Brevet om helighetens anda

Att form har en förmåga att ersätta innehåll i formaliserade sammanhang är ingen nyhet. Detta innebär bl.a. att en metod, organisation eller princip riskerar att tappa kontakten med och bli ett hinder för det mål den var tänkt att tjäna. Detta hinder är förrädiskt, då det fördunklar och skymmer vägen till just det som det uttryckligen säger sig illuminera, vilket underblåser principlös självrättfärdighet. Redan för 800 år sedan tar Ibn Arabi upp detta problem i ett brev, eller snarare en bok i form av ett brev, adresserat till sin gamle vän och mentor al-Mahdawi.

Vad tälten beträffar liknar de deras tält,
men klanens kvinnor är inte kvinnorna i dessa tält.

År 1200 inledde den då 35 år gamla Ibn Arabi vallfärden till Mecka. Resan gick genom Egypten, över Hebron och Jerusalem och sedan vidare till slutmålet i dagens Saudi-Arabien. Där blev han kvar i flera år, och det skulle visa sig att han hade lämnat sina hemtrakter i Al-Andalus och det välbekanta Maghreb för att aldrig mer återvända. Under sin tid i Mecka skrev han Brevet om helighetens anda (Risalat Ruh al-Quds).

Verket i sin helhet är sammansatt av tre delar. Dels är det en omfattande biografi över framstående sufier som Ibn Arabi mött och räknar till sina lärare (denna del finns utgiven i Sufis of Andalusia). Dels är det en utåtriktad kritik av sufismens förfall, ett uttryck för den djupa besvikelse Ibn Arabi upplevde efter sitt möte med vägens företrädare i öst. Detta kombineras till sist med en öppenhjärtig inre kritik, en redogörelse för Ibn Arabis kamp med sitt eget själv. Därav den fullständiga titeln, Helighetens anda vid rådgivning av själen (Ruh al-Quds fi Munasahat an-Nafs).

Det genomgående och allmängiltiga temat kan sägas vara nödvändigheten av en ständig självkritik och självrannsakan, för att behålla en intellektuell hederlighet och undvika dubbla måttstockar och självbedrägeri.

En nyckelvers som Ibn Arabi återkommer till flera gånger är den ovan citerade om klanen, tälten och kvinnorna. En vers som uttrycker att någon eller något till det yttre liknar sitt forna jag, men vars inre har gått förlorat, och sorgen över att finna något främmande i dess ställe. Eller med andra ord, att formen har gått från att vara ett oskiljaktigt uttryck för innehållet, till att bli en form på innehållets bekostnad, vilket i sig redan är ett nytt innehåll. Man hänvisar till den välbekanta formen för att dölja eller rättfärdiga det nya grunda innehållet.

Men ett yttre utan sitt rätta inre slutar snart även att likna sitt forna yttre. Det förvrängs till ett nytt yttre, en tvådimensionell nidbild av vad det en gång var, utan varken liv eller djup. Ett yttre som bokstavligt talat bara tål en ytlig granskning. (Och det som ”en gång var” behöver då inte nödvändigtvis ha existerat historiskt, utan syftar minst lika mycket på hur det borde vara. Alltså inte nostalgi över fornstora dagar, utan eftersträvansvärda tidlösa ideal.) Ibn Arabi citerar även följande vers av Abu-l-Qasim al-Junayd, som uttrycker samma sak.

Sufifolket har brutit upp.
Sufismen har blivit en svindel.
Sufismen har blivit en vattensäck av läder,
ett märke i pannan och en stav.
Sufismen har blivit ett utrop,
en uppvisning av hysteri, en hopvikbar bönematta.
Ditt jags nycker har lett dig vilse:
Dessa är inte vägens regler.

Brevet är en svidande uppgörelse med en institutionaliserad andlighet där form ersätter innehåll – en andlighet som kännetecknas av lättja, skenhelighet och arrogans. Och, hur detta hänger ihop med den enskilda individens bevekelsegrunder. Mot skenheligheten ordinerar Ibn Arabi en självklar men för egot mycket besk medicin: uppriktighet och ödmjukhet.

Mer om detta verk och verkets tema finner man i artikeln Three Dimensions of the Ruh. Förutom en fördjupning av det som nämnts ovan så tillför texten i förbifarten även en intressant nyans till det på senare tid så populära begreppet ijtihad – d.v.s. rätten att själv tolka och omtolka urkunder. För ijtihad betyder även inre strävan, alltså varje människas strävan att leva upp till helighetens anda. Det är detta ijtihad (det stora jihad) Ibn Arabis brev handlar om.

Man kan för att exemplifiera problemet med form och innehåll t.ex. fråga sig, och nu återknyter jag till ingressen, om principen om ijtihad när den åberopas idag verkligen används för att försvara helighetens anda, eller om den har tömts på sitt inre, och istället används som ett förrädiskt hinder för att rättfärdiga en allmän principlöshet, tvärtemot vad den vid första anblicken kan tyckas göra. Tälten liknar kanske deras tält, d.v.s. principen kanske liknar den egentliga principen, men om innehållet är en acceleration av världens utarmning och fördunkling, inte den bärare av frihet och suveränitet den en gång var, då är formen en vilseledande hägring.

De följande excerpterna är hämtade från Utdrag ur brevet om helighetens anda, som återfinns i Ibn Arabi – En minnesbok (Alhambra, 1998). En omistlig bok om man vill läsa Ibn Arabi på svenska (trots en uppenbart hastig korrekturläsning och en i vissa partier dunkel översättning, man kan dock tycka att en minnesbok skulle vara värd en mer gedigen genomarbetning).

aguelitavla3

Utdrag ur brevet om helighetens anda:

”O min broder, uppriktiga råd är det bästa som två vänner kan utväxla, i synnerhet i dessa tider när vänskapen frodas av smicker.”

”Alla människor tar emot råd från andra, men inte från jaget (nafs), med undantag från den som är väl vägledd av Gud. […] Ty jaget är blint när det gäller att se de egna bristerna medan det ständigt är uppmärksamt på bristerna hos andra. Sålunda kan ditt råd till jaget, föranlett av en fråga, förmå henne till många förbjudna ting såsom lögner och hyckleri. Det är så sällsynt numera att en som ger råd finner en sann vän att jag om detta har skrivit följande vers: När jag försvor mig åt forskning och rannsakan, så lämnade de mig utan en vän i världen.

Det nöjda ögat ser ingen brist, men det missnöjda ögat uppdagar fel. Som jag har förklarat uttrycker denna vers inställningen hos en som älskar dig för sitt eget jags skull, medan den människa som älskar dig för din egen skull inte skulle tala på det sättet. Eftersom Gud älskar oss för vår egen skull, inte för sin egen, så fäster Han uppmärksamheten vid våra brister och avslöjar våra ofullkomligheter.”

”O min broder, du har nyligen förvärvat vissa egenskaper som jag inte har sett hos någon annan utom dig (må Gud låta dig och mig tillhöra vinnarna). En av dessa egenskaper är att du förstår vikten av kunskap och lärda män, och att du inte tar någon hänsyn till underverk och andliga tillstånd. En annan av [dina enastående egenskaper] är din redobogenhet att låta dig vägledas av sanningen och din ödmjukhet inför den och din vilja att böja dig för var och en som besitter den, vare sig han är en framstående person eller obemärkt. Du förefaller helt likgiltig för din världsliga ställning – som delvis beror på att människor ser upp till dig och kysser din hand och på det faktum att kungar kommer till din dörr. Detta är höjden av oväld (må Gud låta oss båda hålla fast vid den).”

”En annan av dina egenskaper är att när du inte vet något så säger du: ’Jag vet inte’, och när du vet något säger du: ’Jag skulle vilja höra det från någon annan’. Vid Gud, min käre vän, mäns huvuden har rullat under strävandet efter vissa egenskaper som du förvärvat. Dessutom har du uppnått ett andligt tillstånd opåverkat av levnadsförhållanden. Din ställning förskönas inte av strålglansen i en hög rang. Likaså har jag aldrig sett maken till din andliga vetgirighet i fråga om människorna och tiderna, inte heller maken till din övertygelse om att detta är en av de religiösa plikter som åligger alla.”

aguelitavla2

”Vad dina samtida angår, min vän, så beskrivs de bäst av den vise Abu Abd Allah Muhammad ibn Ali at-Tirmidhi (Guds nåd vare med honom), som sade: ’Uppenbar svaghet och oerhörd anspråksfullhet’.”

”Så fort jag kommit till detta land [Arabien] frågade jag efter människor som följde den idealiska tariqah (eller andliga vägen) i hopp om att jag bland dem skulle finna den Himmelske Ledsagarens Andedräkt. Jag fördes till en grupp som bodde i ett sufiskt härbärge (khanaqah), vars byggnad var ståtlig med en stor gård, och jag varseblev deras inre syfte och tänkta färdeväg, som framgick av renheten hos [det som av dem kallas] deras lappade plagg, rättare sagt hos deras pråliga uniformer.”

”O min vän, den tid som nu råder är hård, en upprorisk djävul, en förstockad tyrann. De onda lärde är bara intresserade av materiell vinning, och de orättfärdiga härskarna är klädda i och omgjordade av världslighet. Världen har antagit sådan betydelse i deras ögon att de inte skönjer någon högre strävan; i deras själar har Verkligheten blivit så förringad att de flyr undan den. De bryr sig bara om bönemattor, färgade lappar, dräkter, vandringsstavar och smyckade pärlor, som gamla kvinnor. De är som glupska barn och påminner sannerligen om småbarn till sitt förstånd. De har ingen kunskap som avhåller dem från det som är otillåtet, inte heller någon självtukt. De använder religionens ytliga aspekter för att uppnå flyktiga ting; de söker sig till sufiska härbergen där de njuter av både det som är tillåtet och det som är förbjudet; de har vidgat sina ärmar och gött sina kroppar.”

”Guds nåd vare med Abu-l-Qasim al-Qushayri, som mötte sådana som pryddes av sufiernas utseende men till sin inre gestalt var nakna i jämförelse med dem. Om dem reciterade han följande vers: Vad tälten beträffar liknar de deras tält, men klanens kvinnor är inte kvinnorna i dessa tält. Detta handlar om dem som verkar lika. Men numera är det allmänt vedertaget [av sufierna] att varken tälten eller kvinnorna längre finns.”

”Sufierna (må gud finna behag i dem) brukade bära lappade plagg. Det var deras kännetecken och det var den gröna döden. Dessa människor av idag säger: ’Vi borde bära särskilda lappade kläder’. De förstår inte vad det innebär att bära sådana kläder. De har gjort de avlagda kläderna fina och skräddarsytt dem med särskilda former och snitt som är mycket dyra, och de har slösat med en hel mängd tyg. Sedan kallar de dem för lappade plagg.”

”Vad vår tids människor beträffar svär jag vid Gud att om du granskar deras ansikten så kommer du få se glasartade, flackande ögon, och om du granskar deras själar (nufus) så kommer du att finna dem tanklösa, och om du granskar deras hjärtan så kommer du finna dem förströdda och tomma på helighet och goda gärningar och fullkomligt fördärvade. Ja, deras hjärtan har förvandlats till djungler för rasande lejon och lyor för ylande vargar. Hur kan sådana människor jämföras med de som beskrevs av Abu-l-Fayd när han sade: ’Det finns bland Guds skapade varelser somliga som tillhör de yppersta och somliga som är enastående’? Det blev sagt: ’O Abu-l-Fayd, vilket är deras särmärke?’ och han svarade: ’Det är när [Guds] tjänare lägger bort all bekvämlighet och bemödar sig i lydnad [mot Gud] och åstundar [den världsliga] ställningens förfall’.”

aguelitavla1

”I detta land har jag mött vissa sufier som går klädda i åtsittande byxor för unga män, utan någon känsla av skam inför den Barmhärtige. De är fullständigt okunniga om de större och mindre förpliktelserna [i fråga om bön och tvagningar]. De är inte ens värdiga att sopa golvet på avträden. Trots det, min vän, är de som musslor i vilka en dyrbar pärla kan finnas dold, eller som ett stängsel kring en blommande trädgård, för bland dem kan man finna någon som är sannfärdig och medveten om sanningen, eller någon som är hemmastadd i kunskap och går obemärkt, som bär deras skamliga märke därför att han ingår i deras sällskap men som inte har någonting gemensamt med dem.”

”Jag råkade möta en sådan person i Egypten, på Kairos sufihärbärge (khanaqah), en medelålders person utan fel som kunde beskrivas som en redbar man. Och sedan mötte jag i Arabil [nära Mosul] en shaykh som bland dessa människor kallades shaykhernas shaykh (det var åtminstone vad hansjälv sade till mig), och jag märkte att han visade sig mycket uppmärksam mot varje person som talade till honom och som hävdade att i Maghreb har Gud ingen som känner vägen till Honom eller söker lära känna den. Först ville din vän inte tala öppet eller diskutera saken, men sedan slogs jag av tanken att det skulle vara upprörande och fel att inte säga något, så jag nämnde för honom vissa av de hemlighetsfulla gåvor som Gud förlänat dig, och därefter berättade jag om några av de andliga tillstånd som uppnåddes av vår mästare Abu Madyan, det renaste av helgon. När han hörde detta blev han storligen förvirrad och utbrast: ’Aldrig trodde jag att något sådant kunde finnas i Maghreb’. Sedan ställde några av mina vänner frågor till honom om ett teologiskt problem rörande helvetets skapelse, och jag svär vid Gud att det enda svar han gav var: ’Jag vet ingenting om det’. Genom att svara på detta sätt gjorde han rättvisa åt sig själv eftersom han nu insåg sin egen ofullkomlighet, och hans talförhet minskade och hans eld falnade.”

”Vad angår de människor i denna del av världen [Östern] som njuter av att lyssna på musik och sång (ahl as-sama) och faller i extas så ägnar de sig åt sin religion för nöjes skull och som underhållning. Man kan få höra dem säga: ’Jag såg Den Allsvåldige och Han sade detta till mig och Han gjorde detta’. Men när man ber dem om något bevis eller någon hemlighet som förvärvats i detta extatiska tillstånd så finner man inget utom njutningslysten förströelse och djävulskt begär. Det är satan som ropar med [sufins] tunga, och han [dansaren] faller i trans så länge den andre sinnesförvirrade [sångaren] fortsätter att skria. Det är som en herde som hojtar till sina får så att de går fram och tillbaka utan att veta vad eller varför.”

aguelitavla4

”Vet, min vän (må Gud ge dig framgång däri), att när jag i den heliga moskén i Mecka offentligt läste upp det som jag just har förmält dig om de självutnämnda sufierna och kritiserade deras metoder så tog en viss individ anstöt. Han sade: ’Vad får honom att säga detta? Det hade varit bättre om han hade hållit mun’. Dessa och liknande yttranden fällde han. Hans motstånd gjorde mig ännu mer övertygad om sanningen i vad jag hade sagt – just därför att han blev så upprörd. Han verkade rentav blind för de källor jag stödde mina uttalanden på. Han höll i teorin med om deras giltighet därför att de mer än en gång hade smekt hans öron; han förkastade dem inte; tvärtom gillade han dem. Men när klandret drabbade hans samtida fann han det opassande därför att han själv var inblandad och blev rädd för att också drabbas av klander. Därför blev han illa till mods. Om han hade varit en redbar man skulle han ha varit mer självkritisk.”

”Varför ger du mig inte ditt stöd när du vet att det jag säger är sant och att detta är det tillstånd som råder? Varför kommer du inte gråtande över dina synder, så gör jag detsamma och sedan kan vi hoppas att Gud ska ha förbarmande med oss. Du har låtit dig förvandlas till en bedragare och en som dagtingar med sina principer och en ledare av kompromissmakare. Jag svär vid Gud att jag inte vill låta mig försättas i ett sådant tillstånd. Låt oss förena oss i veklagan och sorg över våra misslyckanden (att uppfylla våra plikter) under människolivets korta tid, och låt oss jämra oss över den tid som förnötts på oväsentligheter.”

”Vid Gud svär jag att om någon besväras av sådana förebråelsens ord så är det därför att han själv är skyldig till de brister som kritiseras. Hade han varit oskyldig så skulle han ha förblivit lugn, lika lugn som om vi hade förbannat tjuvar, stråtrövare och liknande. Men eftersom han själv tillhörde de kritiserade så tog han sin tillflykt till gensägelse, och när han gjorde detta fjärmade han sig från Gud, och hans motstånd mot oss behöver inte betraktas som den första tår som fälldes över den övergivna lägerplatsen, ty om någon talar om jagets laster och dess olika tillstånd, och blottar jagets brister och kritiserar det, så kommer han, vare sig han gör det med särskild inriktning eller rent allmänt, att fördömas av sina samtida eftersom det han säger strider mot deras intressen. Först när detta släktled är dött och borta och nästa har tagit vid kommer folk att erkänna värdet i hans ord. Då kommer folk att säga: ’Den-och-den, må Gud välsigna honom, sade detta’, och det är så människorna alltid har varit.”

”Sedan jag funnit att Gud för mitt hjärta hade öppnat dörren till visdomen (hikmah) och låtit haven av visdom flöda in i det och hade låtit min hemlighet simma i deras djup, då fann jag vid Gud att jag såg ut över en väldig havsvidd vars vågor var höga och dånande, uppiskade av orkaner, ända till det ögonblick då jag åter begrundade svallet av gnosis och mysteriernas hav i mitt bröst och plötsligt upptäckte att hela den upprörda oceanen var lugn och orörlig i jämförelse med det hav av visdom som brusade i mitt bröst. Det var framför allt i helgedomen i Mecka som jag överväldigades av skräck, oro och fruktan. Därför svor jag att aldrig mer sitta och undervisa människor. Emellertid fick jag en sträng tillsägelse av Gud att sitta och ge människor råd, och eftersom denna uppmaning inskärptes i mig liksom med tvång satt jag och utövade vältalighet skarp som ett draget svärd.”

Annonser

31 svar to “Brevet om helighetens anda”

  1. Skeptisk Says:

    Har stött ihop med många människor som säger att sufismen är någonting utanför Islam, något som uppstod i Persien. Finns det verkligen tydliga tecken på att sufismens kärleksbudskap kommer från Koranen?? Var får sufismens frihet plats i en muslimsk persons liv som är starkt styrt av massor av regler och bestämmelser?

  2. Rickard K Says:

    Det finns självklart muslimer som anser att sufismen inte har någonting med islam att göra, precis som det finns ickemuslimer som tilltalas av sufism men som är omedvetna om eller förnekar kopplingen till islam. I det första fallet är det i regel en trosfråga, alltså inte ett förnekande av sufismens existens som sådan (som historiskt fenomen inom islam) utan ett förnekande av dess religiösa giltighet. I det senare fallet är det nog oftast fråga om okunskap bland s.k. andliga sökare i väst.

    Istället för att säga att sufismen uppstod i Persien, vilket är fel, så kan man med fog påstå att mötet mellan islam och den persiska kulturen fick en enorm betydelse på alla områden, inte minst för den muslimska mystiken.

    Att sufismen inte är någonting utanför islam är så uppenbart att din fråga nästan blir svår att besvara. Det är bara att plocka upp vilken bok som helst av vilken sufisk författare som helst så är den genomsyrad av korancitat, hadither och mer eller mindre uppenbara återkopplingar och anspelningar till den muslimska traditionen. Tecknen på att kärleksbudskapet kommer från Koranen är att det faktiskt kommer från Koranen, det är den källa man åberopar sig på. Man kan även titta på valfri sufiordens traderingskedja, och se att alla börjar med Ali och Muhammed.

    Frågan om hur islams levnadsregler och sufismens frihet kan förenas döljer att de redan är förenade, och att det som vanligen kallas sufism är denna förening. Detta är anledningen till att begreppet sufism kan vara problematiskt, då det ger en bild av någonting fristående. Ibn Arabi använder t.ex. i texten ovan i regel ord som mer betyder ”muslimer som följer vägen” eller ”vägens mästare” på de ställen där vi i översättningen finner ord som sufi, sufism osv. vilket ger en inte helt obetydlig förskjutning av innebörden.

  3. Skeptisk Says:

    tack för ditt svar! jag ska vara mer tydlig i min frågeställning. Inom sufismen finns det en stor öppenhet för andra vägar, ett accepterande av att andra vägar är fullgoda vägar till SAMMA källa, men Koranen men de flesta muslimer som jag träffat verkar tolka Koranen på det sättet att Islam är den ”enda 100 procentiga vägen” och att det andra tillber inte är Allah utan något annat. Sufismen uppmuntrar INDIVIDEN, att tänka själv och att uppleva Sanningen själv, medan en muslim använder Koranen som högsta vägledning??!! Jag förstår inte hur dessa två går ihop, det är en tydlig motsättning, tycker du inte? Har vi setts i Uppsala förresten?

  4. Rickard K Says:

    Det beror helt på vad man menar med öppenhet. För samtidigt så går ju sufismen ut på att förstå och följa Vägen, vilket är motsatsen till att godta vilken väg som helst. Att tänka själv lägger alltså ett tungt ansvar på att tänka och handla rätt, vilket är en hård väg att vandra (speciellt idag när vi helst inte ska tänka alls). Den ”fria” vägen (i betydelsen den lätta och relativistiska) är tvärt om att låta egot styra, och att överlåta åt andra att tänka, välja och tycka åt en, utan eget ansvar.

    För att återknyta till Ibn Arabi så kan det t.ex. vara så att den som använder samma ytliga attribut, ritualer och språk som du är den som står längst ifrån dig, och att den som beter sig obegripligt på ytan egentligen har samma uppsåt som du och säger samma sak fast med andra ord, eller, kanske till och med har förstått mycket mer än du. För att kunna lära sig någonting så måste man alltid först sluta se ner på och avfärda det man inte förstår. En outtalad andra sida av Ibn Arabis kritik här ovan (av sufier som bara använder de yttre attributen utan den inre kärnan) kan sägas vara att det även finns människor som är fromma/rättledda i sitt inre, men som inte går att känna igen som muslimer på sitt yttre, och att det som ser ut som brister i den andres yttre snarare återspeglar brister i ens eget inre, alltså ett bevis på ens egen okunskap. Och det intressanta med detta ligger inte i hur sufismen förhåller sig till Koranen och islam, utan i hur man själv förhåller sig till världen.

    Öppenheten handlar nog mer om en vilja att förstå även det som ligger bakom det skenbart uppenbara, och om uppsåtet grundar sig i en inre strävan med sig själv, inte i en yttre kontroll av andra, då finns det ingen anledning att vara rädd för det. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, som man säger.

    [Nej, jag skulle inte tro att vi har träffats, men skicka gärna ett mail om det istället, eller om du undrar någonting annat som faller utanför ämnet här. Adressen står längst ner i högerspalten.]

  5. Skeptisk Says:

    Håller med dig om att ”öppenheten handlar mer om en vilja att förstå vad som ligger bakom det skenbart uppenbara”. Det är här motsättningen uppstår skulle jag vilja säga. Att sufier som Rumi, Attar, Araqi, Arabi och många fler verkligen har tänkt själva men att deras kärleksbudskap har mer samröre med esoteriska grenar inom buddhism, hinduism och kristendom. För i slutändan har vi ”hårda” verser i Koranen som klart och tydligt säger hur en muslim ska leva. Kunskapen hämtas från Koran och hadith, och att säga att den djupaste kunskapen kommer inifrån människan är kontroversiellt. Mina egna upplevelser, hur kan de bli sekundära?

  6. Bortom skepsis Says:

    Skeptisk skrev: ”Mina _egna_ upplevelser, hur kan de bli sekundära?”

    Enligt sufismen är väl det ”egna”, ”egot”, ”ego-rätten” osv i princip en ”illusion”, för att inte säga _illusionen_. Flugan hos Rumi tror däremot att han _själv_ är kaptenen på skeppet:

    ”Här är havet, och jag är sjömannen, som skickligt styr denna stora båt!”

  7. Skeptisk Says:

    till bortom skepsis: du har missat poängen här. Hur kommer det sig att sufier har kallats kättare och angripits av islams ortodoxi? Jo, för att det de sagt, som kommit hur ”individuella upplevelser” och inte från ”ett mentalt påläst koncept om Sanningarnas sanning” har vid första bektraktelse stått i motsättning till Koranen. Sufierna insåg att sanningen är ett förhållningssätt till själva livet och att livet först och främst ska upplevas inte kontrolleras.

  8. Bortom skepsis Says:

    Skeptisk skrev: ”Hur kommer det sig att sufier har kallats kättare och angripits av islams ortodoxi?”

    På senare tid framförallt okunskap.

    Man måste också skilja mellan sufism och pseudo-sufism. Se An Introduction to Sufism:

    ”The growing social prestige of the Sufis attracted self-seekers who posed as Sufis and dervishes and embarked upon exploiting the goodwill of the people. These pretenders indulged in superstitious practices, neglected moral order and religious ordinances, and boasted of their ignorance and lack of learning. In order to cover their own lack of discipline and dedication to the goal, some of these charlatans even tried to cut Sufism from its very roots–namely, the Qur’an and the practice of the Prophet (pbuh).

    The acts of these pseudo-Sufis never altered the true course of Sufism. The heart of Sufism remained pure, well guarded by the traditional practice of the initiation of a seeker into a Sufi order by a Sufi master. The master’s authority had properly been passed upon him by a previous master through the investiture of the traditional mantle of authority, symbolized by the presentation of a patched cloth. This initiation is supported by the tree of lineage going back through all the previous masters to the Prophet (pbuh) from whom the authority to instruct in the esoteric doctrine originated. Even today, this is the general practice of all the recognized Sufi orders.”

  9. Skeptisk Says:

    Det är ju ganska enkelt att kategorisera människor i äkta eller oäkta. Någonstans finns det en grundföreställning om existensen av ”en äkta väg” som leder människan rätt bara hon väljer att vandra den. Verkligheten känns dock mycket mer djup och komplicerad för att kunna rymmas i ”godkända shejkers huvuden”. En sufi är en människa som rannsakar sig själv och sina intentioner och som följer sitt inre öppna hjärta.punkt slut.

    Vad världen skulle må bra om alla lyssnade till sina hjärtan och den oändliga kärlek som ryms inom dessa!

  10. Bortom skepsis Says:

    Sufism eller humanism, det är frågan.

  11. Skeptisk Says:

    så grundaxiomet är att ”Gud” inte finns utanför religionerna?

  12. Bortom skepsis Says:

    Nej, men att det i vår tid skulle finnas en Väg till det Högsta utanför de uppenbarade religionerna är bedrägligt illusionsmakeri. Att påstå något sådant är närmast som att hävda att man själv skulle vara grundare till en ny religion, en ”icke-religiös” sådan… Vad är det som skiljer detta från ren och skär luciferisk dyrkan av det förgängliga?

  13. Skeptisk Says:

    och att säga att ”rätt och fel” inte existerar är hädelse? Sinnet vill gärna att vi ska dela upp oss, men upplevelsen av Källan förenar oss och dit rör vi oss alla…

  14. Mohamed Omar Says:

    Innehåller hinduismen eller kristendomen färre ”hårda” passusar enligt Skeptisks definition?

    Märkligt påstående med tanke på att krig intar en betydande plats både i den kristna Bibeln och i de hinduiska skrifterna. Krishna skulle vissa moderna västerlänningar framstå som ”hård” då han manar Arjuna att inte känna efter, inte vara sentimental, utan göra sin plikt och nedgöra sina fiender (Bhagavad-Gita).

    Om det är den ”lagiska” aspekten Skeptisk åsyftar så är den ju väl framträdande i den hinduiska traditionen. Mest kända är antagligen Manus lagar.

    Vad gäller den mosaiska rätten så är den inte så främmande för kristendomen som moderna uttolkare gärna vill gära gällande. Karl IX hade den mosaiska rätten som förebild då han reformerade det svenska rättsväsendet.

    ”Karl IX och den mosaiska rätten” (Lychnos 1942)

  15. Skeptisk Says:

    Alla religioner har sina ”hårda” sidor. Men ju mer man leds av hjärtats öga eller röst desto mindre behöver man söka svaren utanför sig själv, i böcker eller heliga skrifter. Ständigt samma argument ”den inre kunskapen kan bara nås av ett fåtal som besitter förmågan att se bortom skenet”. Och här kommer makten in, överordning underordning. Ordnar. Hierarkier. De ”vanliga” människorna ska nöja sig med resterna och hålla käften, inte ifrågasätta. Föreningen med sin Älskade och Vägen dit, det är själva praktikernas praktik.

  16. Rickard K Says:

    Att acceptera existensen av ”rätt och fel” utanför människan är lätt, närmast en självklarhet. Att t.ex. inse att det finns saker som vi inte kan rösta om eller kompromissa fram eller bort, saker som är vad de är oavsett vad vi tycker om dem. Det är däremot en svårare tanke att efterleva, då det draget till sin spets sätter princip före konsensus, och kräver att man åtminstone försöker går till botten med saker och ting, vad som är ”sant och falskt”.

    Att å andra sidan på allvar acceptera tanken att ”rätt och fel” inte skulle existera tror jag är omöjligt utan avancerat självbedrägeri. Men det är en tilltalande tanke, då den är väldigt lätt att efterleva. Den kan rättfärdiga en go-with-the-flow-attityd i situationer när ens principer borde sätta stop, och alla motsägelser och motsättningar man upplever på ytan av sakernas tillstånd kan avfärdas med ett ”allt är relativt”, och när ens egenintresse kolliderar med vad man uppfattar som sanning kan man intala sig att ”vem är jag att tro att jag vet” osv. En annan ståndpunkt som vittnar om principlöshet är ”ändamålen helgar medlen”.

    Kritiskt tänkande, ideologikritik, kritik av illegitima hierarkier osv. är självklart viktigt och grundläggande, men de är ingenting utan självkritik. Att hävda att det inte finns något ”rätt och fel” eller några legitima auktoriteter är att gå för långt, och jag tror att det är att närma sig frågan från helt fel håll. Jag vill snarare påstå att det minst lika mycket är avsaknaden av ”rätt och fel” som skapar alla problem med makt, överordning underordning, hierarkier, blind lydnad osv. Principer är i slutändan det enda som hindrar auktoriteter från att missbruka sin auktoritet, och ännu viktigare, det enda som hindrar oss från att följa dem när de gör det.

    Det blir väldigt fel om man försöker sätta ”hjärtats röst” i motsättning till yttre kunskap, eller att få en fast grund att stå på i motsättning till öppenhet för andra. Det blir lika fel om man försöker likställa auktoritet med auktoritär, eller exklusivitet med elitism. Sådana förenklingar är som jag ser det ett uttryck för det ressentiment som, tillsammans med rädsla, på en samhällelig nivå är de känslor som får oss att acceptera sociala orättvisor och i förlängningen upprätthåller totalitära system.

    ”Allt det som jag inte kan älska stannar utanför mig och jag förstår det inte – filosofen tror att han gör det men inte den ’sanningsenliga’ människan, som vet att verklig förståelse endast kommer genom kärlek.” – Richard Wagner

  17. Café Exposé Says:

    ”Principer är i slutändan det enda som hindrar auktoriteter från att missbruka sin auktoritet, och ännu viktigare, det enda som hindrar oss från att följa dem när de gör det.”

    Tack, du formulerade precis vad jag ville säga!

  18. Skeptisk Says:

    Först och främst. Den yttre moralen fyller givetvis en viktig funktion, den får samhället att snurra, brottslingar att spärras in och människor att betala skatt eller zakat. Att döda djur för det rena nöjets skull är lagligt i Sverige. Betyder det att dödandet är rätt? Det är bristen av kontakt med den inre moralen som gör all exploatering och utnyttjandet av andra människor möjlig. Den som aldrig har varit en utnyttjare vet inte vad godhet är. Att införandet av yttre moralregler och principer skulle motverka det maktmissbruket vi ser idag tycker jag är nedvärdera individens egen förmåga till självinsikt och inre vägledning. Det luktar tvång och traditionella stereotypa föreställningar. Vem vill köpa principer? Är det meningen att dem ska strypa spontaniteten och finhacka människor så att de passar in i en mall? På vilket sätt har länder som Iran eller Kuba lyckats med sina välmenade införanden av principer? Och de mänskliga rättigheternas principer hindrar verkligen auktoriteterna från att utsätta fattiga länders befolkningar för förtryck! Tillåt mig att skratta. En möjlig invändning ”om straff för förtryck skulle införas…” Ja då är vi tillbaka i samma karusell igen, den yttre lagens karusell. Kanske kan det mörka inom människan tryckas ned genom principer och lagar och kanske kan det minska lidandet på kort sikt men om man ser sitt eget yttersta mål som gnosis och förening med den Älskade så kan man inte önska något annat för sina medmänniskor, att de ska hitta den plats i hjärtat som finns bortom himmel eller helvete.

    Nej. Allting startar inifrån nedifrån och inte utifrån uppifrån som en del tycks vilja påstå.

  19. Café Exposé Says:

    ”Nej. Allting startar inifrån nedifrån och inte utifrån uppifrån som en del tycks vilja påstå.”

    Det där är ren och skär ”ljusbringande” rousseauanism, även om du av någon anledning gång efter annan verkar vilja klä det i sufiska termer. Eller har du några andra källor att åberopa?

    Om allting startar med individen, vad är det då som gör att någon kan ha mer rätt än någon annan? Nej, det där landar oundvikligen i värderelativism av värsta sort, där individen gör sig själv till alltings mått. Om det inte finns några principer som är oavhängiga individerna (står ”över” och ”utanför” dessa) får vi oundvikligen en form av ”djungelns lag”, eller kanske värre än så, en arbiträr och utopisk humanistisk moralordning vars suveränitet åberopas på ingenting annat än sig självt.

    Detta är motsatsen till sufismens lära. För att låna en formulering av Tage Lindbom, hur tänker man sig att det mirakel ska inträffa att jaget med alla dess inbördes stridande sinnliga strävanden och impulser skall kunna ge några andra svar än dem, som står under egoismens kalla stjärna?

    Dessutom är din utgångspunkt en metafysisk paradox. Om allting startar ”inifrån nedifrån” (d v s med individen, för hur annars ska man tolka det?), då är individen alltings yttersta princip. Men varifrån kommer då individen?

    Den moderna åskådning du gör dig till tolk för är vare sig svar på existentiella frågor eller något sätt att närma sig en adekvat förståelse av världen. För att vi ska vara i stånd att finna sanningen ”inom oss” på ett annat sätt än det självbedrägliga måste vi göra detta i enlighet med de tidlösa läror som är utformade i enlighet med en traditionell kosmologi, inte som atomiserade individer.

  20. Skeptisk Says:

    Det finns ett berömt uttalande av profeten som är följande: ”Den som känner sig själv känner sin Skapare”. Genom introspektionen kan människan få sann kunskap om sig själv och de metafysiska principerna som styr kosmos. Att börja från andra änden, dvs att genom ett intellektuellt yttre sökande finna svar på människans existentiella utsatthet kanske är lyckosamt företag för vissa men inte för andra. Den form av ”intellektuell sufism” som Lindbom och Guénon företräder kanske inte heller är den enda formen? För sufismen är inte bara philosophia perennis utan rör först och främst INDIVIDENS egen kontakt med det Högsta. Detta betyder att varje människa har rätten att närma sig det
    Högsta på sitt eget sätt, utan mellanhänder som skrifter, principer eller imamer.

    När jag påstår att allting startar inifrån nedifrån menar jag inte att individen är alltings mått, hur gärna man än tycks vilja placera mig där. Hur började exempelvis ditt eget sökande, som ett resultat av den inre tomheten eller som en princip?

    Vad gäller källor. Ja, det är bara att bläddra i all sufisk litteratur och poesi för att få det bekräftat att Vägen mot det Högsta börjar inifrån, genom att lära sig älska även ens mörkare sidor. Och det förvånar mig faktiskt att något som är så genomgående i den sufiska ”läran” som den inre konflikten och dubbelmoralens upplösning tycks så främmande för vissa. Sufismen är för mig i första hand en praktik inte en filosofisk åskådning. Att påstå att mina ord står i motsättning till sufismen tycker jag dessutom är att ta sig vatten över huvudet..

    Vad gäller värderelativism så påminner detta skällsord mig om de anklagelser Nietzsche fått emotta för sitt påstående om Guds och moralens död. Men kanske var diagnosen korrekt? Människan, individen måste skapa sina egna värden ur sin egen inre styrka och inte ty sig till färdiga system som kräver en uppdelning av människans själsliv i ett gott och ont. Betyder det att religionen inte fyller någon funktion? Absolut inte! Som hjälpmedel och stöd för att vandra på Vägen kan den förädla människan, men när den blir till endast regler och principer har den mist sitt syfte.

    Att säga att det inte finns något gott och ont eller rätt och fel är detsamma som att uppleva att hela Skapelsen egentligen är Skönhet, Kärlek och Enhet (Tawhid). Om det nu finns ett uns av vilja till samförstånd så läs mellan raderna istället för i detaljerna..

  21. Konservativa anarker « Café Exposé Says:

    […] illusioner om ett nytt kalifat eller Imperium Romanum, och än mindre någon acceptans för att något utopiskt mål skulle kunna helga medlen. Morrisseys “A Rush and a Push and the Land is Ours” är inte en tankefigur som delas […]

  22. Rickard K Says:

    När jag skummar igenom diskussionen här på nytt nu så inser jag att jag nog borde förtydliga mig på en punkt. När jag skrev ”utanför människan” så menade jag inte bara utanför individen, och inte bara utanför alla människor, utan utanför alla mellanmänskliga konstruktioner och sociala relationer, vilket i allra högsta grad inkluderar stater.

    Jag menar, säga vad man vill om liberalismen, men till och med de revolutionära stadsbyggarna på 1700-talet satte faktiskt principer högre än sina nya konstruktioner, vissa okränkbara villkor för dess existens, t.ex. amerikanarnas klassiska rätt till ”liv, frihet och strävan efter lycka”. Det behöver med andra ord inte vara så kontroversiellt. (Och idén om dessa oavlägsningsbara rättigheter, som begränsar staters och härskares suveränitet, uppstod om jag inte mins helt fel i den islamiska rätten och tidiga muslimska stadsbildningar, för att sedan spridas till Europa och med tiden nå 1700-talets republikaner i Frankrike och Amerika).

    Ett bra sätt att skilja en princip från annan form av kunskap är att där vanlig kunskap är våra (mänsklighetens) verktyg så är vi i vår tur verktyg åt principer. De står över oss, annars är det helt enkelt inte mycket till principer. De som sätter principer över egenintresset brukar som bekant kallas idealister. Problemet uppstår när principer åberopas för att tjäna människans egoistiska intressen och underställs människan. Det är bl.a. detta grundposten här ovan om Ibn Arabi handlar om.

    Om man sedan adderar ett led till, där människan inte bara ställer sig själv över ideal och principer, utan även underställer sig sina egna konstruktioner, teknologi, vetenskap, ekonomi, stater, ja hela samhällsmaskinen, då har vi fått en bild av världen idag. Men jag rekommenderar att man följer pingbacken från Café Exposé här ovan om man vill gå vidare på det spåret.

    Och om diskussionen fortsätter här nu så vill jag uppmana alla att i så fall åtminstone försöka knyta an till grundposten, undvika för spretiga stickspår, och framför allt att undvika tekniken ”anklagelse och försvar”, en alltid lika fruktlös och ointressant debattform som snabbt spårar ur och lämnar sakfrågan bakom sig.

  23. Café Exposé Says:

    Skeptisk: Du får ursäkta om jag missförstått något av vad du skrivit. Det jag gjorde var att kommentera vad jag uppfattade som din egen sammanfattning av själva essensen i din ståndpunkt. (”Allting startar inifrån nedifrån och inte utifrån uppifrån”.) Då sufismens metafysik (och alla andra traditionella läror för den delen) tvärtom klargör att det högre aldrig kan komma från det lägre, är det inte så konstigt att kalla ett sådant yttrande för att stå i motsättning till den sufiska läran.

    Men om du istället menar någonting i stil med att det finns en korrespondens mellan vårt eget inre och världen i övrigt och att yttre missförhållanden är en avspegling av en inre kris, vilken endast kan åtgärdas genom uppriktigt sökande och inre rannsakan, så håller jag självklart med dig!

    Visst finns det också otaliga former av sufism, för all del. Men hänvisningen till det Lindbom säger är väl ändå något av ett sine qua non, d v s den andliga striden mot den lägsta aspekten av det egna egot (nafs al-ammarah). På samma sätt förhåller det ju sig inom hinduismen, där individen är passageraren i den materiella kroppen, som liknas vid en vagn, och intellektet (”hjärtats öga”) är föraren. Det gäller att hålla egot i strama tyglar, och detta är ju något som även måste göras för att t ex en sådan här diskussion ska bli meningsfull och uppstyrd, vilket Rickard K. ska ha tack för att påminna oss om!

    Det är mycket bra att du nämner enhetsdoktrinen. Där, om någonstans, finns det en öppning till samförstånd. Endast genom den kan man nå bortom skenbara uppdelningar i inre/yttre, praktik/filosofi, subjektiva upplevelser/objektiva principer etc.

  24. Dennis Says:

    Kontrollera egot, är det inte lite där skon klämmer. Sufismen, eller kanske lite förtydligat, Islams inre väg, håller hårt fast vid att människans ego inte kan kontrollera sig själv utan det krävs Gudomlig hjälp och i de allra flesta fall en Gudomlig hjälp representerad av en Shaykh, dvs Andlig Mästare. Sedan så håller mig veterligen alla sufi-ordnar fast vid Sharia som en nödvändig måttstock, även om vissa ordnar kanske inte betonar den lika mycket som andra. Men det är här tal om ett frivilligt underkastande baserat på en tilltro till auktoriteten i fråga. Islam handlar väl i grund och botten om att lita på Profeten (frid vare med honom) och Uppenbarelsen (Koranen)? Att frivilligt underkasta sig något innebär ju dock inte att någon annan genomför vandrandet på Vägen. Det verkar vara att blanda ihop korten.

  25. Skeptisk Says:

    Skon klämmer på flera ställen. Men den brinnande punkten skulle jag vilja påstå är den eviga debatten om esoterism och exoterism och relationen dem emellan. Här kommer frågor om autentiska traditioner och New Age- flum in. Vi verkar behöva kalla oss någonting, positionera och isolera oss från varandra med kunskapen som skydd. För att ges ”rätten” att använda Allah i sitt eget språkbruk krävs ett inordnande i religionen, för att ”tala” om sufismen utan att bli kallad pseudo- sufi krävs ett inordnande i religionen. Och detta har alltid varit religionens dilemma. Att samtidigt som den i sin kärna är en förkunnelse av den kärleksfulla förbindelsen som råder horisontellt och vertikalt innehåller ritualer, regler och teologi som separerar människor. Om vi skulle enas kring det som är VIKTIGAST det vill säga kontakten med det Högsta och metoderna för att nå dit skulle vi också upptäcka hur lika vi är. Men för att en sådan dialog på allvar ska kunna vara möjlig så måste vi också ha MODET, UPPRIKTIGHETEN, ÄRLIGHETEN och ÖPPENHETEN. Alla vackra filosofier och heliga mäns utlägningar om Varat och Sanningen har självklart kittlat mitt intellekt, men aldrig genererat ett Högre medvetande. Det är här sufismen kommer in, just som en motpol till det krassa intellektuella tänkandet. Vad menas då med det förutom rannsakningen av sig själv och sina intentioner. Ja, det betyder först och främst att lämna tanken och våga sig in i de mörkare skrymslena av sin varelse. i det djupet hittar människan kunskapen som hon givetvis kan kläda i allehanda filosofiska eller metafysiska ordalag. När våra munnar ljuger, talar våra känslor alltid sanning.

  26. Café Exposé Says:

    ”När våra munnar ljuger, talar våra känslor alltid sanning.”

    Hm, vad är det som skulle ge känslorna en sådan mirakulös förmåga? Jag tycker det verkar som att du ser det rationella förnuftets brister (du betonar problemet med uppstyckning av verkligheten etc), men om du tror att känslorna ska kunna kompensera för detta tror jag att du kan hamna mycket fel. Tvärtom är det ju så att det känslomässiga/passionella står lägre än ratio. Det du talar om är inte ”hjärtats öga”, inte de högre fakulteterna i intelligensen (människans andliga obetingade förmåga), utan tvärtom de lägre lägre och betingade. Det hela landar då i en inverterad modell av den andliga Vägen. Och detta anknyter i högsta grad till vad Ibn ‘Arabi varnar för i den här texten.

    ”He whose soul melteth not away like snow in the hand of religion, in his hand religion like snow away doth melt.”

  27. Dennis Says:

    Skeptisk en kort tanke bara, kanske återkommer med något fylligare. Du vänder dig emot ritualer, regler osv. Du vänder dig också emot ”hårda” passager i Koranen. Men frågan som överhuvudtaget gör det intressant att diskutera och applicera ritualerna och reglerna i sitt eget liv är väl i det här fallet om Koranen är en uppenbarelse (och därmed per defintition någonting över och utanför ditt eget förnuft) och om Vägens ritualer är instiftade av Gud.

    Angående etiketter och fördömanden hit och dit, Islam är i många fall en mycket tydlig religion, ”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor” 2:256, ”Det är inte din uppgift Muhammad att förmå människor att följa den raka vägen. Nej, Gud vägleder dem Han vill.” 2:272 Gud sänder sina Profeter (frid vare med dem alla) som varnare och förkunnare av ett glatt budskap. Man kan i alla fall inombords (och idag på alla upptänkliga sätt) välja att stå utanför och gå sin egen väg utanför de uppenbarade religionerna. Det är i denna situation det inre och yttre trycket att förhålla sig till religionen och dess ramar utifrån sig själv. Det är en samvetsfråga som kräver den ”inre rannsakan” vi berört.

  28. Café Exposé Says:

    Tänkte försöka återknyta med några reflektioner kring ursprungscitatet ”Vad tälten beträffar liknar de deras tält, men klanens kvinnor är inte kvinnorna i dessa tält.”

    ”Tälten” är den exoteriska formen och ”kvinnorna” det esoteriska innehållet. Om nu formen kan se ut att bevaras men utan ett genuint innehåll, då är det ytterst svår, för att inte säga omöjligt för en utomstående betraktare att skilja på autentisk och icke-autentisk religion. Även den ”äkta upplevelsebaserade” religionen kommer förknippas med den ”döda bokstavens”, utom för en initierad med urskillningsförmåga iallafall liknande den Ibn ‘Arabi ger prov på.

    Religioner är ju som bekant inte absoluta i sig, utan Vägar till det Absoluta. De är inte ofelbara utan kan missbrukas för de inblandades egna syften. Att det är så är ju fullständigt naturligt, eftersom det är former anpassade utifrån omständigheterna i en betingad värld. Det är också något som inte skulle kunna vara eller ”borde” vara på något annat sätt. Om en religions utövande hade kunnat vara ofelbar per definition hade detta ju uteslutit människans fria vilja och omdömesförmåga.

    Som det är nu ställer det däremot ytterst höga krav på inre rannsakan och samvetsgrannhet. Speciellt i en tid där även det rena idealet i många utomstående betraktares ögon befläckats av missbruket. Av egen kraft går det knappast att behålla en ståndaktighet i en sådan situation. Man måste låta egot ge vika. Och det är det som är poängen.

  29. Skeptisk Says:

    “När våra munnar ljuger, talar våra känslor alltid sanning.”

    Expose. Det uppstår lätt missförstånd i denna fråga, mycket på grund av ordens begränsningar. Sanningen kan ligga bortom tankarna och känslorna. Men känslorna är likt nycklar som öppnar upp kunskapen om sig själv, som enligt sufierna är den första kunskapsnivån före kunskapen om Gud. En person som inte ”accepterar sina känslor, hur mörka de än är har inte på allvar rannsakat sig själv. Flykten från känslan leder ofta in människan i konstant tankeverksamhet, det är med en andra ord en intellektuell flykt.

  30. Café Exposé Says:

    ”Flykten från känslan leder ofta in människan i konstant tankeverksamhet, det är med en andra ord en intellektuell flykt.”

    Det är sant, rastlös tankeverksamhet som en barriär mot verkligheten. Å andra sidan finns det ju också en flykt ifrån känslorna genom allsköns kortsiktig nervkittlande stimulantia i en situation där faktiskt förnuftet eller samvetet skulle kunna säga ”stopp” – att man kanske borde söka en annan men mer förpliktigande väg.

  31. momo Says:

    brevet om helighetens anda , varför inte brevet av helighetens anda
    jag älskar ibn arabiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: