Tolkien till flyktens försvar

JRRTrunaFöljande text är ett utdrag ur Tolkiens essä Om sagor (1938), som ingår i Ringens värld. Här möter vi en för många fortfarande okänd och ofta helt förbisedd sida av Tolkien, när han utifrån en diskussion om litterär eskapism övergår till att passionerat försvara flykten, inte bara som en självklarhet när ”verkligheten” definieras av krig och alienation, utan som en faktisk bastion för motståndet mot denna verklighet:

‘Jag har hävdat att flykten är en av sagans funktioner, och då jag inte ogillar sagor är det klart att jag inte godtar den ton av förakt och medlidande i vilket man nu ofta talar om ”eskapism”, en ton som inte motiveras av ordets bruk utanför den litterära kritiken. I det som ordets missbrukare gärna kallar ”det verkliga livet” är det klart att en flykt som regel är mycket praktisk och rentav kan vara heroisk. I det verkliga livet är det svårt att klandra den, utom i de fall där den misslyckas. I kritiken tycks den vara desto mer klandervärd ju bättre den lyckas. Vi står tydligen inför ett missbruk av en term men också inför en tankeoreda. Varför skulle man förakta en människa, som när hon finner att hon sitter i fängelse, försöker ta sig ut och bege sig hem? Eller när hon inte kan det, tänker och talar om annat än fångvaktare och fängelsemurar? Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den. När kritikerna använder ”flykt” i denna mening förväxlar de – och inte alltid i god tro – fångens flykt med desertörens rymning. Precis så skulle en talesman för partiet ha etiketterat flykten från eländet i Führerns eller något annat ”Reich” och ansett också kritik av detta rike som förräderi. På samma sätt förfar dessa kritiker: för att göra förväxlingen desto grundligare och på så sätt få sina opponenter i misskredit, sätter de föraktets etikett inte bara på deserteringen utan också på den redbara flykten och på detta som ofta är dess följeslagare – avsky, vrede, fördömanden och revolt. De inte bara blandar samman fångens flykt med desertörens rymning utan de tycks också föredra quislingarnas underkastelse framför patrioternas motstånd. Gentemot ett sådant tänkande behöver man bara säga: ”Det land du älskar är dömt till undergång” – för att ursäkta varje förräderi, ja för att glorifiera det.

För att ta ett banalt exempel: att inte nämna (ja, inte paradera med) elektriska gatulampor av massproducerad standardtyp i en historia ni berättar är (i denna mening) eskapism. Men underlåtenheten kan härhöra, och gör det nästan säkert, ur medveten motvilja mot en så typisk produkt av robotarnas tidsålder, som förenar materialbehandling och sinnrikhet med ett fult och (ofta) underlägset resultat. Dessa lampor kan uteslutas ur berättelsen helt enkelt för att de är dåliga lampor; och det kan hända att detta faktum är en av de lärdomar vi kan dra av berättelsen. Men så kommer den stora pekpinnen: ”Elektriska lampor har kommit för att stanna”, heter det. Redan för längesen anmärkte Chesterton med full rätt, att så snart han hörde att något ”hade kommit för att stanna”, viste han att det mycket snart skulle bli utbytt och faktiskt betraktat som ömkansvärt föråldrat och sjaskigt. ”Naturvetenskapens frammarsch, i ett tempo som påskyndats av krigets behov, fortskrider obevekligt… gör vissa saker föråldrade och bebådar nya utvecklingslinjer i utnyttjandet av elektriciteten”, tillkännages det. Det är att uttrycka samma sak, bara på ett hotfullare sätt. Den elektriska gatulampan kan faktiskt ignoreras helt enkelt för att den är betydelselös, snart kommer att försvinna. I varje fall har sagorna mera bestående och fundamentala ting att tala om. Blixten till exempel. Eskapisten är mindre servil gentemot det flyktiga modets nycker än opponenterna. Han gör inte tingen (som det vore lika rationellt att betrakta som undermåliga) till sina härskare och gudar genom att dyrka dem som ”oundvikliga” eller rentav ”obevekligt självklara”. Och hans motståndare, som lätt blir hånfulla, har ingen garanti för att han gör halt där: han kunde uppvigla folk till att riva ner gatulamporna. Eskapism har nämligen ett annat och mer elakt ansikte: reaktionen.

Lykttrappa

För inte längesen – hur otroligt det än kan låta – hörde jag en prästman från Oxford deklarera att han ”välkomnade” annalkandet av massproducerande robotfabriker och larmet av självförsinkande mekanisk trafik, emedan detta satte hans universum i ”kontakt med det verkliga livet”. Han kan ha menat att människornas levnads- och arbetssätt i tjugonde seklet på ett alarmerande sätt ökar i barbari och att den högljudda demonstrationen av detta på Oxfords gator kunde tjäna som ett varnande exempel på att man i längden inte kan bevara en oas av förnuft mitt i en öken av dårskap bara genom att fly undan, utan direkt offensiv aktion (praktisk såväl som intellektuell). Men jag är rädd att han inte menade så. I varje fall tycks ”det verkliga livet” i detta fall inte motsvara akademiska mått. Föreställningen att bilar skulle vara mer ”verkliga” än låt oss säga centaurer eller drakar är märkvärdig. Att de skulle vara mer ”verkliga” än till exempel hästar är patetiskt absurt. Hur verklig, hur sprittande av liv är inte en fabriksskorsten jämförd med en alm: ett stackars föråldrat ting, en eskapists substanslösa dröm!

För egen del kan jag inte få in i mitt huvud att taket på Bletchleys station skulle vara mera ”verkligt” än molnen. Och som hantverksprodukt finner jag det mindre inspirerande än legendens himmelskupa. Bron över till plattform 4 är för mig mindre intressant än Bifrosts gudabro, vaktad av Heimdall med Gjallarhornet. Från mitt primitiva hjärta kan jag inte hålla tillbaka frågan huruvida inte järnvägsingenjörerna i allmänhet skulle ha nått bättre resultat med alla sina slösande rika resurser om de uppfostrats med lite mer fantasi. Och jag misstänker att sagorna är bättre konstlärare och konstnärer än den akademiskt utbildade person jag talar om.

Mycket som han (antagligen) och andra (helt visst) skulle kalla ”seriös” litteratur är inte mer än lek under ett glastak bredvid en kommunal simhall. Sagorna kan uppfinna vidunder som flyger genom luften eller bor i djupet men söker i varje fall inte att eskapera från himmelen eller havet.

Och om vi för ett ögonblick lämnar ”fantasien” åt sidan, tror jag inte att en som läser eller berättar sagor behöver skämmas ens för arkaismens ”eskapism” – för att han föredrar inte drakar men väl hästar, borgar, segelskepp, bågar och pilar; inte bara alver, utan riddare, kungar och präster. Ty det är i alla fall möjligt för en rationell människa att efter viss reflexion (helt utan förbindelse med saga eller romantisk berättelse) komma fram till ett fördömande – åtminstone implicerat i den ”eskapistiska” litteraturens tystnad – av progressiva företeelser som fabriker eller de maskingevär och bomber som tycks vara dessa fabrikers mest naturliga och oundvikliga (vi vågar kanske säga ”obevekliga”) produkter.

[…]

Det är i sanning en tidsålder av ”förbättrade hjälpmedel till försämrade ändamål”. Det ingår i den essentiella sjukdomen i en sådan tid – som framskapar önskan att fly bort, inte från livet men från vår närvarande tid med dess självförvållade misär – att vi är intensivt medvetna om att våra verk är både fula och fördärvliga.

[…]

Många berättelser ur det förflutna har blivit ”eskapistiska” i sin lockelse enbart genom att de har överlevt från den tid när folk i regel hade glädje av sina händers verk – till vår tid då många känner avsky för det människans hand formar.’

Annonser

7 svar to “Tolkien till flyktens försvar”

  1. Svensson Says:

    Tolkien försvarar sagor och myter. Varför? Är det inte självklart att de har existensberättigande?

    För oss nutidsmänniskor kanske – men synen på sagor kan ha varit strängare under Tolkiens uppväxt, under det positivistiska 1800- och tidiga 1900-talet. Trots den ytliga vurm för ”gammalt och bestående” som fanns då.

    Sagor, symbolism och innebörden i gamla narrativ har växt på senare tid tycks det mig, i kölvattnet till att jungianska synsätt börjat frodas. Till exempel.

    Dagens litteratur må vara banal och platt realistisk, men nog finns en bredare förståelse för ”det verkligt overkliga”, för kraften i gamla sagor och myter idag än under tidigt 1900-tal.

  2. Café Exposé Says:

    ”Tolkien försvarar sagor och myter. Varför? Är det inte självklart att de har existensberättigande?”

    Ja, det är en berättigad frågeställning. Det stämmer att han gjorde detta i en annan tid än vår, en där rationalisering, maskinkult och ingenjörskonst proklamerade Den Nya Människan. Även intresset för miljöfrågor och ekologi är ju något som också kommit ”tillbaka” på senare tid. I dessa bemärkelser var Tolkien inte endast en tillbakablickare och traditionsförmedlare, utan i högsta grad före sin tid, något han fortfarande är.

    Det ”postmoderna” tillståndet betonar på ett sätt ”berättelser” och myter, även om ”stora” sådana inte längre erkänns. Och det jungianska synsättet har som du i säger i mångt och mycket kommit att dominera synen på sagor (Bruno Bettelheim, Marie-Louise von Franz). Men det finns en annan skola, den traditionella synen på myten som Mircea Eliade står för och som han utforskade när han tillsammans med Jünger utgav tidskriften Antaios. (Joseph Campbell vacklar väl lite mellan dessa.) Istället för att förlägga myten och sagan till människans undermedvetna drifter, så sätter man den i samband med en traditionell kosmologi och det tidlösa, överindividuella.

    Den moderna människan har ju så att säga ”trädit ut” ur kosmos och därför framstår de gamla religionernas myter som naiva uppdiktade lögner. Det är t ex i princip omöjligt att förstå vad islam innebär om man inte känner till den traditionella kosmologiska utgångspunkten man kan få inblick i genom t ex Rumis och Ibn ‘Arabis skrifter, men som för människorna i den traditionella världen var som den luft de andades.

    För Tolkien är ju uppskattandet av sagans betydelse också direkt kopplad till förståelsen för ”sanna myter”, såsom Evangeliet. Förutom då att han höll den här Andrew Lang-föreläsningen om sagor i egenskap av språkprofessor och djupt beklagade att alla andra inom hans skrå läste Beowulf som en allegori för politik, historia och allt annat än den utomordentliga hjältediktning den faktiskt är.

  3. Café Exposé Says:

    Kort sagt, det handlar om synen på symbolism och metafysik. Rickard K. verkar framför allt lyfta poängen att det är en bastion för motstånd.

  4. Rickard K Says:

    Jag vågar inte ha någon tvärsäker åsikt om sagor och myters status idag i förhållande till på Tolkiens tid, men behövde dessa verkligen försvaras mer då än nu? Är det, lite tillspetsat, inte bara så att ingen längre minns vad det var man ville försvara?

    Baksidan av Tolkiens ”Världen utanför har inte blivit mindre verklig för att fången inte kan se den” är att, för att ”ta sig ut och bege sig hem” så måste man kunna se fängelset, ana dess murar och tänka sig ett utanför. Även Grima Ormstunga var en sagoberättare, och är inte risken att Tolkiens bastioner har infiltrerats av en postmodern fiende?

    I Sagan om ringen manifesterar sig vår mörka tid på två sätt. Dels i den geografiska utbredningen av Mordor, dels i den mer diffusa ökningen av ringens makt, vilken vi snart får veta utgör det egentliga hotet. När man trär ringen över sitt finger och blir osynlig, då kliver man in i en skuggvärld, den grå och tomma dimvärld som ringvålnaderna lever i, som är vår moderna värld av idag. En tolkning som bl.a. Tolkiens utläggning ovan pekar mot. När man använder ringen så blir man talande nog även osynlig i sagas och mytens värld, man klipper banden.

    Fängelsets murar, som sagor och myter kan få oss att fly över, är ringen. Tolkien vill uppmärksamma oss på den, få oss att ta av den.

  5. Konservativa anarker « Café Exposé Says:

    […] sig inte göras med världsliga medel. Buren är nämligen djupast sett, liksom Tolkiens Ring, ett inre tillstånd och ett sådant bär man med sig och reproducerar vart man än vänder sig här i […]

  6. Tolkien om fantasins betydelse och vägen till Sagornas rike, del I « Café Exposé Says:

    […] Se även Reseanteckningar om Tolkien till flyktens försvar […]

  7. afmsjksua@gmail.com Says:

    Awesome website, thanks for sharing !!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: