Posts Tagged ‘Nietzsche’

Benjamins valfrändskaper (del 1)

2009/02/02

Precis som översättaren Carl-Henning Wijkmark skriver i sitt efterord så är Walter Benjamins essä Goethes ”Valfrändskaperna” (1922) märklig på många sätt. Den börjar med en relativt ingående utläggning om kritikerns roll och om förhållandet mellan sakinnehåll och sanningsinnehåll i konsten, för att utifrån detta fortsätta med ett tyvärr ofta snårigt och långrandigt resonemang om och kring Goethes Valfrändskap.

I vissa passager är han briljant, i andra obegriplig, men för att över huvud taget få någon rätsida på texten bör man vara medveten om att ämnet i första hand inte är Goethes verk, utan att det mer är en polemik mot en samtida Goethetolkning, Georgekretsens monumentala Goethe, signerad Friedrich Gundolf, som tagit den tyska bokmarknaden med storm några år tidigare.

Tyngdpunkten här hamnar därför till stor del på Benjamins förhållande till Georgekretsen, med hans analys av Valfrändskap som någon form av nav. För en kort och förhållandevis nyanserad introduktion till Stefan Georges poesi och ideal så finns I döda poeters sällskap på Axess Webb-tv – ett samtal mellan Johan Lundberg och Carl-Henning Wijkmark (igen) som förutom antiborgerligheten och esteticismen diskuterar inflytandet i Sverige, och så nämns givetvis Stauffenberg vars filmatiserade livsöde Valkyrie passande nog har haft biopremiär i dagarna.

Förhållandet mellan kommentar & kritik

Den följande, också i detaljer utförliga analysen av Valfrändskaperna kunde därför lätt vilseleda beträffande sitt syfte. Den kunde se ut som en kommentar; men den är avsedd som ett stycke kritik. Kritiken söker sanningsinnehållet i ett konstverk, kommentaren sakinnehållet.

Den intressantaste delen, tillika den del av essän som står på egna ben, är resonemanget om kritikerns roll, vilket egentligen varken har någonting med Goethe eller Valfrändskap att göra utan mer behandlar litteraturanalysens allmänna förutsättningar. Benjamin skiljer här dels mellan vad han kallar kommentar och kritik, dels mellan sakinnehåll och sanningsinnehåll.

Han påstår att ju mer betydande ett verk är, desto tätare och mer fördolt är dess sanningsinnehåll knutet till dess sakinnehåll. Under verkets livslängd (om det överlever) glider dessa sedan isär allt mer då sakinnehållet träder fram i kontrast till nuet, men sanningsinnehållet förblir dolt. När det gäller äldre verk måste därför varje kritik föregås av en kommentar, då sakinnehållet i takt med att det framträder även blir mer och mer obegripligt för samtiden.

Man kan jämföra honom med en paleograf inför ett pergament vars förbleknade text är övertäckt av en kraftigare handskrift som åberopar sig på denna. Liksom paleografen först måste läsa den överlagrande texten, måste kritikern börja med att kommentera.

För en med verket samtida publik är sakinnehållet å andra sidan ofta så självklart att det blir svårt att urskilja och dess sanning (eller brist på sanning) riskerar att passera helt obemärkt. Det är alltså potentiellt lättare att se sanningsinnehållet i ett verk som överlever tidens gång, om och när sakinnehållet väl dechiffreras. Benjamin poängterar dock att i praktiken förblir sakinnehållet oskiljaktigt från sanningsinnehållet, det är alltid saken som bär sanningen inom sig, men att tiden hjälper kritikern med en första intellektuell urskiljning.

Vill man, för att ta en liknelse, se det växande verket som ett flammande bål, så står kommentatorn inför det som kemisten, kritikern som alkemisten. Där för den ena enbart trä och aska är föremål för analysen, framstår för den andra bara flamman själv som gåtan: det levandes gåta. Sålunda frågar kritikern efter sanningen, vars levande flamma fortsätter brinna över det förgångnas tunga stockved och det upplevdas lätta aska.

Förhållandet kan konkret illustreras med att en kommentar till ett verk oftast blir ointressant, eller åtminstone mer eller mindre meningslös, efter det att man studerat själva verket, och detta helt oavsett hur ovärderlig kommentaren var innan eller som bredvidläsning. En kritik däremot kommer först till sin fulla rätt i det läge då man delar kritikerns förkunskap om sakinnehållet och kan följa ett resonemang eller delta i en diskussion om dess sanningsinnehåll.

Problemet med vad som till vardags passerar som kritik är att den sällan eller aldrig når bortom kommentaren, den beskriver (mer eller mindre bristfälligt) sakinnehållet men lämnar allt eventuellt sanningsinnehåll därhän. Detta behöver inte vara fel, sakligt sett, utan den stora skadan sker istället om det projiceras ett godtyckligt sanningsinnehåll på ett verk utan grund i dess egentliga sakinnehåll. Benjamin menar vidare, för att återknyta till Valfrändskap, att vi hos Goethe har att göra med ett nytt sakinnehåll i förhållande till upplysningen.

Ty precis vid den tidpunkt då Kants verk var fullbordat och kartan över verklighetens kalhygge skisserad, började Goethes sökande efter det eviga växandets frö. Då kom den riktning inom klassicismen som mindre sökte få grepp om det etiska och historiska än om det mytiska och filologiska.

Benjamins uttalade ambition är att ta sin utgångspunkt för analysen av Valfrändskap i dess sakinnehåll, vilket han mycket riktigt påpekar ligger i det mytiska och symboliska, inte i det äktenskapsmoraliska som var den gängse tolkningen när verket kom ut. Frågan är dock hur väl Benjamin håller sig till sina egna föresatser, för den mytiskhet han sedan läser in och använder i sin polemiska utläggning är ofta svårt att känna igen från Goethes roman.

Det blir en mycket mer fruktsamt läsning om man istället ser Benjamins outtalade agenda, för att inte säga hans politiska motiv, som essäns egentliga sakinnehåll, uppenbar för hans samtid men nästan osynlig för oss idag när Georgekretsens inflytande i allmänhet och Gundolfs verk i synnerhet har fallit i glömska.

Man bör även ha i åtanke att den tyska romantiken, med Goethe som en av portalfigurerna, var inspirationskällan för en mängd radikala tänkare och strömningar vid den tiden (i vissa fall närstående varandra, i andra fall diametralt motsatta) och att detta gav utrymme för en dragkamp om tolkningsföreträde – en arena på vilken Georgekretsen minst sagt låg i framkant.

George, Gundolf & Geistbücher

gundolfbokFriedrich Gundolfs bok Goethe kom ut 1916 och fick ett enormt genomslag. Trots sina gedigna 800 sidor och otillgängliga form (utan varken register eller fotnoter) så sålde den slut tre upplagor redan första året och 1931 hade den tryckts i över 50.000 exemplar. Det nyskapande låg inte bara i en stil som mer liknade romanen än den torra avhandlingen, utan även i att den historiska personen och dennes verk behandlades som en oskiljaktig totalitet – som ett uttryck för det egentliga konstverket, gestalten Goethe.

Bokens betydelse nådde långt utöver Georgekretsens agenda. Dels hade Gundolf mer eller mindre uppfunnit ett nytt litterärt format, den moderna biografiska romanen, dels slog den an så djupt att dess efterdyningar sägs påverka vår bild av Goethe än idag. Det egentliga men outtalade syftet var dock mer direkt. Boken skulle bidra till att plantera den esoteriska tanken på Goethe som inkarnation av den poetgestalt kretsen satte sitt, Tysklands och världens hopp till.

Om Stefan George var kretsens andlige ledare så kan man kalla Friedrich Gundolf dess chefsstrateg. Boken var prototyp för kretsens senaste koncept, ”Geistbücher”, den första av arton i en serie populärvetenskapliga verk som gavs ut fram till 1934, alla i enhetlig stil och med samma underliggande motiv. Efter Goethe var det Nietzsches tur att gestaltas. Ernst Bertrams Nietzsche: Versuch einer Mythologie kom ut 1918 (på engelska först 2007!) och var om möjligt ännu effektivare i att prägla eftervärldens bild av sin huvudperson (inte minst Nietzsches seglivade rykte som någon form av nazistteoretiker). På tio år och sju upplagor spreds den i över 20.000 exemplar.

Några andra historiska personer som stöptes i Georgekretsens typiska gestaltmonografier var Raphael (1922), Napoleon (1923) och Cesar (1924), men den enda bok som nådde publika framgångar jämförbara med Goethe och Nietzsche var Keiser Friedrich der Zweite (1927). Grunden till konceptet hade växt fram under en längre tid i kretsens tidskrifter Blätter für die Kunst (1892-1919) och Jahrbuch für die geistige Bewegung (1910-1912) och två viktiga verk som kom ut före den egentliga geistbücherserien var Gundolfs första bok Shakespeare und der Deutsche Geist (1911) och Heinrich Friedmans Platon : seine gestalt (1915).

När turen kom till Max Kommerells Der dichter als Führer in der deutschen Klassik (1928), om poeten som ledare, med fokus på bl.a. Goethe och Hölderlin, skrev Benjamin en recension helt inriktad på bokens egentliga sakinnehåll, George och Det hemliga Tyskland. Artikelns tvetydiga titel, Wider ein Meisterverk (1929), syftar på att Kommerell faktiskt lyckats skapa ett litterärt mästerverk men att det egentligen är ett arbete om och för mästaren George själv. Han hyllar verket men kritiserar dess ”hemliga innehåll” och slår samtidigt fast att ”om det fanns en tysk konservatism värd namnet så skulle detta vara dess Magna Charta”. Det Benjamin vänder sig mot är bl.a. det krigiska och apokalyptiska bildspråket som tycks vilja frammana ”en tysk gudaskymning”. Hans tolkning är att kretsens hemliga Tyskland inte är mer än ”det officiella tysklands vapenarsenal”.

Benjamins valfrändskap med George?

stefangeorge1En viktig term för Benjamin är det mytiska, vilket är något som med sitt ”demoniska mardrömslika inflytande håller stånd var vi än vänder oss”. En abstraktion som man enligt John McColes Walter Benjamin and the Antinomies of Tradition bör förstå som den negativa fond mot vilken Benjamin kontrasterar hela sitt tänkande, en term som är utbytbart mot irrationalitet och demoniskhet i hans texter.

Intressant nog kan man se att Benjamin för detta abstrakt andra återkommande använder Georgekretsens alster som konkreta manifestationer, som någon form av negativt bollplank. Ibland sker det uttalat och polemiskt, men oftast förblir förhållandet dolt. Det är alltså, om man får tro McCole, ett förhållande som går långt utöver den essä som behandlas här, vidare någonting mer genomgripande än bara en återkommande kritik av en viss position. Han ger oss istället bilden av något som närmast kan beskrivas som valfrändskap.

I sin ungdom var Benjamin en hängiven beundrare av George. De träffades aldrig, men Benjamin har berättat om hur han vallfärdade till Georges promenadstråk i Heidelbergs slottspark i hopp om att få en glimt av sin idol. Han samlade även på förstautgåvor av Georges skrifter, vilket han fortsatte med långt efter sin definitiva uppgörelse med dennes lära. Det verkar vara svårt att överdriva Georges betydelse för den unge Benjamin. Hans poesi präglade honom. Det går inte heller att komma ifrån att Georges poetik fortsatte att influera Benjamins syn på litteratur och kritik även senare i livet.

Det är dock tveksamt om man kan beskylla Benjamin för att någonsin ha deltagit i Georgekretsens hyllning av poeten som profet, som tysklands egentlige andliga ledare o.s.v., men hans förvissning om denna personkults direkta farlighet och vikten av att bemöta den växte i takt med hans marxistiska övertygelse. Snart definierade han sin politiska position som direkt motsatt den som förfäktades av Georgekretsen.

walterbenjamin1Nyckelaspekten av Benjamins kritik kan kortfattat beskrivas som att även om Georgekretsen inte var nazister, vilket de inte var, så bidrog deras projekt Det hemliga Tyskland de facto till att bereda mark för att någon som Hitler kunde ta makten. Han var väl förtrogen med kretsens litterära strategi som genom personkult i kombination med nationalromantik ville bereda vägen för idén om en poet som andligt förkroppsligar folket som räddare och rättmätig führer. En i bästa fall naiv strategi då ingenting tydde på att den längtan detta födde skulle få ett andligt utlopp eller fyllas av den rättrådige nationalskald de själva föreställde sig. Eller som Benjamin skriver i ett brev 1933 (apropå nazisternas valframgångar) till Gershom Scholem: ”Så mycket har jag förstått, att om Gud någonsin har bestraffat en profet med att uppfylla hans profetia, då var detta fallet med George.”