Posts Tagged ‘Gunnar Ekelöf’

Goethes valfrändskaper (del 2)

2008/11/25

tapetenrose1

Litteratur, vetenskap, valfrändskap

Man kan läsa Goethes Valfrändskap som en undersökning i romanform av förhållandet mellan förnuft och natur i människans inre, eller mellan vetenskapliga planer och ödets nycker ut i världen om man så vill, men av central betydelse är samtidigt att det är en undersökning av romanformen i sig, och att förhållandet mellan litteratur och vetenskap i allra högsta grad redan det är ett exempel på valfrändskap.

I en ömsesidig växelverkan utvidgar litteraturen ständigt gränsen för det tänkbara, vilket är den ram (och även riktning) inom vilken vetenskapen kan växa, samtidigt som spetsteknologi och nya vetenskapliga rön hela tiden ger ny näring åt författarnas fantasi. De utgör två vitt skilda domäner som båda skulle klara sig utmärkt utan varandra och trots att de idag i sin verkan och påverkan är sammanflätade till oskiljaktighet så förblir de två fristående företeelser. Detta förhållande är kanske som mest uppenbart inom science fiction-genren, med sin tydliga koppling till tekniska och naturvetenskapliga innovationer.

En annan litterär genre som belyser valfrändskapet och som står science fiction nära är den s.k. utopiska/dystopiska litteraturen. Istället för teknologi och naturvetenskap så har denna genre sin huvudsakliga växelverkan med samhällsvetenskap och humaniora, den griper lite vidare omkring sig samtidigt som förhållandet förblir lite mer dolt, lite svårare att sätta fingret på.

Båda genrerna har det gemensamt att de synliggör och artikulerar ett ofta outtalat och omedvetet förhållande mellan vetenskap och litteratur i stort, där valfrändskapet är den osynliga kraft som driver dansen vidare. Men betydelsen av romanformens inneboende valfrändskap har ytterligare en aspekt.

Utvidgande cirklar som reduktionismens motsatts

Förhållandet mellan litteratur och vetenskap är för den här romanens form vad kemin, äktenskapet och kärleken är för dess innehåll. Det vill säga, nästa exempel på valfrändskap som Goethe pekar på utöver den explicita handlingen, nästa cirkel på vattnet i hans analys, är samtidigt nästa verktyg eller nivå i romanens konstruktion, gränssnittet mellan berättelsen och verkligheten utanför.

Romanen är alltså inte bara en undersökning (moderiktigt framställd i upplysningens populärvetenskapliga stil) som visar på vetenskapens begränsningar generellt och på romanformens begränsningar som vetenskapligt och samhälleligt styrmedel, utan den pekar även på en riktning, en öppning ut ur dessa begränsningar.

Vägen ut ur det konstlade kammarspel som romanens karaktärer sitter fast i utvidgas i nästa cirkel till en väg ut ur romanen för läsaren, vilket i nästa cirkel igen motsvaras av människans potentiella väg ut ur sitt till synes låsta livsöde. Det är dock inte en slump att ingen av romanens huvudpersoner ser denna öppning, att de inte klarar av att se bortom eller höja sig över den personliga situationens logik. De väljer istället – vissa av egoistiska skäl, andra av självförsakelse – att framhärda i den nedåtgående spiralen.

“So all together, each in his or her own fashion, reflecting or unreflecting, they continued on the routine of their lives. All seemed to go its ordinary way, as, in monstrous cases, when everything is at stake, men will still live on, as if it were all nothing.”

Det finns ingen Orr i Valfrändskap som genomskådar romanens moment 22, ingen förlösande klarsyn i romanens slut. Vägen ut erbjuds istället läsaren, och i denna ingår som sagt att lyfta blicken ur boken, för som vi har sett tidigare så ligger lösningen i Goethes metod inte i att zooma in, i att lägga enskilda karaktärer eller händelser i romanen eller naturen under lupp, utan i att från det specifika ta ett steg tillbaks och se relationer och helheter, vilket i förlängningen gör att man bildligt talat kan backa ut ur sin egen och världens inkrökthet för att plötsligt upptäcka att man står utanför det som alldeles nyss var den yttersta cirkeln, verklighetens och möjligheternas gräns.

gardenhouse21

Några spridda valfrändskaper…

Det mest kända exemplet på en vetenskaplig tillämpning av valfrändskap direkt influerat av Goethe hittar man hos Max Weber, och då framför allt i hans huvudverk Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, där förhållandet mellan protestantismen och kapitalismen framställs just som ett valfrändskap. Webers förståelse av begreppet har haft en enorm betydelse för sociologin som sådan och erbjöd bl.a. en lösning på problemet med att undersöka och förklara historiska relationer mellan övergripande sociala fenomen utan att förfalla till förenklade kausala samband och social determinism.

En annan intressant tillämpning är Michael Löwys bok Förlossning och utopi, där han använder valfrändskapet för att förstå och synliggöra en intellektuell strömning (eller underström) som förenar en rad mer eller mindre radikala tänkare med judisk bakgrund födda i Centraleuropa i slutet på 1800-talet. Några av namnen som passerar och vars verk och liv sätts i perspektiv till varandra är Martin Buber, Gershom Scholem, Franz Kafka, Gustav Landauer och tidigare nämnda Walter Benjamin. Tesen är att de förenas av ett dubbelt arv, det tyska och det judiska, där brännpunkten ligger i den judiska messianismens återupptäckt via den tyska romantiken, vilket i sin tur leder till en särpräglad anarkistiskt färgad kritik av det symbiotiska förhållandet mellan byråkrati, nationalism och industrikapitalism i mötet med den modernistiska tidsandan.

Det är dock inte så att man måste läsa Goethe för att förstå eller använda begreppet. Gunnar Ekelöf skriver t.ex. i efterordet till sin samlingsvolym Valfrändskaper att ”boktiteln är naturligtvis Goethes, men när jag stannade för den hade jag ännu inte läst hans roman med samma namn”, vilket inte förhindrar att även detta är ett fullgott exempel på valfrändskap, men en mer personlig aspekt än Webers och Löwys, en diktares dragning till andra diktares verk, till Petronius, Villon, Baudelaire, Hölderlin, Whitman, Rumi, Apollinaire, Desnos m.fl., diktare som han har levt med och som har format honom, och som trots ett sakligt uppsåt i översättningen påverkas av sammanhanget, av att han gjort dem till sina egna.

Annonser