Posts Tagged ‘Romantik’

Goethes valfrändskaper (del 2)

2008/11/25

tapetenrose1

Litteratur, vetenskap, valfrändskap

Man kan läsa Goethes Valfrändskap som en undersökning i romanform av förhållandet mellan förnuft och natur i människans inre, eller mellan vetenskapliga planer och ödets nycker ut i världen om man så vill, men av central betydelse är samtidigt att det är en undersökning av romanformen i sig, och att förhållandet mellan litteratur och vetenskap i allra högsta grad redan det är ett exempel på valfrändskap.

I en ömsesidig växelverkan utvidgar litteraturen ständigt gränsen för det tänkbara, vilket är den ram (och även riktning) inom vilken vetenskapen kan växa, samtidigt som spetsteknologi och nya vetenskapliga rön hela tiden ger ny näring åt författarnas fantasi. De utgör två vitt skilda domäner som båda skulle klara sig utmärkt utan varandra och trots att de idag i sin verkan och påverkan är sammanflätade till oskiljaktighet så förblir de två fristående företeelser. Detta förhållande är kanske som mest uppenbart inom science fiction-genren, med sin tydliga koppling till tekniska och naturvetenskapliga innovationer.

En annan litterär genre som belyser valfrändskapet och som står science fiction nära är den s.k. utopiska/dystopiska litteraturen. Istället för teknologi och naturvetenskap så har denna genre sin huvudsakliga växelverkan med samhällsvetenskap och humaniora, den griper lite vidare omkring sig samtidigt som förhållandet förblir lite mer dolt, lite svårare att sätta fingret på.

Båda genrerna har det gemensamt att de synliggör och artikulerar ett ofta outtalat och omedvetet förhållande mellan vetenskap och litteratur i stort, där valfrändskapet är den osynliga kraft som driver dansen vidare. Men betydelsen av romanformens inneboende valfrändskap har ytterligare en aspekt.

Utvidgande cirklar som reduktionismens motsatts

Förhållandet mellan litteratur och vetenskap är för den här romanens form vad kemin, äktenskapet och kärleken är för dess innehåll. Det vill säga, nästa exempel på valfrändskap som Goethe pekar på utöver den explicita handlingen, nästa cirkel på vattnet i hans analys, är samtidigt nästa verktyg eller nivå i romanens konstruktion, gränssnittet mellan berättelsen och verkligheten utanför.

Romanen är alltså inte bara en undersökning (moderiktigt framställd i upplysningens populärvetenskapliga stil) som visar på vetenskapens begränsningar generellt och på romanformens begränsningar som vetenskapligt och samhälleligt styrmedel, utan den pekar även på en riktning, en öppning ut ur dessa begränsningar.

Vägen ut ur det konstlade kammarspel som romanens karaktärer sitter fast i utvidgas i nästa cirkel till en väg ut ur romanen för läsaren, vilket i nästa cirkel igen motsvaras av människans potentiella väg ut ur sitt till synes låsta livsöde. Det är dock inte en slump att ingen av romanens huvudpersoner ser denna öppning, att de inte klarar av att se bortom eller höja sig över den personliga situationens logik. De väljer istället – vissa av egoistiska skäl, andra av självförsakelse – att framhärda i den nedåtgående spiralen.

“So all together, each in his or her own fashion, reflecting or unreflecting, they continued on the routine of their lives. All seemed to go its ordinary way, as, in monstrous cases, when everything is at stake, men will still live on, as if it were all nothing.”

Det finns ingen Orr i Valfrändskap som genomskådar romanens moment 22, ingen förlösande klarsyn i romanens slut. Vägen ut erbjuds istället läsaren, och i denna ingår som sagt att lyfta blicken ur boken, för som vi har sett tidigare så ligger lösningen i Goethes metod inte i att zooma in, i att lägga enskilda karaktärer eller händelser i romanen eller naturen under lupp, utan i att från det specifika ta ett steg tillbaks och se relationer och helheter, vilket i förlängningen gör att man bildligt talat kan backa ut ur sin egen och världens inkrökthet för att plötsligt upptäcka att man står utanför det som alldeles nyss var den yttersta cirkeln, verklighetens och möjligheternas gräns.

gardenhouse21

Några spridda valfrändskaper…

Det mest kända exemplet på en vetenskaplig tillämpning av valfrändskap direkt influerat av Goethe hittar man hos Max Weber, och då framför allt i hans huvudverk Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, där förhållandet mellan protestantismen och kapitalismen framställs just som ett valfrändskap. Webers förståelse av begreppet har haft en enorm betydelse för sociologin som sådan och erbjöd bl.a. en lösning på problemet med att undersöka och förklara historiska relationer mellan övergripande sociala fenomen utan att förfalla till förenklade kausala samband och social determinism.

En annan intressant tillämpning är Michael Löwys bok Förlossning och utopi, där han använder valfrändskapet för att förstå och synliggöra en intellektuell strömning (eller underström) som förenar en rad mer eller mindre radikala tänkare med judisk bakgrund födda i Centraleuropa i slutet på 1800-talet. Några av namnen som passerar och vars verk och liv sätts i perspektiv till varandra är Martin Buber, Gershom Scholem, Franz Kafka, Gustav Landauer och tidigare nämnda Walter Benjamin. Tesen är att de förenas av ett dubbelt arv, det tyska och det judiska, där brännpunkten ligger i den judiska messianismens återupptäckt via den tyska romantiken, vilket i sin tur leder till en särpräglad anarkistiskt färgad kritik av det symbiotiska förhållandet mellan byråkrati, nationalism och industrikapitalism i mötet med den modernistiska tidsandan.

Det är dock inte så att man måste läsa Goethe för att förstå eller använda begreppet. Gunnar Ekelöf skriver t.ex. i efterordet till sin samlingsvolym Valfrändskaper att ”boktiteln är naturligtvis Goethes, men när jag stannade för den hade jag ännu inte läst hans roman med samma namn”, vilket inte förhindrar att även detta är ett fullgott exempel på valfrändskap, men en mer personlig aspekt än Webers och Löwys, en diktares dragning till andra diktares verk, till Petronius, Villon, Baudelaire, Hölderlin, Whitman, Rumi, Apollinaire, Desnos m.fl., diktare som han har levt med och som har format honom, och som trots ett sakligt uppsåt i översättningen påverkas av sammanhanget, av att han gjort dem till sina egna.

Goethes valfrändskaper (del 1)

2008/11/24

Efter en längre tids tystnad här på bloggen inleds härmed en ny lågintensiv serie inlägg med den gemensamma nämnaren valfrändskap. Det börjar som sig bör med Goethe i en flerdelad artikel, sedan får vi se vart och hur långt det bär.

”Would you,” said Charlotte, “if it is not taking you away too much from the immediate subject, tell me briefly what is meant here by Affinities?”

Redan på de inledande sidorna i Goethes Valfrändskap (Die Wahlverwandtschaften från 1809, eller Elective Affinities i den engelska översättningen) får vi en första förklaring till verkets titel. Makarna Eduard och Charlotte, som lever ett avskärmat och idylliskt herrgårdsliv i en ”ömsesidig situation med ömsesidiga syften”, diskuterar hur införandet av en tredje part i ekvationen, Eduards barndomsvän Kaptenen, riskerar att få oöverskådliga och ödesdigra konsekvenser för balansen i deras relation.

Några kapitel senare sitter de tre vännerna och läser högt ur kemiböcker och diskuterar analogier mellan olika ämnens inbördes reaktioner och sina sinsemellan personliga relationer. Vi får berättat för oss att valfrändskap är vissa ämnens naturliga dragning till varandra under vissa specifika förhållanden.

Om t.ex. ämnena A och B är förenade i AB, och tillförseln av ämne C resulterar i att AB löses upp till förmån för föreningen BC, så råder valfrändskap mellan B och C. ”Valet” består i att de på ett naturligt sätt tycks föredra varandra framför andra ämnen, och att de dras till och påverkar varandra även om de redan ingår i fasta föreningar.

I romanfigurernas samtal motsvarar A Charlotte och B Eduard, och AB deras äktenskap. C är kaptenen vars närvaro och vänskap med Eduard har lämnat Charlotte utanför. För att upprätthålla balansen bestämmer de sig för att även introducera ett D i gruppen, en vän till Charlotte, den unge Ottilie. Förlagan från kemins värld är tänkt att vara formeln AB + CD AD + BC, en reaktion där två i annat fall stabila föreningar när de möts genast börjar lösas upp och ombildas till två nya. Till en början verkar planen framgångsrik. Individerna, gruppen och arbetet på ägorna blomstrar.

”With our friends, the feelings which were mutually arising had the most agreeable effects. Their dispositions opened out, and a general goodwill arose out of the several individual affections. Every member of the party was happy; and they each shared their happiness with the rest. Such a temper elevates the spirit, while it enlarges the heart, and everything which, under the influence of it, people do and undertake, has a tendency towards the illimitable.”

Denna lyckotid blir emellertid kortvarig. Problemet, och dramatiken i romanen, uppstår som alla genast förstår i att den korsvisa attraktionen inte följer vännernas oskyldiga plan, utan istället ledar mot otrohetens AC + BD. Det som börjar som ett framgångsrikt socialt experiment övergår snart till social katastrof.

Grepp i roman eller roman om begrepp?

Åsikterna går isär om vad det är Goethe vill säga oss med Valfrändskap, men de flesta bedömare är överens om att romanen rymmer mer än bara kärleksromanens klassiska konflikt mellan kristna konventioner och den fria kärleken – en konflikt där romanen för övrigt inte tar ställning, utan mer påvisar omöjligheten i att direkt överföra idealiserade tankesystem till verkliga mellanmänskliga relationer. Alltså den kritik mot objektivt rationaliserande moralism som löper som en röd tråd genom romantiken och dess upplysningskritiska efterföljare, där ett av de mer kända exemplen är Dostojevskijs Brott och straff, även om det i det här fallet kanske är mer korrekt att prata om Goethes och Schillersweimarklassicistiska” projekt än om romantik i egentlig mening.

“There is nothing more ridiculous in society than to misuse a strange technical term; and I only wish you to tell me in what sense the expression is made use of in connection with these things. What its scientific application is, I am quite contented to leave to the learned; who, by-the-by, as far as I have been able to observe, do not find it easy to agree among themselves.”

Detta låter Goethe Charlotte säga i romanens inledning, och även om han inte uppfann begreppet så var det otvivelaktigt han som myntade det och lade grunden för hur vi förstår det idag, det är hos Goethe alla sentida användningar har sitt ursprung. Om man närmar sig romanen från det hållet – som en undersökning av och ett försök att (åter)införa valfrändskap som ett allmängiltigt verktyg för vår förståelse av världen – så öppnar man samtidigt romanen till att handla om människans natur och naturen i stort på ett sätt som stämmer väl överens med Goethes egna alkemiska anspråk, där den nya reduktionistiska vetenskapen sågs mer som avsteg än framsteg och där det kvalitativa perspektivet enträget försvarades mot det kvantitativas frammarsch.

Nu ska man visserligen inte lägga för stor vikt vid upphovsmannens liv i sin bedömning av det enskilda verket. Det är, precis som Walter Benjamin påpekar i sin essä Goethes Valfrändskaperna, en förrädisk genväg då den enda säkra kunskap vi har om personen framträder ur analysen av verket. Att gå bakvägen från person till verk blir alltid, hur initierat det än är, ett försök att vaska fram sanning ur spekulation och generaliseringar.

Med detta sagt så är det lika fruktlöst att studera enskilda verk som slutna enheter, inneslutna i sig själva, utan att ta hänsyn till inte bara upphovsmannens övriga produktion utan (så långt det är möjligt) till alla övriga verk av betydelse, och då kan bl.a. biografiska data bli en ovärderlig vägledning för att se den övergripande tendensen, vilken i Goethes fall både var uttalad och om inte överordnad så åtminstone avgörande för varje enskilt verk.

goethes_garden_house_1

Goethe tycks mena att det ligger i valfrändskapets natur att dess uppkomst och konsekvenser är omöjliga att förutse och lika svårt för endera parten att kontrollera eller planera bort när det väl är ett faktum. Detta gäller inte bara människans natur, de känslor, drifter och relationer som skildras i romanen, utan är minst lika sant för människans kultur, för sociala grupper, konst, tankesystem och ideologier, lika giltigt inom human- och samhällsvetenskaperna som inom naturvetenskapen.

Valfrändskapet bör alltså förstås som en naturkraft, lika betydelsefull som svårgreppbar, vilket förmedlas av romanens centrala symbolik. Likt kärleken ligger valfrändskapet ständigt bortom vetenskapens mätningar och beräkningar, det gör varje kalkyl osäker. Likt äktenskapet mellan två personer förenar valfrändskapet högst konkret två företeelser som går samman i ömsesidig påverkan, kanske till oskiljaktighetens gräns, men som samtidigt förbli sina egna och som om omständigheterna förändras åter kan gå skilda vägar, dock ej opåverkade.

“…as if it were possible for them to return within their old limits, – as if a bond which had been violently broken could again be joined together as before.”

Valfrändskapet framställs som en kraft som ligger utanför upplysningstänkarnas räckvidd, ständigt bortom vetenskapens horisont – den gräns bortom vilken människan förblir okontrollerbar och naturen oförutsägbar, och på ett plan är romanen en klassisk varning för högmod.

Mer exakt en varning för vad som händer om vi tror oss kunna manipulera människan, naturen och samhället som biologiska och/eller sociala maskiner, deterministiskt, som enbart mätbar och förutsägbar orsak och verkan. ”Och trampa inte jorden med dryga översittarfasoner; du kan aldrig borra dig igenom dess innandömen och inte heller kan du nå högre än bergens krön”, som samma tanke uttrycks i koranen [17:37].

Litterärt är det en kritik som föregriper den syn på evolution och utveckling som bl.a. populariserades av naturalistiska författare som Émile Zola, alltså inte en kritik av litteratur med sociala anspråk utan av den sociala konsekvensen av en litterär metod som helt förlitar sig på det mätbara. Vetenskapligt är det en tidig varning för konsekvenserna av att se och behandla människor som apelsiner med urverk, som Anthony Burgess kom att formulera saken långt senare i sin kritik av 1900-talets sociala ingenjörskonst.