annan utom dig (må Gud låta dig och mig tillhöra vinnarna). En av dessa egenskaper är att du förstår vikten av kunskap och lärda män, och att du inte tar någon hänsyn till underverk och andliga tillstånd. En annan av [dina enastående egenskaper] är din redobogenhet att låta dig vägledas av sanningen och din ödmjukhet inför den och din vilja att böja dig för var och en som besitter den, vare sig han är en framstående person eller obemärkt. Du förefaller helt likgiltig för din världsliga ställning – som delvis beror på att människor ser upp till dig och kysser din hand och på det faktum att kungar kommer till din dörr. Detta är höjden av oväld (må Gud låta oss båda hålla fast vid den).”

”En annan av dina egenskaper är att när du inte vet något så säger du: ’Jag vet inte’, och när du vet något säger du: ’Jag skulle vilja höra det från någon annan’. Vid Gud, min käre vän, mäns huvuden har rullat under strävandet efter vissa egenskaper som du förvärvat. Dessutom har du uppnått ett andligt tillstånd opåverkat av levnadsförhållanden. Din ställning förskönas inte av strålglansen i en hög rang. Likaså har jag aldrig sett maken till din andliga vetgirighet i fråga om människorna och tiderna, inte heller maken till din övertygelse om att detta är en av de religiösa plikter som åligger alla.”

aguelitavla2

”Vad dina samtida angår, min vän, så beskrivs de bäst av den vise Abu Abd Allah Muhammad ibn Ali at-Tirmidhi (Guds nåd vare med honom), som sade: ’Uppenbar svaghet och oerhörd anspråksfullhet’.”

”Så fort jag kommit till detta land [Arabien] frågade jag efter människor som följde den idealiska tariqah (eller andliga vägen) i hopp om att jag bland dem skulle finna den Himmelske Ledsagarens Andedräkt. Jag fördes till en grupp som bodde i ett sufiskt härbärge (khanaqah), vars byggnad var ståtlig med en stor gård, och jag varseblev deras inre syfte och tänkta färdeväg, som framgick av renheten hos [det som av dem kallas] deras lappade plagg, rättare sagt hos deras pråliga uniformer.”

”O min vän, den tid som nu råder är hård, en upprorisk djävul, en förstockad tyrann. De onda lärde är bara intresserade av materiell vinning, och de orättfärdiga härskarna är klädda i och omgjordade av världslighet. Världen har antagit sådan betydelse i deras ögon att de inte skönjer någon högre strävan; i deras själar har Verkligheten blivit så förringad att de flyr undan den. De bryr sig bara om bönemattor, färgade lappar, dräkter, vandringsstavar och smyckade pärlor, som gamla kvinnor. De är som glupska barn och påminner sannerligen om småbarn till sitt förstånd. De har ingen kunskap som avhåller dem från det som är otillåtet, inte heller någon självtukt. De använder religionens ytliga aspekter för att uppnå flyktiga ting; de söker sig till sufiska härbergen där de njuter av både det som är tillåtet och det som är förbjudet; de har vidgat sina ärmar och gött sina kroppar.”

”Guds nåd vare med Abu-l-Qasim al-Qushayri, som mötte sådana som pryddes av sufiernas utseende men till sin inre gestalt var nakna i jämförelse med dem. Om dem reciterade han följande vers: Vad tälten beträffar liknar de deras tält, men klanens kvinnor är inte kvinnorna i dessa tält. Detta handlar om dem som verkar lika. Men numera är det allmänt vedertaget [av sufierna] att varken tälten eller kvinnorna längre finns.”

”Sufierna (må gud finna behag i dem) brukade bära lappade plagg. Det var deras kännetecken och det var den gröna döden. Dessa människor av idag säger: ’Vi borde bära särskilda lappade kläder’. De förstår inte vad det innebär att bära sådana kläder. De har gjort de avlagda kläderna fina och skräddarsytt dem med särskilda former och snitt som är mycket dyra, och de har slösat med en hel mängd tyg. Sedan kallar de dem för lappade plagg.”

”Vad vår tids människor beträffar svär jag vid Gud att om du granskar deras ansikten så kommer du få se glasartade, flackande ögon, och om du granskar deras själar (nufus) så kommer du att finna dem tanklösa, och om du granskar deras hjärtan så kommer du finna dem förströdda och tomma på helighet och goda gärningar och fullkomligt fördärvade. Ja, deras hjärtan har förvandlats till djungler för rasande lejon och lyor för ylande vargar. Hur kan sådana människor jämföras med de som beskrevs av Abu-l-Fayd när han sade: ’Det finns bland Guds skapade varelser somliga som tillhör de yppersta och somliga som är enastående’? Det blev sagt: ’O Abu-l-Fayd, vilket är deras särmärke?’ och han svarade: ’Det är när [Guds] tjänare lägger bort all bekvämlighet och bemödar sig i lydnad [mot Gud] och åstundar [den världsliga] ställningens förfall’.”

aguelitavla1

”I detta land har jag mött vissa sufier som går klädda i åtsittande byxor för unga män, utan någon känsla av skam inför den Barmhärtige. De är fullständigt okunniga om de större och mindre förpliktelserna [i fråga om bön och tvagningar]. De är inte ens värdiga att sopa golvet på avträden. Trots det, min vän, är de som musslor i vilka en dyrbar pärla kan finnas dold, eller som ett stängsel kring en blommande trädgård, för bland dem kan man finna någon som är sannfärdig och medveten om sanningen, eller någon som är hemmastadd i kunskap och går obemärkt, som bär deras skamliga märke därför att han ingår i deras sällskap men som inte har någonting gemensamt med dem.”

”Jag råkade möta en sådan person i Egypten, på Kairos sufihärbärge (khanaqah), en medelålders person utan fel som kunde beskrivas som en redbar man. Och sedan mötte jag i Arabil [nära Mosul] en shaykh som bland dessa människor kallades shaykhernas shaykh (det var åtminstone vad hansjälv sade till mig), och jag märkte att han visade sig mycket uppmärksam mot varje person som talade till honom och som hävdade att i Maghreb har Gud ingen som känner vägen till Honom eller söker lära känna den. Först ville din vän inte tala öppet eller diskutera saken, men sedan slogs jag av tanken att det skulle vara upprörande och fel att inte säga något, så jag nämnde för honom vissa av de hemlighetsfulla gåvor som Gud förlänat dig, och därefter berättade jag om några av de andliga tillstånd som uppnåddes av vår mästare Abu Madyan, det renaste av helgon. När han hörde detta blev han storligen förvirrad och utbrast: ’Aldrig trodde jag att något sådant kunde finnas i Maghreb’. Sedan ställde några av mina vänner frågor till honom om ett teologiskt problem rörande helvetets skapelse, och jag svär vid Gud att det enda svar han gav var: ’Jag vet ingenting om det’. Genom att svara på detta sätt gjorde han rättvisa åt sig själv eftersom han nu insåg sin egen ofullkomlighet, och hans talförhet minskade och hans eld falnade.”

”Vad angår de människor i denna del av världen [Östern] som njuter av att lyssna på musik och sång (ahl as-sama) och faller i extas så ägnar de sig åt sin religion för nöjes skull och som underhållning. Man kan få höra dem säga: ’Jag såg Den Allsvåldige och Han sade detta till mig och Han gjorde detta’. Men när man ber dem om något bevis eller någon hemlighet som förvärvats i detta extatiska tillstånd så finner man inget utom njutningslysten förströelse och djävulskt begär. Det är satan som ropar med [sufins] tunga, och han [dansaren] faller i trans så länge den andre sinnesförvirrade [sångaren] fortsätter att skria. Det är som en herde som hojtar till sina får så att de går fram och tillbaka utan att veta vad eller varför.”

aguelitavla4

”Vet, min vän (må Gud ge dig framgång däri), att när jag i den heliga moskén i Mecka offentligt läste upp det som jag just har förmält dig om de självutnämnda sufierna och kritiserade deras metoder så tog en viss individ anstöt. Han sade: ’Vad får honom att säga detta? Det hade varit bättre om han hade hållit mun’. Dessa och liknande yttranden fällde han. Hans motstånd gjorde mig ännu mer övertygad om sanningen i vad jag hade sagt – just därför att han blev så upprörd. Han verkade rentav blind för de källor jag stödde mina uttalanden på. Han höll i teorin med om deras giltighet därför att de mer än en gång hade smekt hans öron; han förkastade dem inte; tvärtom gillade han dem. Men när klandret drabbade hans samtida fann han det opassande därför att han själv var inblandad och blev rädd för att också drabbas av klander. Därför blev han illa till mods. Om han hade varit en redbar man skulle han ha varit mer självkritisk.”

”Varför ger du mig inte ditt stöd när du vet att det jag säger är sant och att detta är det tillstånd som råder? Varför kommer du inte gråtande över dina synder, så gör jag detsamma och sedan kan vi hoppas att Gud ska ha förbarmande med oss. Du har låtit dig förvandlas till en bedragare och en som dagtingar med sina principer och en ledare av kompromissmakare. Jag svär vid Gud att jag inte vill låta mig försättas i ett sådant tillstånd. Låt oss förena oss i veklagan och sorg över våra misslyckanden (att uppfylla våra plikter) under människolivets korta tid, och låt oss jämra oss över den tid som förnötts på oväsentligheter.”

”Vid Gud svär jag att om någon besväras av sådana förebråelsens ord så är det därför att han själv är skyldig till de brister som kritiseras. Hade han varit oskyldig så skulle han ha förblivit lugn, lika lugn som om vi hade förbannat tjuvar, stråtrövare och liknande. Men eftersom han själv tillhörde de kritiserade så tog han sin tillflykt till gensägelse, och när han gjorde detta fjärmade han sig från Gud, och hans motstånd mot oss behöver inte betraktas som den första tår som fälldes över den övergivna lägerplatsen, ty om någon talar om jagets laster och dess olika tillstånd, och blottar jagets brister och kritiserar det, så kommer han, vare sig han gör det med särskild inriktning eller rent allmänt, att fördömas av sina samtida eftersom det han säger strider mot deras intressen. Först när detta släktled är dött och borta och nästa har tagit vid kommer folk att erkänna värdet i hans ord. Då kommer folk att säga: ’Den-och-den, må Gud välsigna honom, sade detta’, och det är så människorna alltid har varit.”

”Sedan jag funnit att Gud för mitt hjärta hade öppnat dörren till visdomen (hikmah) och låtit haven av visdom flöda in i det och hade låtit min hemlighet simma i deras djup, då fann jag vid Gud att jag såg ut över en väldig havsvidd vars vågor var höga och dånande, uppiskade av orkaner, ända till det ögonblick då jag åter begrundade svallet av gnosis och mysteriernas hav i mitt bröst och plötsligt upptäckte att hela den upprörda oceanen var lugn och orörlig i jämförelse med det hav av visdom som brusade i mitt bröst. Det var framför allt i helgedomen i Mecka som jag överväldigades av skräck, oro och fruktan. Därför svor jag att aldrig mer sitta och undervisa människor. Emellertid fick jag en sträng tillsägelse av Gud att sitta och ge människor råd, och eftersom denna uppmaning inskärptes i mig liksom med tvång satt jag och utövade vältalighet skarp som ett draget svärd.”

Annonser

Om uppriktighet

2008/01/05

Ett av den mänskliga kärlekens mest utsökta glädjeämnen – att tjäna den älskade utan hans vetskap – är endast möjligt, i fråga om kärlek till Gud, genom ateism. (Simone Weil)

I en passage i Preussiska anarkister tar Carl-Göran Heidegren upp Siegfried Kracauers tes om tre för individen möjliga förhållningssätt till den alienation och tomhet som den samhälleliga nihilismen planterar i människan.

För det första den principiella skeptikern som förvandlar inte kunna tro till inte vilja tro, och som väljer att framhärda i avförtrollning. För det andra kortslutningsmänniskorna som så fort de upplever tomhet flyr in i ny tro, de flyr varje utanförskap in i nästa hus. De har tvivlat, men lämnar tvivlet för snabbt. De vill tro snarare än tror, och p.g.a. att de anar denna brist överkompenserar de som fanatiker. De klingar ihåligt. Den tredje hållningen är vad han kallar den dröjande öppenheten:

Återstår måhända väntandets hållning. Den som beslutar sig för denna stänger inte trons väg för sig som den trotsiga bejakaren av tomhet och inte heller bestormar han denna tro likt den längtande som gör sin längtan hämningslös. Han väntar, och hans väntan är en dröjande öppenhet i en förvisso svårförklarad betydelse. (Siegfried Kracauer, Die Wartenden, 1922)

Det berättas att sufin Rabi’a al-Basri en dag sågs med en fackla i ena handen och en hink vatten i den andra. När folk i byn frågade vad hon höll på med fick de svaret att med facklan skulle hon sätta eld på himlen och med vattnet släcka helvetets lågor för att avslöja den sanna vägen till Gud, bortom hot om straff och löften om belöning.

Ernst Jünger återger i en dagboksanteckning en snarlik historia, här tillskriven Abu Bakr Shibli ett par hundra år senare (citerat från Ernst Jünger och islam av Ahmed Gross, Minaret nr 1/2 2007):

Abu Bakr Shibli, mystikern från Bagdad, känd för sitt excentriska beteende, död 945. En gång gick han runt med en käpp som brann med full låga i båda ändar. Man frågade honom: Vad håller du på med? Jag vill med den ena änden sätta eld på paradiset och med den andra på helvetet, så att människorna enbart sysselsätter sig med Gud. (Ernst Jünger, Siebzig verweht III)

Är det kanske detta Rumi syftar på när han säger att ateisten är sanningen nära?

Den älskande skall möta sin Älskade utan någon beräkning eller baktanke. (Fakhr al-din Araqi, Gnistornas bok)

Waiting man

Sufismen – ödmjukhetens väg

2007/05/17

Minaret nr 5I Minaret nr 4 publicerades en artikel av Ashk Dahlén under titeln Eric Hermelin och islams mystik där han dels redogör för Hermelins religiositet och dess koppling till philosophia perennis, och dels försöker göra upp med tidigare uttolkares påstådda felläsningar och missbedömningar. Han går främst hårt åt Carl-Göran Ekerwald, mannen bakom den Persiska antologin. Kritiken bemöts i Minaret nr 5 av ett furiöst motangrepp signerat Torbjörn Säfve, som i sin tur ännu en gång bemöts av en nu något irriterad Dahlén. (Det publiceras även två andra inlägg i ”debatten”, bl a ett pliktskyldigt och tämligen ointresserat svar från Ekerwald själv.)

Även jag blev förvånad över Ashk Dahléns i mina ögon helt omotiverade sågning av Ekerwald i en i övrigt väldigt intressant och välskriven artikel. Jag har visserligen bara läst Ekerwalds förord till nämnda antologi, men håller å andra sidan det som en mästerlig introduktion, både till Hermelin och till den visdom hans översättingar och liv förmedlar. Det blir ännu underligare när Dahléns egen skildring av Hermelins liv och verk till all väsentlighet är identisk med Ekerwalds. Den största skillnaden tycks vara tonfallet och infallsvinkeln. Vari ligger då problemet kan man undra?

Ett nordanlejons rytande
Om jag blev förvånad då, så var det ingenting mot när jag nu läste Säfves svar. Det var som om den gamle pugilisten i sin ilska inte nöjde sig med att göra ner motståndaren framför sig, utan även sträckte sig ut från tidningssidorna för att slå läsaren av stolen. Dahlén stack ut hakan, och Säfve gick på knock med yviga rallarsvingar. Men om man väl lyckas reta upp ett lejon, medvetet eller omedvetet, så får man nog vara beredd på att det ryter.

Khayyam006

Denna upprördhet (hos båda parter) har uppenbarligen inte någonting med Hermelin att göra, utan verkar mer handla om två i grunden olika synsätt på hur man representerar den sufiska vägen. Det är det klassiska derbyt, Teoretikerna vs. Praktikerna. Om man hårdrar det kan man säga att på ena sidan står intellektuella kosmologer och metafysiker, och på den andra berusade poeter. Jag menar inte att dessa två är oförenliga, tvärt om, jag menar bara att det ligger i sakens natur att dessa två läger ständigt ligger i luven på varandra, så har det alltid varit, och så kommer det alltid att förbli. För en lekman är det snarare roande att se hur snarlikt två sidor kan uttrycka sig i sak, men ändå hävda att de argumenterar mot varandra.

Anledningen att jag tar upp detta här är att jag ändå håller med om delar av Säfves kritik. Sättet att säga det på var kanske något opolerat, men det var ändå någonting som behövde sägas. Även jag har reagerat på den till synes omotiverade viljan att ibland begränsa den sufiska symboliken till rena metaforer i Dahléns texter, och på den på akademikers vis ofta överdrivet distanserade hållningen till ämnet.

Jag är inte intresserad av sufismen som identitet, utan av vad den har att lära, och om denna visdom sen ska etiketteras sufism eller inte saknar egentligen all betydelse. Det är bara ett ord, en –ism bland andra. Därför ser jag inte heller något problem i att uppskatta alla tre, Ashk Dahlén, Carl-Göran Ekerwald och Torbjörn Säfve. Kanske är det till och med så att detta är den ultimata triaden för att verkligen förstå vad sufismen handlar om. Visst är i varje fall, att om man läser Dahléns fantastiska översättning och kommentar av Gnistornas bok, Ekerwalds Persiska antologi och, låt oss säga Säfves Var inte rädd, så kan man inte undgå att lära sig en hel del.

Den sufiska ödmjukheten
En annan sak som slog mig var hur denna debatt på sätt och vis exemplifierar det välkända, men ofta misstolkade Jüngercitatet: ”Anarken är för anarkisten vad monarken är för monarkisten”. Om man parafraserar detta kan man säga att: Faqiren (den som är sufi, och alltså personifierar vägen) är för sufisten (den som förordar, bejakar och beskriver vägen) vad monarken är för monarkisten.

Med detta vill jag absolut inte rangordna debattörerna, det är snarare fråga om ett val av perspektiv, hur man väljer att framställa världen och sin roll i den, alldeles oavsett ens andliga eller intellektuella nivå (eller vem som har rätt eller fel). Detta påverkar även i högsta grad valet av uttrycksformer, vilken nivå man väljer att lägga sig på. I den här debatten personifierar Säfve det Dahlén beskriver, och exemplen på detta blir nästan komiska. När Ashk Dahlén t ex säger att människan enligt sufismen måste ”genomskåda pseudo-jagets illusion och identifiera sig med det sanna självet” för att ”skåda den törnbuske i vilken den gudomliga elden brinner och som Moses beträda helig mark”, utbrister Torbjörn Säfve att Hermelin minsann ”aldrig intresserade sig för självantändande törnbuskar och att han såg allt som ’helig mark’”. Men, det måste väl ändå vara så att den som ser alltings helighet redan står på helig mark, och då har lämnat exemplets törnbuske bakom sig? Det får mig att tänka på denna dikt i Gnistornas bok:

Hur kan tiggaren bli en kung?
Hur kan myggan bli en profet?
Mysteriet är att tiggaren
inte kan bli vad han redan är.
Sällsynt är denna hemlighet:
När vi är ett, hur kan jag bli du?

Khayyam003Båda debattörerna är ödmjuka, men på olika sätt. Ashk Dahlén håller en lågmäld och artig ton, och väljer (antar jag) delvis det objektiva sättet att framställa sufismen för att inte förhäva sig och rikta strålkastarljuset mot sin egen person. Säfve är å andra sidan ödmjuk trotts sin burdusa ton på det sättet att han helt blottlägger sig själv. Han utgår hela tiden från hur han lever, hur han tror, utan att gå omvägen via olika tolkare av urkunder, vilket lämnar honom vidöppen för kritik och rannsakan.

Som jag uppfattar den sufiska ödmjukheten så ligger den just i ärligheten. Att man säger vad man menar och menar vad man säger, och att man är trygg i att det man menar och säger stämmer överens med hur man lever, och att man lever för att älska och älskas av Gud. Detta synsätt gör också att man litar på att den som förstår förstår, utan att man behöver motivera varför man gör som man gör. Detta borde också, som jag ser det, göra att debatter om vem som är mest sufisk inte borde existera, då en sann sufi aldrig skulle framhäva sin egen sufiskhet för att vinna en diskussion. Det skulle vara högmod om något. Eller som Omar Khayyam säger:

Är vinrankan mitt enda stöd – vad mera?
Låt gärna sufin håna och domdera.
Mitt låga stoft kan formas till en nyckel
som låser upp den port han sökt forcera.