Archive for the ‘Wagner’ Category

En vårhälsning från Wagner

2008/05/11

Pingst, hänryckningens tid, när våren på allvar börjar övergå i sommar. Vad kan passa bättre då än en dos Wagnersk filosofi – några korta rader om frihet och ”sanningsenlighet”. Utdraget är hämtat ur ett brev till kompositören August Röckel, daterat den 26 januari 1854. Wagner formulerar här några av de bakomliggande tankar han ville förmedla i sina verk, en grundläggande hållning, som inte minst präglade utformningen av Nibelungens ring:

”Ett står över allt: friheten! Men vad är ’frihet’ – kanske – som våra politiker tror – ’godtycke’? – Förvisso inte! Friheten är: sanningsenlighet. Den som är sanningsenlig d.v.s. i samklang med sin innersta natur är fri; ofri är den däremot som tror sig vara tvungen att härma andra. Om man trots allt yttre tvång bevarar sin sanningsenlighet, bevarar man friheten, åtminstone i högre grad än den som inte märker något av världens många tvång, eftersom han själv omsorgsfullt anpassat sig efter dem.

Jag tror att denna ’sanningsenlighet’ i själva verket är hela den ’sanning’ som våra filosofer och teologer talar så mycket om. Den innehåller ’det verkliga’ som är ’det sinnliga’ – det osinnliga är det overkliga, det endast tänkta, föreställda. ’Sanningsenlighet’ är känslan för denna verklighet och innebär dessutom att man bekänner känslan. ’Sanningen’ är bara begreppet om denna känsla, åtminstone inom filosofin: detta begrepp står lika långt från verkligheten som ’sanningsenligheten’ står den nära. ’Sanning’ är ett förrädiskt ord – som alla begrepp – och med sådana ord kan man åstadkomma många system, men verkligheten har man inte inringat. Den fattar man säkrast med känslan, sann känsla som är sinnlig känsla – de mänskliga sinnenas känsla, inte de djuriska som filosoferna och teologerna så föraktfullt vill ha det till; dessa sinnen som iakttar stjärnorna och beskriver deras lopp! – ’Världen’ kan vi vara eniga om bara vi låter denna känsla ensam råda och endast beaktar de intryck just den skänker oss.

Människan begagnar sig av mångahanda hjälpmedel för att försöka begripa världens helhet: dessa komplicerade verktyg är just ’begreppen’. Vi är så stolta över att kunna uppfatta en helhet genom begreppen att vi – i det ögonblick vi tror oss besitta denna helhet – glömmer bort att vi egentligen bara glädjer oss åt våra verktyg begreppen, alltmedan världens verklighet är oss mycket fjärran. Den som i längden inte står ut med denna villfarelses vansinne skall känna otillfredsställelse i sitt innersta, genomskåda illusionen och förstå nödvändigheten av att medvetet åter närma sig världen med känsla. Begreppen förespeglar oss stabil helhet, men känslan avslöjar verklighetens väsen, dess växlande mångfald. Verkligt är bara det skiftande; att vara verklig, leva, betyder: födas, växa, blomstra, vissna och dö; döden gör livet möjligt – utan slut är bara det som saknar början. Endast det tänkta saknar början inte det verkliga.

Att bejaka sanningen är att som kännande människa ge sig åt verkligheten: födandet, växandet, döendet – förbehållslöst i glädje och sorg. – Vi måste helt och hållet ge upp sökandet efter ’helheten’: det hela visar sig för oss i den enskilda företeelsen, för bara den kan vi förnimmaförstå den kan vi först när vi fullständigt låter oss uppsugas av den. Hur sker detta underbara? fråga naturen! genom kärleken! – allt det som jag inte kan älska stannar utanför mig och jag förstår det inte – filosofen tror att han gör det men inte den ’sanningsenliga’ människan, som vet att verklig förståelse endast kommer genom kärlek. Och bara som man och kvinna älskar vi sannast, all annan sorts kärlek härleder sig från den kärleken. Metafysikern, som sätter osinnligheten före verkligheten, härleder det sinnliga varat ur idén och tänker sig att begreppet kärlek existerade före den verkliga kärleken, föraktar denna liksom han överhuvudtaget föraktar sinnena. Låt honom göra det – han har aldrig älskat som människor kan älska!

Genom kärleken tillfredsställs egoismen och förlöses – man och kvinna blir sann människa. Varför tänker vi oss alltid så kärlekslöst ’människan’ bara som man! Människan föds först genom mannens och kvinnans kärleksförening, denna sublima skapelseakt som inte kan överträffas – men upprepas likt livsmomentens ebb och flod, födelse och död. Det är ett farligt missförstånd att kalla denna kärlekens förmåga till förnyelse svaghet och hylla den abstrakta kärleken till gud-vet-vad-för-stort som den äkta, därför att den varar. Redan tanken på en möjlig ’varaktighet’ avslöjar denna senare kärleks overklighet. Det blott tänkta, abstrakta, upphävs av verklighetens ständiga växling: metafysikerns oändlighet är evig overklighet. När kärlekens verklighet är vår förintas t.o.m. alla våra ångestfyllda föreställningar om det som skall ta slut. Det verkligt eviga, det evigt verkliga är kärlekens njutning. – Egoismen dör när ’jag’ uppgår i ’du’; världen måste förvandlas till den älskades ’du’ för att den skall bli verklig.”