Archive for the ‘Tolkien’ Category

Tolkien till flyktens försvar

2007/06/22

JRRTrunaFöljande text är ett utdrag ur Tolkiens essä Om sagor (1938), som ingår i Ringens värld. Här möter vi en för många fortfarande okänd och ofta helt förbisedd sida av Tolkien, när han utifrån en diskussion om litterär eskapism övergår till att passionerat försvara flykten, inte bara som en självklarhet när ”verkligheten” definieras av krig och alienation, utan som en faktisk bastion för motståndet mot denna verklighet:

‘Jag har hävdat att flykten är en av sagans funktioner, och då jag inte ogillar sagor är det klart att jag inte godtar den ton av förakt och medlidande i vilket man nu ofta talar om ”eskapism”, en ton som inte motiveras av ordets bruk utanför den litterära kritiken. I det som ordets missbrukare gärna kallar ”det verkliga livet” är det klart att en flykt som regel är mycket praktisk och rentav kan vara heroisk. I det verkliga livet är det svårt att klandra den, utom i de fall där den misslyckas. I kritiken tycks den vara desto mer klandervärd ju bättre den lyckas. Vi står tydligen inför ett missbruk av en term men också inför en tankeoreda. Varför skulle man förakta en människa, som när hon finner att hon sitter i fängelse, försöker ta sig ut och bege sig hem? Eller när hon inte kan det, tänker och talar om annat än fångvaktare och fängelsemurar? Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den. När kritikerna använder ”flykt” i denna mening förväxlar de – och inte alltid i god tro – fångens flykt med desertörens rymning. Precis så skulle en talesman för partiet ha etiketterat flykten från eländet i Führerns eller något annat ”Reich” och ansett också kritik av detta rike som förräderi. På samma sätt förfar dessa kritiker: för att göra förväxlingen desto grundligare och på så sätt få sina opponenter i misskredit, sätter de föraktets etikett inte bara på deserteringen utan också på den redbara flykten och på detta som ofta är dess följeslagare – avsky, vrede, fördömanden och revolt. De inte bara blandar samman fångens flykt med desertörens rymning utan de tycks också föredra quislingarnas underkastelse framför patrioternas motstånd. Gentemot ett sådant tänkande behöver man bara säga: ”Det land du älskar är dömt till undergång” – för att ursäkta varje förräderi, ja för att glorifiera det.

För att ta ett banalt exempel: att inte nämna (ja, inte paradera med) elektriska gatulampor av massproducerad standardtyp i en historia ni berättar är (i denna mening) eskapism. Men underlåtenheten kan härhöra, och gör det nästan säkert, ur medveten motvilja mot en så typisk produkt av robotarnas tidsålder, som förenar materialbehandling och sinnrikhet med ett fult och (ofta) underlägset resultat. Dessa lampor kan uteslutas ur berättelsen helt enkelt för att de är dåliga lampor; och det kan hända att detta faktum är en av de lärdomar vi kan dra av berättelsen. Men så kommer den stora pekpinnen: ”Elektriska lampor har kommit för att stanna”, heter det. Redan för längesen anmärkte Chesterton med full rätt, att så snart han hörde att något ”hade kommit för att stanna”, viste han att det mycket snart skulle bli utbytt och faktiskt betraktat som ömkansvärt föråldrat och sjaskigt. ”Naturvetenskapens frammarsch, i ett tempo som påskyndats av krigets behov, fortskrider obevekligt… gör vissa saker föråldrade och bebådar nya utvecklingslinjer i utnyttjandet av elektriciteten”, tillkännages det. Det är att uttrycka samma sak, bara på ett hotfullare sätt. Den elektriska gatulampan kan faktiskt ignoreras helt enkelt för att den är betydelselös, snart kommer att försvinna. I varje fall har sagorna mera bestående och fundamentala ting att tala om. Blixten till exempel. Eskapisten är mindre servil gentemot det flyktiga modets nycker än opponenterna. Han gör inte tingen (som det vore lika rationellt att betrakta som undermåliga) till sina härskare och gudar genom att dyrka dem som ”oundvikliga” eller rentav ”obevekligt självklara”. Och hans motståndare, som lätt blir hånfulla, har ingen garanti för att han gör halt där: han kunde uppvigla folk till att riva ner gatulamporna. Eskapism har nämligen ett annat och mer elakt ansikte: reaktionen.

Lykttrappa

För inte längesen – hur otroligt det än kan låta – hörde jag en prästman från Oxford deklarera att han ”välkomnade” annalkandet av massproducerande robotfabriker och larmet av självförsinkande mekanisk trafik, emedan detta satte hans universum i ”kontakt med det verkliga livet”. Han kan ha menat att människornas levnads- och arbetssätt i tjugonde seklet på ett alarmerande sätt ökar i barbari och att den högljudda demonstrationen av detta på Oxfords gator kunde tjäna som ett varnande exempel på att man i längden inte kan bevara en oas av förnuft mitt i en öken av dårskap bara genom att fly undan, utan direkt offensiv aktion (praktisk såväl som intellektuell). Men jag är rädd att han inte menade så. I varje fall tycks ”det verkliga livet” i detta fall inte motsvara akademiska mått. Föreställningen att bilar skulle vara mer ”verkliga” än låt oss säga centaurer eller drakar är märkvärdig. Att de skulle vara mer ”verkliga” än till exempel hästar är patetiskt absurt. Hur verklig, hur sprittande av liv är inte en fabriksskorsten jämförd med en alm: ett stackars föråldrat ting, en eskapists substanslösa dröm!

För egen del kan jag inte få in i mitt huvud att taket på Bletchleys station skulle vara mera ”verkligt” än molnen. Och som hantverksprodukt finner jag det mindre inspirerande än legendens himmelskupa. Bron över till plattform 4 är för mig mindre intressant än Bifrosts gudabro, vaktad av Heimdall med Gjallarhornet. Från mitt primitiva hjärta kan jag inte hålla tillbaka frågan huruvida inte järnvägsingenjörerna i allmänhet skulle ha nått bättre resultat med alla sina slösande rika resurser om de uppfostrats med lite mer fantasi. Och jag misstänker att sagorna är bättre konstlärare och konstnärer än den akademiskt utbildade person jag talar om.

Mycket som han (antagligen) och andra (helt visst) skulle kalla ”seriös” litteratur är inte mer än lek under ett glastak bredvid en kommunal simhall. Sagorna kan uppfinna vidunder som flyger genom luften eller bor i djupet men söker i varje fall inte att eskapera från himmelen eller havet.

Och om vi för ett ögonblick lämnar ”fantasien” åt sidan, tror jag inte att en som läser eller berättar sagor behöver skämmas ens för arkaismens ”eskapism” – för att han föredrar inte drakar men väl hästar, borgar, segelskepp, bågar och pilar; inte bara alver, utan riddare, kungar och präster. Ty det är i alla fall möjligt för en rationell människa att efter viss reflexion (helt utan förbindelse med saga eller romantisk berättelse) komma fram till ett fördömande – åtminstone implicerat i den ”eskapistiska” litteraturens tystnad – av progressiva företeelser som fabriker eller de maskingevär och bomber som tycks vara dessa fabrikers mest naturliga och oundvikliga (vi vågar kanske säga ”obevekliga”) produkter.

[…]

Det är i sanning en tidsålder av ”förbättrade hjälpmedel till försämrade ändamål”. Det ingår i den essentiella sjukdomen i en sådan tid – som framskapar önskan att fly bort, inte från livet men från vår närvarande tid med dess självförvållade misär – att vi är intensivt medvetna om att våra verk är både fula och fördärvliga.

[…]

Många berättelser ur det förflutna har blivit ”eskapistiska” i sin lockelse enbart genom att de har överlevt från den tid när folk i regel hade glädje av sina händers verk – till vår tid då många känner avsky för det människans hand formar.’

Annonser

Erik Lundberg – en ovanlig anarkist

2006/11/27

…han kände sig släkt med de forntidsvisa och visste, att nutidens förbannelse var att det hemlighetsfulla hade försvunnit ur litteraturen.
…Det hemlighetsfulla och det äventyrliga räckte varandra handen. Forntid och nutid var förenade.

– ur Drömmar i det förflutna, om Vilhelm Ekelund.

Erik Lundberg (född 1923) är troligen en av Sveriges mest underskattade samtida författare – och kanske också en av de mest intressanta. Inte för sättet han skriver på, utan för vad han skriver om. I vilket fall är han oförtjänt ouppmärksammad. Han debuterade så sent som 1973, men har sedan dess publicerat inte mindre än 16 titlar.

Två genomgående teman kännetecknar hans författarskap: För det första, att böckerna är persongallerier, uppbyggda och kretsandes runt mer eller mindre kända författare, poeter, radikaler och mystiker som Lundberg klär i sina ord, och låter representera eller kritisera olika läror, epoker och tendenser i Västeuropas och Sveriges moderna och förmoderna historia. För det andra, hans djupa rötter i hembygden, den halländska naturen, uppväxten i Falkenberg, Halmstad osv. (Det kan, som parentes sagt, vara intressant att sätta det senare i relation till Retrogardisternas betoning av lokal kulturell förankring i Om retrogardism.)

Hans böcker är inga romaner, eller ens skönlitteratur i traditionell mening, även om hans språk och berättarstil ofta är både vackert och medryckande. Stilmässigt är det snarare fråga om essäsamlingar, där varje kapitel utgör en mer eller mindre fristående berättelse eller betraktelse som knyter an till ett för boken gemensamt tema. Och det är här hans storhet ligger. Erik Lundberg är i första hand ingen skönlitterär författare, utan mer en filosof eller tänkare som valt en friare, mer poetisk form än torra avhandlingar och artiklar för att dela med sig av sina funderingar, insikter och läsning av klassiker. Efter en bok av Erik Lundberg blir man inspirerad att gå vidare, gräva djupare och veta mer om de namn han introducerat oss för, eller givit nya ingångar till. Framförallt ställer han många av den svenska litteraturens klassiker i ett nytt ljus.

I Besök i ett landskap, där landskapet ifråga givetvis är Halland, får vi bl a möta Carl Jonas Love Almqvist, Gunnar Serner och August Strindberg, men den egentliga huvudpersonen i denna bok är som titeln antyder landskapet självt – dess städer, natur, historia och befolkning. Värt att notera är att det första kapitlet En mystiker i Halmstad, om munken Petrus de Dacia, som brukar kallas Sveriges första författare och som bl a studerade under Thomas av Aquino, återanvänds 14 år senare som inledning till Vid språkets rötter.

Han tycker om vad han hör om folket här uppe i norra Halland. Det är ett obändigt släkte. Brottsligheten är hög enligt statistiken. Man tar inte mot vad som helst och bryr sig inte om befallningsmän. Man kan alltid ge sig av. Har man den minsta båt och ett nät, kan man få sill, så man klarar sig. Frihetstecknet har någon kallat småsillen för. Så länge den glittrar, behöver fattigman inte krusa.
– ur Besök i ett landskap, om C.J.L. Almqvist.

Han visste så mycket men såg så litet. Alla böcker han läste var bara hinder. Gud uppenbarade sig för fiskare och herdar i Palestina, inte för filosofer i Athén…
– ur Besök i ett landskap, om Petrus de Dacia.

Boken På flykt i det förflutna handlar om det förflutna som en tillflykt från nuet. Tidsmässigt spänner den över det för moderniseringen så viktiga århundradet 1844 till 1944, från revolutionsåren till 2:a världskrigets slut. Huvudpersonerna har det gemensamt, förutom främlingskapet och flykten, att de på olika sätt var tätt knutna till socialismens utveckling. Bl a möter vi Karl Marx, själv en sorglig skepnad böjd över böcker på British Museum som anklagar alla andra för att slåss mot väderkvarnar, Herman Melville, som skrev ett epos om anarken Ismael som blir indragen i kampen mot leviatan, Henry Georg, som bidrog med insikten att materiellt framåtskridande inte är ett bot mot fattigdom utan tvärt om dess direkta orsak, Benito Mussolini, den unge socialisten som enbart drevs av hat och rotlöshet, utan varken tradition att falla tillbaks på eller drömmar för framtiden, och Leo Tolstoj, med sin egensinnigt anarkistiskt kristna civilisationskritik där icke-handlingen står i centrum. Mot slutet möter vi även Gustav Landauer, anarkist och mystiker som lät sig inspireras av Hölderlin och Meister Eckhart.

Alla som ”dött” genom att leva i samhällets konventioner använder våld utan att tänka på vad de gör. De står inte i något levande förhållande till världen omkring sig. Därför kan de behandla anklagade och dömda som saker. […] I halvlivet, rutinlivet växer ondskan. Samhället med dess organisation möjliggör ondskan. ”Alla dessa människor, fängelsedirektörer, eskortsoldater, alla dessa tjänstemän, som till största delen äro blida och goda, ha blivit onda endast därför att de äro i tjänst.” […] Det som upprör Tolstoj är inte så mycket de sociala olikheterna och orättvisan som den fruktansvärda tristess han finner i städerna, den glädjelöshet han överallt stöter på och som är en följd av opersonligheten i det moderna livet. Även om socialismen blir genomförd kommer all olust som industrialiseringen frambragt att finnas kvar. Därför vänder han sig vanmäktigt mot hela den moderna civilisationen och kulturen. […] Du måste lämna ett samhälle som vilar på en ond grundval. Alla liberala och socialistiska försök att ändra på samhällsbyggnaden kan aldrig leda till någonting bättre, så länge grunden är felaktig. Bara du själv kan genom ditt personliga liv bidra till att ett nytt samhälle så småningom kan uppstå. ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta andra tillfalla eder. Men vi har sökt detta andra och ha tydligen icke funnit det.” […] För Tolstoj vette varje modernt samhälle åt förstelning och död. Livet upphörde i organisationens tidevarv. Var Tolstoj reaktionär – var hans reaktion vänd mot död och förstelning.
– ur På flykt i det förflutna.

I drömmen stod Lenin vid sitt överfulla skrivbord, medan man i rummet intill förde in den frigivne Krapotkin. Jag väntade på att anarkisten – fursten skulle komma, men det gjorde han inte.
Genom en sidodörr hade han gått ut i korridoren, där en bondkvinna tog emot honom. Med nerböjt huvud och ödmjuk hållning höll hon fram en plåtspann, och han böjde sig ner, grävde med båda händerna i spannen och smorde sedan in sitt ansikte med jord och lera, kysste sina händer och bugade för kvinnan.
– Det är väl helt förbjudet, mumlade jag till Lenin vid min sida, att kyssa den ryska jorden och buga för det förflutna.

– Visst är det förbjudet, svarade Lenin och vände sig om.

– Kommunismen är maskiner och elektricitet, sade han och vred på strömbrytaren, och då såg jag att vi var helt ensamma. Framför oss låg en naken korridor, där ljuset flödade och mörkret inte hade den minsta springa att gömma sig i.

– ur På flykt i det förflutna.

Den fristående uppföljaren, Drömmar i det förflutna, fortsätter på samma tema, fast med en viss förskjutning av fokus, från flykten mot drömmen och fantasin. Här möter vi drömtydaren Sigmund Freud, som inspirerade en ung Emma Goldman men avfärdades av Jünger, Gabriele d’Annunzio, en märklig poet och krigare som omvandlade dröm till verklighet när han ledde slaget om Fiume, och Oscar Wilde, flanören som förde sig likt ”en romersk kejsare från förfallsperioden”, eller kanske en socialismens Marie Antoanette tills pöbeln knackade på dörren. Andra som passerar i boken är Vilhelm Ekelund, Hjalmar Söderberg och Serner igen. Det intressantaste kapitlet är annars Riddaren och geväret som utifrån Ludovico Ariosto, Cervantes och Ernst Jünger diskuterar ridderlighetens död i mötet med moderniteten, där den förut så stolte riddaren av historien förpassats till en ömkansvärd och löjeväckande drömmare – en Don Quijote. Men vad är det som säger att det är drömmaren som har fel? Eller att det förflutna skulle vara en så dum plats att fly till? Kanske drömmaren är den ende som verkligen är vaken? Boken avslutas med ett mer hoppfullt kapitel utifrån Tolkiens mytologi om härskarringen och ondskans natur som visar på en annan väg att gå.

Att det var farligt att läsa Ariosto, ja, det visste redan Cervantes, skriver Ernst Jünger i Psykonauterna. […] Don Quijote vill stanna kvar i det förgångna. Vad som är sagor för hans samtid är verklighet för honom. Med en dröm om det ridderliga stormar han mot det vardagliga omkring sig, en vardag där tekniken börjat sitt segertåg, så att ”en ärelös och feg arm kan taga livet av en tapper krigare”, så att en skurk kan mäta sig med en man av heder! […] Första världskriget hade Ernst Jünger upplevt som ett material-slag, där maskinkulturer försökte förinta varandra. Under andra världskriget tjänstgör han i Paris och antecknar i sin dagbok den 6 juni 1942: ”Under första världskriget ljöd frågan vi skulle lösa: ’Vem är starkast: människan eller maskinen?’ Sedan dess har processen fortskridit; idag gäller frågan om jorden ska behärskas av människor eller automater.”
I Paris hör han fruktansvärda rykten om vad som sker i öster: de bestialiska striderna på ryska fronten och det djuriska mördandet, och han skriver: ”Lukten från bödlarnas värld är ofta så märkbar att jag förlorar lusten att arbeta, att forma bilder och tankar. Illdåd har en förödande, deprimerande verkan…” Han gör själv en resa genom de ryska områdena, han hör om slakthusen och får vetskapen om utrotningen av judarna. ”Jag grips då av vämjelse inför uniformerna, axelklaffarna, ordnarna och vapnen, vilkas glans jag älskat så högt. Den gamla riddarandan är död; kriget förs av tekniker.”
Den gamla riddarandan är död. Krigen har blivit teknik. I Hitler ser han ”inkarnationen av 1800-talets vetenskapliga teorier i deras fulla vedervärdighet.”
Riddarna har mött sin yttersta motsats. Det som började under karolingisk tid har nått sitt slut. Med Hitler kommer tekniken och massdöden. Det hjälpte inte att Roland kastade geväret i havet, där det var som djupast. Den värld Ariostos berättade om har försvunnit. Den gamla riddarandan är död. Tekniken har tagit över.
– ur Drömmar i det förflutna.

Det är natt, och Sam vakar över Frodo. Han kravlar ut från deras gömställe och tar sig en titt på omgivningen. Bortom Ephel Duath ser han för en kort stund en vit stjärna. Han blir tagen av dess skönhet och hoppet vaknar på nytt. Klart och iskallt drar en tanke genom honom: ljus och upphöjd skönhet äger bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd. Till sist är skuggan bara ett ringa och övergående ting. Han kastar all fruktan från sig, går in till Frodo, lägger sig vid hans sida och sjunker in i ”djup, drömlös och obekymrad sömn”.
Det onda har ingen verklig makt, kan bara förvrida det som finns och fördärva det. Ondskan har ingen egen skapande förmåga. Dess verk är endast det van-skapta. Ondskan är till sist ingenting konkret. Det är Sams insikt, när han befinner sig nära ondskans centrum. Och han kastar ifrån sig all fruktan.

Lavskägge har på sitt håll förklarat det för Merry. Visst är trollen fruktansvärt starka. ”Men trollen är bara avbilder, förfärdigade av Fienden i det Stora Mörkret i hånfullt efterhärmande av enterna”. Lavskägge hör ju till enterna, trädvarelserna eller trädherdarna. Trollen är deras van-skapta mot-bilder, liksom orcherna är de förvridna avbilderna av alverna.
Frodo är också säker på att ondskan inte har någon egen makt. ”Skuggan kan enbart härma och parodiera, den kan inte skapa, inga verkligt nya ting, nya i sig själva”.
Då Ringen förintas och Saurons välde virvlar bort av-slöjas en gigantiskt uppblåst Intighet.
Vid denna skildring av det onda, kommer man att tänka på Dante, hos vilken det onda också är en förvriden bild av det goda. Mot enter och alver svarar troll och orcher. Mot de nio himlarna svarar de nio avsatserna i helvetet. Mot Gud i höjden står Djävulen i djupet. Nedåt-uppför honom klättrar Dante och Vergilius och lämnar helvetet, där allt står på huvudet, är felvänt och vanskapt.
Sedan ser de åter stjärnorna!
”Högt ovanför Ephel Duath borta i väster var natthimmelen fortfarande skum och blek. Där borta såg för en kort stund Sam en vit stjärna som tittade ut ur en rämna i skytäcket rakt över en kolsvart klippspets högt uppe bland bergen.”
Ephel Duath är Skuggans Berg, gränsberget mellan människornas rike och Mordor, ondskans hemvist. Bortom Ephel Duath ser Sam den vita stjärnan. På andra sidan Lucifer ser de två vandrarna sina stjärnor.
Arnold Norlind har i sin dante-bok betonat, att Den gudomliga komedin handlar om frihet. I Inferno får man se hur friheten förloras. Frodo vet också, att i det ögonblick han ger vika för ringen och tar den till sig, skall han förlora sig själv. Så som Gollum för alltid är förlorad, som ringvålnaderna för evigt är förhäxade, blinda slavar åt någonting utanför dem själva. Också Sagan om Ringen handlar om frihet. Den fria människan är upprätt. Den förslavade är böjd. Mot alverna svarar orcherna.
– Giv icke näring åt något som har krökta fingrar! Är ett pythagoreiskt ”symbolon”, som Arnold Norlind citerar i sin meditationsbok ”Från min veranda”. I den kommer han också fram till att ondskan regerar i ett skenrike.
”Med all sin kompakta skrämmande massivitet har det onda inte något fäste, inte något verkligt att hålla sig till. Det goda är skapande, bakom det står ett upphov, som betingar det (eljest hade det inte varit skapande), det har en källa att strömma fram ur. Men bakom det onda står intet sådant upphov, ingen makt, det har ingen källa att springa fram ur, det är rotlöst.
Makt har visat sig vara skenmakt; jättens ord var förhävelse.”
Man kan läsa orden som en direkt kommentar till Saurons fall. Arnold Norlind och Tolkien har samma syn. Båda var kristna.
Arnold Norlind skulle ha instämt i vad Sam tänker, när han ser den vita stjärnan: ”sist och slutligen var skuggan dock bara ett ringa övergående ting, ljus och upphöjd skönhet ägde bestånd för evigt, långt bortom mörkrets räckvidd”.

Det är en vanlig uppfattning, att Sagan om Ringen skildrar en svartvit värld. Hoberna är goda, orcherna onda. Gandalf är vit, och Sauron är svart. Därför är Sagan om Ringen en värld utan spänning. Sam J Lundwall formulerar det så här: ”En outhärdligt komplicerad verklighet upplöses i enkla beståndsdelar av svart och vitt, av godhet och ondska”.
Det är en vanlig uppfattning, och den är felaktig. Sagan om Ringen har spänning just därför att den inte skildrar en svartvit värld. Det onda är inte skilt från det goda. Det onda går tvärs igenom alla varelser.
Bilbo kan aldrig glömma ringen. När han i Vattnadal ser den hos Frodo blir han förvandlad, blir lysten och girig, och Frodo ser en främling framför sig. Också den bästa vänskap kan upphöra! Frodo ser på Sam med skräck och fientlighet, när han rycker till sig ringen ifrån honom. Trohet blir förbytt till sin motsats. Också Sam är ett kort ögonblick frestad att ge vika. Men hans sunda förnuft räddar honom: det alltför stora kan inte passa en liten varelse!
Hoberna kan bli offer för ondskan. Gollum har varit en hob som Frodo och Sam. När helst de vill kan de fördärva sig själva. Vi har alltid ansvar för det pund vi fått. Vad det kan bli av en hob, ser de framför sig hela tiden. Gollum lämnar dem aldrig. Och Fylke är inte någon idyll i sig själv. Det blir ju också förstört, när Frodo och hans vänner har gett sig av.
Ringvålnaderna har varit människor. Boromir faller för frestelsen. Vilken väldig och fasansfull härskare kunde inte Aragorn blivit, om han tagit ringen för egen del, säger Legolas. Sauroman var en gång god. Inte ens Gandalf kan lita på sig själv, när det gäller ringen. Ja, t o m Galadriel kan känna sig frestad.
Världen är inte svartvit. Den är ständigt hotad. Frodo kan bli som Gollum och ringvålnaderna. Det ödet väntar honom, om han vill använda sig av ringen, för efter en tid skall ringen använda sig av honom. Han skall förlora sig själv, sin frihet. Galadriel säger också, när hon övervunnit frestelsen: ”Jag bestod provet. Jag skall bli mindre och svagare och dra bort till Västern, men jag skall förbli Galadriel”.
Om man vill ha något helt för sig själv, har man tagit första steget mot att förlora sig själv.
Det är innebörden i berättelsen.
Det är ju också upphovet till all ondska enligt Silmarillion. Parallellen med Lucifer, den fallna ängeln, är uppenbar. Det finns ingen självständig ond makt från början. Ondskan beror på ett avfall. Synd är att skilja sig från Gud.
Från början var allt samklang och en enda vilja, tills Melkor vill göra något för sig själv, skapa på egen hand, inte vara en del av helheten. Han vill bryta sig ut. Han vill – och här passar uttrycket! – ta sig ton. Det gör han och blir Morgoth, som stjäl silmarillerna och ger upphov till det första kriget mellan honom och alverna, vilka är guds förstfödda. Människorna kommer på andra plats. De är Efterföljarna.

Sauron är en av Morgoths främsta tjänare, men var och en som är i tjänst hos det onda vill bli sin egen. Det vill Sauroman t ex: ”Han konspirerar för att bli en makt”, säger Gandalf. I Tredje tidsåldern, då Sagan om Ringen utspelas, har sauron nått så långt, att han är helt utan kropp, bara ett alltid vakande öga.
Tolkien kan aldrig skildra det onda, säger Lin Carter i Imaginary Worlds. Men kan det finnas en bättre bild för det onda än detta öga, som aldrig kan sluta sig, som alltid spanar efter mer och mer för egen del utan att någonsin kunna ha någon glädje av det, bara förstöra, fördärva och göra van-skapt.
De två hoberna är hans motsats. De söker tröst i minnet av hembygdens bäckar och åar, de hämtar kraft från sånger och ramsor. De har kropp och sinnen. Det svåraste för Sam att skilja sig från i stunden före avgörandet, när det gäller att vinna över det onda, är köksattiraljerna, som han har släpat med sig under hela vandringen.
– Minns ni den stuvade kaninmiddagen, herr Frodo? Och vårt krypin under den varma ormbunksbrinken?
Det gör inte Frodo längre. Han är naken i mörkret. Mellan honom och ondskan finns inget förhänge. Saurons öga skall strax upptäcka honnom. Det onda är endast skugga – och ändå en fruktansvärd realitet.
Som skugga och intighet!
– ur Drömmar i det förflutna.

Efter dessa böcker kom den självbiografiska Falkenberg-trilogin, följd av ytterligare en trilogi, sviten Ansikte mot ansikte. Första delen Ansikte mot ansikte beskrivs av förlaget som ”en serie ögonblicksbilder genom svensk kultur- och litteraturhistoria från 1600- till 1900-tal. Lundberg är en personlig författare och fin stilist som i den korta ‘essänovellens’ form med stor inlevelse delar med sig av sin lärdom”. Den följs av Bön till Rousseau, och sviten avslutas med Vid språkets rötter, om 1600-talets språkmagiker och deras efterföljare som Strindberg och Sonnevi. Kedjan går från Johannes Bureus och Johan Skytte, via Stiernhielm och Rudbeck fram till Swedenborg.

Det var mest Bureus som talade. Därför hade de ju kommit, för att lyssna och ta del av vad han funnit.
– Det bor trolldom i bokstäverna, sade han, makt i vokalerna, kraft i konsonanterna. Man får närma sig orden försiktigt. Det duger inte att rusa på. Då hittar man inget. Man måste betrakta dem noga.
Han lyfte upp manuskriptet med en svans av ord och pekade på dem.
– De liknar varandra. De hänger ihop. De har samma ursprung och kommer från samma rot.
Han gjorde ett uppehåll och lyfte högra handens pekfinger.
– Djupt under språkets yta går rötterna ihop. Det gäller att inte stanna här uppe utan se vad som sker där nere, där orden föds.
– Gräv djupare och djupare! Gå tillbaka! Och går du tillräckligt långt finner du Skaparen själv och de ord som Adam en gång hörde från honom, de första orden som han upprepade i rop till Eva och som Eva svarade med och som Herren gud Skaparen lyssnade till.
– Jag börjar ana dem. Jag är dem på spåren, de Första orden, Ursprungsorden, och våra ord på hebreiska och på götiska tungomål liknar dem. De är besläktade. Vad Mose sade och vad Oden talade är inte riktigt det samma som de ord som Adam hörde från skaparen. Men de liknar dem och bär på lösningen på gåtan.
– ur Vid språkets rötter.

(Detta citat inleder även Thomas Karlssons bok Adulrunan och den götiska kabbalan, från 2005.)

Hans senaste serie om tre böcker, om anarkismens historia, avslutades så sent som förra året på H:ströms förlag, men inleddes redan 1997 med Ge tiden en röst!. Den följs upp av Kropotkin och kampen mot kriget som beskrivs så här av förlaget: ”Hur var Auschwitz möjligt? Varför kunde inte arbetarrörelsen hindra krigsutbrottet 1914? Vem gömde sig bakom författarnamnet B Traven? Vad förenar Leo Tolstoj och Simone Weil och vad skiljer dem åt? Sådana frågor söker författaren Erik Lundberg ge svar på i sin nya bok med prosastycken kring ’en förlorad rörelse’, den frihetliga anarkismen. Kända och mindre kända anarkister får läsaren möta, men också tänkare som Marx och Engels och författare som Heine och Melville, Theodor Plivier och Ivan Oljelund”. Sista delen i serien är Aldrig klassen – alltid människan, som fått följande beskrivning av förlaget: ”Kompromisslös vilja till frihet, utan undantag, utan kollektivismens ständigt dunkla avsikter och intentioner; ett ständigt ifrågasättande av makten och maktens lakejer, en engagerad kamp mot den verkliga orättvisan – det är vad som utmärker människorna som gestaltas i denna bok. […] Här möter vi anarkisterna Emma Goldman, Proudhon, Gustav Landauer, litteratörerna Ernst Toller, Walter Mehring, Kurt Tucholsky och många fler av de tidigaste frihetliga anarkisterna. I en sällsamt personlig ton skissar författaren upp tidens tecken, händelser och personer.”

Till sist kan jag även nämna Det blåser i Europas hår, vilket enligt förlaget är ”en bok med lättflytande, rimmade verser i en konsekvent form och stil. De behandlar Europa och tjuren, där de står på Stora Torg i Halmstad. Versen bygger på mytologi och geografi, från Mykene och Kreta, från Medelhavet till Västkusten och Halmstad. Berättelsen har både lyriska och humoristiska drag, såväl som väl dolda anknytningar till det nya politiska Europa.”

Bibliografi:

  • I Förbigående : litterära kåserier (1973)
  • Paris 1844 (1979, Settern)
  • Besök i ett landskap : möten med författare, mystiker och andra människor (1980, Settern)
  • Kalla mig Mr Collin! : anteckningar om Gunnar Serner – äventyrare, författare, språkman (1981, Settern)
  • På flykt i det förflutna (1982, Settern)
  • Drömmar i det förflutna : berättelser, essäer, kåserier (1984, Settern)
  • Långt innan kajeträdet föll : en skildring från Falkenberg (1986)
  • Historien är här : en skildring från Falkenberg (1988)
  • All vår början : en berättelse från Falkenberg (1990)
  • Ansikte mot ansikte (1990, Ellerströms)
  • Bön till Rousseau (1993, Ellerströms)
  • Vid språkets rötter (1994, Ellerströms)
  • Ge tiden en röst! : Eleanor Marx, anarkisterna och Eyvind Johnson (1997, ARIEL/studiekamraten)
  • Det blåser i Europas hår : vers kring Carl Milles grupp ”Europa och tjuren” på Stora torg i Halmstad (2000, Utsikten)
  • Kropotkin – och kampen mot kriget (2003, Ord & Visor)
  • Aldrig klassen – alltid människan (2005, H:ström)